Kapitel fyrtiotre
- Han ska åka till Italien om 3 dagar och vara där i 3 veckor, svarade Caitlin på hans fråga och såg väldigt ledsen ut.
Så fort jag hörde Italien kände jag hur jag stelnade till och jag kände att Justin kollade på mig. Payton reste sig och gick och satte sig brevid Caitlin och viskade något i hennes öra. Jag mådde illa. Varför fick alla åka dit, men inte jag? Jag reste mig upp och gick ut ur rummet och vidare ut på balkongen. Jag puttade igen dörren efter mig när jag kom ut.
- Aj! utbrast Justin.
Jag vände mig om och såg att Justin stod i dörren.
- Förlåt, sa jag utan att kolla på honom.
Jag satte mig ner mot väggen och kollade ut över havet. Justin satte sig ner brevid mig och tog min hand. Vi satt där utan att säga något, det kändes bra.
- Jag saknar Italien. Jag saknar min familj, med undantag från mamma. Jag saknar mina få vänner. Jag saknar mitt rum. Omgivningen. Jag saknar till och med de sakerna jag inte fick göra. Jag fick aldrig göra någonting, inte dejta, inte gå i skolan, knappt vara med mina kompisar, inte bestämma vad jag skulle ha på mig eller hur jag skulle se ut, jag fick inte ens bestämma vad jag skulle säga ute bland folk. Ingenting nästan.
Jag kände hur en tjock klump bildades i min hals och hur tårarna började rinna. Jag kände att Justin kollade på mig.
- Jag vill med kunna åka till Italien. Jag vill kunna göra som honom, bara åka dit och ha kul, träffa min familj. Men folket vill inte ha mig där. Jag vet knappt varför dom sparkade ut mig. Men min mamma väckte mig och sa att jag skulle därifrån, så jag packade min väska och gjorde som hon sa.
Så fort jag hörde Italien kände jag hur jag stelnade till och jag kände att Justin kollade på mig. Payton reste sig och gick och satte sig brevid Caitlin och viskade något i hennes öra. Jag mådde illa. Varför fick alla åka dit, men inte jag? Jag reste mig upp och gick ut ur rummet och vidare ut på balkongen. Jag puttade igen dörren efter mig när jag kom ut.
- Aj! utbrast Justin.
Jag vände mig om och såg att Justin stod i dörren.
- Förlåt, sa jag utan att kolla på honom.
Jag satte mig ner mot väggen och kollade ut över havet. Justin satte sig ner brevid mig och tog min hand. Vi satt där utan att säga något, det kändes bra.
- Jag saknar Italien. Jag saknar min familj, med undantag från mamma. Jag saknar mina få vänner. Jag saknar mitt rum. Omgivningen. Jag saknar till och med de sakerna jag inte fick göra. Jag fick aldrig göra någonting, inte dejta, inte gå i skolan, knappt vara med mina kompisar, inte bestämma vad jag skulle ha på mig eller hur jag skulle se ut, jag fick inte ens bestämma vad jag skulle säga ute bland folk. Ingenting nästan.
Jag kände hur en tjock klump bildades i min hals och hur tårarna började rinna. Jag kände att Justin kollade på mig.
- Jag vill med kunna åka till Italien. Jag vill kunna göra som honom, bara åka dit och ha kul, träffa min familj. Men folket vill inte ha mig där. Jag vet knappt varför dom sparkade ut mig. Men min mamma väckte mig och sa att jag skulle därifrån, så jag packade min väska och gjorde som hon sa.
Vi satt tysta en stund och bara kollade på vattnet och utsikten. Jag slutade gråta och torkade tårarna.
- Jag skulle vilja ha en dejt som Caitlins... började jag.
Jag kollade på Justin och han såg nyfiken ut.
- Berätta, bad Justin.
Jag log och kollade ner på min lediga hand.
- Jag skulle vilja gå på en dejt ungefär som Caitlins... Den var ju typ perfekt... Fast jag skulle hellre vara på stranden. Äta middag nära stranden där solen håller på och gå ner på ett bord med rosor och med ljus och sen när man ätit gå ner och promenera barfota på stranden, hand i hand med killen jag tycker om och bara ha det underbart, berättade jag.
- Det låter underbart... Så skulle nog de flestas drömdejt se ut, höll Justin med.
Jag skrattade lågt för mig själv.
- Kanske det, men jag kommer aldrig få det, sa jag ledsamt.
Jag kände att Justin kollade på mig från sidan. Jag ville inte möta hans blick, jag skulle bara börja gråta igen och det ville jag inte. Jag ville inte framstå som en feg, hjälplös, svag tjej.
- Never say never, sa Justin och jag kollade frågande på honom.
Han ryckte på axlarna.
- Du vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Du kanske träffar en kille som också vill ha sin dejt så och så... ja, då får du ha den dejten, sa Justin och log.
Jag log tillbaka.
- Bara för att du är prinse... började Justin men tystnade när vi hörde steg inifrån.
Vi båda kollade upp och bort mot dörren som öppnades av Caitlin och resten som kom ut och kollade frågande på oss.
- Vad hände? frågade Christian och satte sig framför mig och Justin.
Jag kollade på Justin och han kollade tillbaka på mig. Han hade sagt början på prinsessa. Hade dom hört det? Mina tankar bollade fram och tillbaka. Jag hade bara känt dessa människorna i... var det 3 eller 4 dagar? Men dom borde ändå få veta vem jag är. Justin vet ju. Ska jag berätta? Dom kommer ju få reda på det på något annat sätt annars, bättre att få reda på det från mig? Eller? Jag bestämde mig för att berätta för dom. Dom förtjänade att veta. Dom var mina vänner, mina enda, första riktiga vänner.
- Jag har något att berätta... började jag och kollade på alla en efter en.
Sist kollade jag på Justin som såg frågande ut och lite skrämd ut. Jag kollade på honom med en blick som frågade om han kunde hjälpa mig. Jag vet inte om han uppfattade det så, men hans blick mjuknade och han nickade lätt.
- Vad är det? frågade Caitlin och såg frågande och glad ut.
- Har det hänt något? frågade Payton och såg orolig ut.
Killarna såg intresserade ut, men inte oroliga, glada, spända, ingenting sånt. Gjorde dom någonsin det? undrade jag för mig själv. Jag måste fråga Justin det någon gång.
- Jag är inte den ni tror att jag är... Jag är inte en vanlig tjej... eller det är jag väl på ett sätt, men på andra sätt är jag inte det... Eh...
Jag såg att Ryan och Chaz sneglade på Justin och höjde på ögonbrynen och i ögonvrån såg att jag Justin ryckte på axlarna. Jag hade tänkt att fortsätta men hörde att min mobil ringde från insidan och suckade, men reste på mig för att gå och svara.
- Stanna, jag ska fortsätta berätta. Men jag måste svara, sa jag och lämnade deras frågande blickar där och gick in.
När fick ni ett kapitel sist? Länge sen iallafall. Här är ett nytt och jag ska börja på en fortsättning direkt medans internetet samarbetar med mig :) Kommentera och berätta vad ni tycker!
Förlåt så jättemycket för att det tagit sån tid!
Kommentarer
Postat av: Anonym
yes!äntligen ett nytt kapitel. o en skön en. hoppas nästa kommer ut snart. för jag hatar hur den slutade. fööör spännande!
Postat av: Kajsa
Det är jättebra, jag längtar efter nästa kapitel! :)
//Kajsa :D
Trackback
