:/
Sorry about everything.
-
Förlåt!
Kapitel femtiofem
När vi hade gått runt på stranden och pratat om allt och ingenting ett tag. Böjde jag mig ner och började rita i sanden.
- Vad gör du? Frågade han och kollade frågande på mig.
Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte riktigt. Skriver? Sa jag och kollade upp på honom där han stod och kollade ner på mig.
Han hade ett smått leende på läpparna som tydde på att han var road. Hans mörkbruna hår blåste i vinden och han hade glädje i ögonen. Jag kände att jag satt och stirrade på honom, men jag kunde inte hjälpa det. Han tittade på mig och från ingenstans fick han ett fundersamt uttryck och la huvudet lite på sne.
- Sitt kvar så, sa han och tog upp sin mobil ur fickan.
Jag skrattade åt honom och försökte sitta så stilla som jag kunde, så att ingenting skulle förstöras.
- Vad gör du? Frågade jag och log, vinglade till och ramlade på rumpan.
Han skrattade och visade bilden på mig där jag satt ner i sanden. Den var faktiskt fin. Solen hade börjat gå ner, så det var inte så mycket detaljer på mig. Det var mer mina konturer och sedan solen, sanden och havet.
- Fin. Är du hemligfotograf? Frågade jag och samtidigt som jag reste mig upp.
Han ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Det är något jag tycker är kul, om det någon gång blir något mer än nöje. Det vet jag inte. Men ja, att fotografera är kul och det är ganska fascinerande vad man kan fånga på bilder.
Jag nickade instämmande.
- Sant. Jag är inte riktigt den tekniska tjejen som kan sånt med kameror eller något liknande, men jag älskar konst och att kolla på folks bilder och saker de gjort, erkände jag och log igen.
Vi fortsatte gå på stranden medans solen gick ner vid horisonten. Det var varmt, fast att det nu var kväll. Jag tog av mig skorna och gick barfota i sanden och vattnet.
- Du är ju bara 19, eller ja, bara och bara. Men 19 år, eller hur? Och förmodligen vill du inte vara taxichaufför i resten av ditt liv. Så om du fick välja just nu… vad skulle du vilja bli om du fick chansen? Frågade jag och sneglade upp på honom, så att mitt hår hängde över och täckte mitt ansikte men jag såg fortfarande hans ansikte och hans reaktion.
Han stannade upp lite och fortsatte sedan att gå. När han kollade ner på mig nu hade han ett ansiktsuttryck som inte riktigt gick att förklara. Det verkade lite längtansfullt, glädjefullt och hoppfullt, men samtidigt hade det en ton av sorg i det.
- Jag har alltid tyckt om att spela gitarr och sjunga. Jag är bättre på gitarr än på att sjunga, men huvudpoängen är väl att om jag fick chansen skulle jag vilja ha en karriär inom det. Eller kanske, någon gång en karriär som fotograf. Jag vet inte. Det var en svår fråga faktiskt, sa han och log lite och hans uttryck var ny igen drömmande.
Jag log och kände att en liten glädje spreds inom mig. Jag blev alltid glad när jag kom på en fråga som var lite svårare att svara på och som fick folk att tänka efter. Jag gick själv och tänkte på vad jag skulle vilja bli om jag fick chansen, när Alex frågade mig. En tanke som genast slog mig när jag hörde orden i hans mun var ”Kronprinsessa i mitt land”, men det kunde jag naturligtvis inte berätta. Han skulle aldrig ta det på allvar och dessutom fick jag inte låta några fler veta om det nu.
- Hmm, jag vet faktiskt inte. Det är en svår fråga, som sagt… Men jag skulle nog vilja bli…
Jag tystande och tänkte efter. Det hade sett rätt kul ut när de som jobbade med Justin höll på med alla de knapparna och fixade saker.
-…Jag skulle nog vilja testa att vara sån som hjälper en sångare. Den som har hand om knapparna i studion, som får det att låta som det ska och så, sa jag och skrattade åt min egen formulering.
- Typ DJ? Frågade Alex och skrattade han också.
Dj?... Ja, kanske. Det låter kul.
- Ja, typ, sa jag och skrattade igen.
Alex skrattade och granskade mig från topp till tå. Jag kollade generat ut över havet och låtsades som ingenting. Han slutade skratta och sa med en allvarlig röst.
- Ja, du skulle nog passa som det. Efter lite övning, sa han och knuffade till mig i sidan så jag vinglade till lite.
Jag började skratta och började sedan springa djupare i vattnet där jag tog upp vatten och kastade på honom.
- Ha! Säger du att jag måste öva för att bli en Dj? Skrattade jag.
Han skrattade med mig och började kasta vatten tillbaka.
- Knappast! Jag är en naturbegåvning! Började jag säga, men det kom mer ut som ett tjut när jag fick mera kallt vatten över mig.
Nu stod både jag och Alex med vatten upp till knäna och jag tog lite sats och hoppade emot honom för att försöka välta honom i vattnet. Det gick inte speciellt bra, det slutade med att jag låg i vattnet och han bara hade blöta fläckar över allt på hans tröja. Som tur var hade jag tänkt på våra mobiler och annat innan jag kastade mig i vattnet, så det låg uppe på stranden tillsammans med våra tröjor i tryggt förvar från vattnet.
- Du är knäpp Tracey, du vet det va? Skrattade Alex och kastade mer vatten på mig när vi båda senare kröp upp ur vattnet.
Jag la mig på rygg i sanden, med fötterna i vattnet och solen som gick ner i ansiktet och över hela kroppen och andades ut.
- Nja, inte mer än de flesta andra, sa jag och skrattade och kollade upp på honom.
Han ställde sig upp med fötterna om var sin sida om mina höfter och kollade ner på mig. Sen kollade han på solen och tillbaka ner på mig.
- Kom upp nu. Om jag inte minns fel, så har du skola imorgon och jag vill inte vara den som gör att du inte klarar av det, skrattade han och sträckte ut en arm mot mig.
Jag skakade på huvudet.
- Ingen risk att jag inte klarar det, sa jag och med hans hjälp reste jag mig upp.
Vi tog vara saker och när vi kom upp till vägen igen och köpcentret tog han upp ett par nycklar och pekade på en bil som stod parkerad på andra sidan gatan. Han nickade mot den och började sedan gå.
- Vad gör vi? frågade jag förvånat.
- Kom, jag kör dig hem, sa han och satte nycklarna i bilen och öppnade dörren för mig.
Vad tycks? Kommentera och berätta vad ni tycker :)) <3
Mistletoe <3
Kapitel femtiofyra
- Vad gör du själv? Frågade jag helt plötsligt när jag kom på att han faktiskt stod där.
- Jag bor här, sa han och pekade åt ett håll.
Jag kollade dit och nickade så att han förstod att jag fattat.
- Har du något för dig? Eller vill du hänga med mig och shoppa? Frågade jag och log brett.
Han log tillbaka och svarade att han inte hade något för sig, så han kunde lika gärna hänga med. Vi började gå och när vi kom in genom dörren han pekat på stannade jag av förvåning.
Köpcentret var jättestort på insidan. Massor med affärer och matställen, men varför hade dom gömt det? Vad var meningen med det? Det förstod jag inte överhuvudtaget. Alex skrattade lite diskret åt mitt ansikts uttryck, men inte tillräckligt för att jag inte skulle lägga märke till det.
- Hur började du jobba med det du jobbar med? Frågade jag och sneglade på honom medans vi gick mellan affärerna och kollade i fönsterna efter något snyggt.
Han tvekade och när jag kollade upp på honom såg jag att han hade en röd ton på kinderna. Han rodnade.
- Varför rodnar du för? Det är inget fel att vara taxichaufför. Alla måste ju göra något för att få ihop pengar, eller hur? Sa jag och log.
Han skrattade åt min formulering.
- Tja, när jag slutade skolan… ungefär för 1 år sen. Så ja, då behövde jag som sagt pengar och taxi har ett ganska flexibelt schema, så jag kunde jobba när det passade mig. Så ja, det fick det bli. I alla fall tills vidare, svarade han och rodnade lite till.
Jag nickade.
- Det låter ju smart, sa jag.
Han nickade. Vi fortsatte gå och kolla i fönsterna och kom fram till en bröllopsbutik. Jag stannade utanför den och kollade på klänningarna. Jag kände att Alex kollade på mig och jag blev varm i ansiktet. Herregud vad vi två skulle rodna nu då.
- Jag ska faktiskt gå på möte för att bli bröllopsklänningsmodell imorgon, sa jag och kollade på honom och sedan tillbaka på klänningarna.
När jag efter att ha kollat på klänningarna ett tag vände tillbaka blicken mot Alex, stod han med uppspärrade ögon och kollade mellan mig och klänningarna.
- Du? Men du är väl typ 17? Frågade han förvånat.
Jag skrattade och ryckte lite på axlarna.
- 16, faktiskt. Men ja, dom skulle göra en artikel i sin nya tidning om tjejer som gifter sig tidigt…. Väldigt tidigt, berättade jag.
- Jaha, vad kul, har du varit modell förut? Frågade han och hans röst lät lite underligt så jag kollade upp på honom och upptäckte att han granskade mig uppifrån och ner.
Jag skakade på huvudet.
- Nej, jag kom hit i Torsdags och jag har inte gjort så mycket sedan dess. Imorgon börjar jag i skolan här, och ja efter skolan ska jag på det dära mötet och sen lär väl mitt liv rulla på, skrattade jag.
Han skrattade också.
Vi fortsatte gå och gick in i en accessoaraffär, med massor med väskor, mössor, halsdukar. Jag fattade inte riktigt vad man behövde de sakerna till här, det var väl nästan aldrig kallt vad jag hört? Jag hittade en jättesöt svart väska som var väldigt enkel. Egentligen bestod den bara utav ett enda fack och så ett band man kunde hänga över axeln.
- Vad tycker du? Ska jag köpa den? Frågade jag och vände på väskan fram och tillbaka innan jag hängde den över axeln.
Han nickade.
- Visst. Jag är inte speciellt bra på att se vilka väskor som är bra, eller shoppa överhuvudtaget, erkände han och skrattade.
Jag skrattade med honom och gick och betalde väskan. När vi gick vidare sedan så gick vi förbi ett matställe där vi stannade och satt oss ner. Vi bestämde oss för att äta, jag hade inte ätit speciellt mycket idag och det är aldrig fel att äta. Så vi satt oss där och började prata om allt och ingenting. Det var lätt att prata med honom också, inte på samma sätt som med Caitlin, Justin och resten men det var ändå lätt. Vi kom inte ens in på Italien, prinsessan som rest från Italien och som nu är någonstans i världen helt ensam eller något liknande, ingenting sådant som man kunde koppla till mig. Jag delade med mig utav det jag ville och kunde och detsamma gällde väl honom, tror jag. Det kändes bra, att han någon jag inte behövde vara så seriös, någon som inte visste allting om mig. Jag kunde vara mig själv, den jag ville vara. Utan att bry mig om någonting annat. Om Alex tyckte om mig, så var det för mig, bara mig, inte på grund av att jag var prinsessa eller något sånt. Den tanketn fick mig att le och det kändes bra.
När vi efter en timme eller kanske till och med två timmar reste på oss för att gå, föreslog Alex att vi skulle gå ner till stranden.
- Är den långt härifrån? Frågade jag och kollade på klockan som hängde på väggen.
- Nej, inte speciellt. Ska du någonstans? Frågade han och kollade också på klockan.
Den var halv 5 redan. Vart hade dagen tagit vägen? Jag log mot honom och skakade på huvudet. Vad jag visste skulle jag ingenstans förrän imorgon.
- Nej, jag ska ingenstans. Vi kan gå till stranden, sa jag och Alex nickade och började gå för att visa vägen.
- Snart, eller okej, om några timmar, kanske en eller möjligtvis två så kommer solen börja gå ner. Det är jättefint från havet, berättade han och hade ett drömmande ansiktsuttryck.
Jag nickade.
- Ja, jag håller med. Det är jättefint. Där jag bor är det balkong ut mot havet och ligger så att man kan se båda soluppgången och solnedgången. Verkligen jättefint.
- Vart bor du? Frågade han.
- Jag bor… började jag.
Jag stannade upp när jag tänkte på hur man skulle förklara det. Jag kunde inte komma på namnet och hur ska jag kunna förklara vart det ligger, jag kan inga ställen som låg i närheten ingenting. Jag skrattade lågt och kollade generat ner i marken.
- Jag kommer inte på vad hotellet heter, och jag har ingen aning om vad som ligger i närheten, jag har ju bara varit här i 3 dagar så jag har inte precis hunnit med så mycket än. Jag vet i alla fall att det ligger väldigt mycket i mitten, eller det var i alla fall vad en taxichaufför sa och vad dom på hotellet säger. Men vad vet jag, berättade jag och ryckte på axlarna.
Han skrattade åt min förklaring. Vi fortsatte att gå tysta bredvid varandra och att vara tysta var inte jobbigt heller, det kändes inte pinsamt och som att jag behövde fylla upp tystnaden med babbel. Det kändes bra att bara tyst gå och undersöka omgivningen. Det kändes bra att vara med honom.
Kapitel femtiotre
Förra Kapitlet:
- Ojdå, skrattade jag.
- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log.
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.
- Tracey, hur trivs du här i LA? Jag hörde att du inte varit här så länge, sa Selena och kollade på mig över kanten på sin kaffemugg. Vi satt på ett café någonstans i LA, och jag hade absolut ingen aning om vad det hette eller exakt vart det låg.
Jag skakade på huvudet och log. Jag hoppades att det var Justin som pratat med henne, för då visste jag att hon bara skulle veta det officiella.
- Jag har varit här i 3 dagar bara, och jag älskar det. Livet leker och det känns jättebra, svarade jag och log igen.
- Vad bra, det är kul att höra! Log hon tillbaka.
Justin satt och kollade fram och tillbaka mellan oss som om det var ett under att vi pratade med varandra. Jag hade varit väldigt tyst när vi mött upp Selena och när vi åkt hit och överhuvudtaget i närheten utav henne. Det kändes liksom inte riktigt som jag kunde vara jag, jag kunde inte säga vad som helst. Utan jag var tvungen att tänka igenom allt och då kändes det bättre att vara tyst.
- Justin, vad är det? Frågade Selena som tydligen också märkt att han bollade mellan oss.
Han log och såg ursäktande ut. Det såg till och med ut som han rodnade också. What? Justin? Rodnade? Jag fnös och han sneglade på mig med en frågande min. Jag skakade diskret på huvudet och han vände blicken mot Selena igen.
- Ingenting, jag tänkte bara på musik och ja, försökte komma på någonting om det här. Men det gick inte så bra, sa han och det lät på honom som om det inte alls var det han suttit och tänkt på.
Selena höjde ett ögonbryn, skakade på huvudet och skrattade till. Det lät lite tillgjort, men jag kanske bara var en inbillning. Efter att vi suttit tysta en stund och det började bli pinsamt tog de upp ett ämne som det tydligen alltid fanns något nytt att prata om, musik. De började prata om konserter och artister dom träffat och sjungit tillsammans med. Jämförde musiksmaker och massa andra saker som jag knappt förstod. Musik var inte riktigt min grej, jag älskade att lyssna på musik och sjunga med och så där, men annat än det var det inte. Efter ett tag reste jag mig upp och de båda kollade förvånat på mig.
- Jag ska nog ta och åka hem. Det var trevligt att träffa dig Selena och Justin, tack för att jag fick hänga med idag, vi hörs senare eller nåt, sa jag och log.
Selena vinkade lite halvt och Justin såg ut som han ville protestera. Men jag vände mig om och började gå. Jag kände för att shoppa. Så jag frågade en kille efter närmaste köpcenter och han pekade mot ett håll och jag började gå. När jag gått ett tag stannade jag och kollade mig omkring, det såg inte alls ut som något köpcenter eller ett ställe där det skulle finnas ett. Det gick förbi en kvinna och jag stannade henne och frågade om jag hade kommit rätt. Hon nickade.
- Inte här, men om du går tillbaka lite och sen till höger, då kan du inte missa det, sa hon vänligt och log mot mig.
Jag nickade.
- Okej, tack så mycket.
Jag började gå igen och jag gick dit hon pekat och tog höger som hon sagt, men jag hittade inget köpcenter. Jag skrattade lite för mig själv och sen stannade jag igen och kollade mig omkring. Jag hade ingen aning om vart jag var och ingen aning om vart köpcentret låg. Jag stod och snurrade och letade efter skyltar mot köpcentret och så hördes en röst.
- Vad gör du?
Jag vände mig chockat om mot rösten och såg till min förvåning att det var Alex som stod där. Jag svalde och försökte hålla mig från skratt när jag tänkte på igår.
- Hej. Eh, jag försöker hitta till ett köpcenter som alla har sagt ska ligga här, berättade jag och rynkade näsan.
Han skrattade till.
- Ja, du har ju kommit rätt. Men jag förstår att det är svårt att se att det är ett köpcenter, sa han och pekade på en ingång på andra sidan gatan.
Jag kollade dit och kisade med ögonen. Var det ett köpcenter? Det såg ut som en ingång till ett trapphus, eller något kontor eller liknande. Inte alls som de köpcenter jag sett.
- Är det ett köpcenter? Frågade jag och satte ord på mina tankar.
Han nickade och frågade vad jag skulle göra. Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet faktiskt inte. Jag gick ifrån mina kompisar förut och kände för att shoppa och så frågade jag en kille efter vägen och han pekade hit och så gick jag för långt och fick fråga någon annan och så kom jag hit och var helt vilse. Och nu vill jag shoppa! Sa jag och skrattade lite åt min berättelse.
Han skrattade också, men inte på ett hånfullt sätt. Hmm, när man kollade noga på honom så var han rätt söt, eller han var söt. Även om man inte kollade noga, men jag hade inte kollat noga eller nästan överhuvudtaget igår förmiddag. Jag kollade på honom uppifrån och ner.
- Vad gör du själv? Frågade jag helt plötsligt när jag kom på att han faktiskt stod där.
- Jag bor här, sa han och pekade åt ett håll.
Jag kollade dit och nickade så att han förstod att jag fattat.
- Har du något för dig? Eller vill du hänga med mig och shoppa? Frågade jag och log brett.
Han log tillbaka och svarade att han inte hade något för sig, så han kunde lika gärna hänga med. Vi började gå och när vi kom in genom dörren han pekat på stannade jag av förvåning.
Inte så långt kapitel, hmm... men jag vet inte vad som ska hända riktigt så jag tar småsteg... dock har jag lite planer om vad som kan hända, men ja man vet ju aldrig vad som händer :) Kommentera!! ;D <3
Mistletoe <3
Kapitel femtiotvå
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.
Justin och Selena stod och pratade ett tag om personer och saker som jag inte visste någonting om, så jag satt bara tyst på stolen och låtsades förstå vad dom menade och tittade mig omkring i rummet och på människorna runt omkring.
Efter att dom pratat ett bra tag avbröt sig Justin och vände sig om och kollade på Scooter och Mama Jan som såg lite irriterade ut.
- Jag tror jag måste fortsätta jobba, sa Justin och kollade mellan mig och Selena.
Jag nickade och lutade mig tillbaka mot stolen igen.
- Gå du, jag klarar mig. Jag väntar på dig, svarade jag och log mot honom.
- Ja, jag ska också gå. Måste också jobba. Men vi kan väl höras sen och göra något? Frågade hon och kollade på Justin men sneglade på mig.
Jag vet inte riktigt vad hennes blick mot mig betydde, men den verkade osäker och frågande på något sätt. Jag ryckte på axlarna och försökte visa att jag inte förstod vad hon menade. Justin nickade och svarade att han skulle smsa när han var färdig här i studion. Selena kramade om honom och vinkade lite till mig och sen vände hon sig om och gick iväg. Justin vände sig mot mig och log.
- Förlåt för det där, sa han och flinade.
Jag kollade frågande på honom. Förlåt?
- Förlåt? Varför ber du om ursäkt för? Sa jag och skrattade lågt.
Han ryckte på axlarna och jag väntade på att han skulle fortsätta. Han såg på mig med en underlig blick som jag inte kunde sätta ord på. Jag stod och granskade honom och han gjorde detsamma, men han fortsatte inte. Istället vände han sig om och gick iväg till Scooter och fortsatte in i inspelningsrummet för att fortsätta jobba. Jag kollade frågande efter honom och sen kollade jag mig förvirrat omkring, som om det var någon annan som lyssnat och kunde förklara för mig. Eller om det kanske är ett skämt. Men nej, ingenting hände. Ingen hade reagerat eller lagt märke till något. Jag kände mig förvirrad.
På något sätt kom jag och tänka på min lillasyster och tog upp mobilen igen och ringde henne.
- Hej Angy, det är Tracey, svarade jag när hon svarat med ett hallå.
- Hej! Hur har du det? Jag saknar dig! Inget är samma utan dig, men det funkar, sa hon som om jag frågat hur hon hade det.
Jag skrattade åt henne och började minnas saker vi gjort tillsammans i vår stora trädgård utanför vårt hus, folket skulle nog kalla det slott och det var det nog också. Men det kändes fel att kalla det det. En gång när mamma och pappa varit bortresta hade vi tillsammans med några ur personalen haft paintballkrig. Jag hade varit nästan helt täckt i olika färger när en kvinna som jobbade åt min mamma hade kommit ut med en ogillande min och sagt att det fått vara nog. Vi hade skrattat åt henne, men ändå gjort som hon sagt.
- Det är bra. Du har väl sätt min twitter? Jag har träffat några helt underbara människor som jag umgås med väldigt mycket, nästan jämt. Det är inte ofta jag inte är med någon utav dom. Efter igår vet också alla de 5 om min, eller vår hemlighet om vem jag är, så det känns väldigt bra. Och Angy, jag börjar skolan imon! I Paytons och Caitlins klass, det ska bli jättekul! Jag längtar otroligt mycket! Jag har ju aldrig gått i skolan, som du vet. Du har ju bott med mig, men nu ska jag börja! Jag är lite nervös, men det går väl över. Det gör det alltid, eller hur? Och jag ska även vara modell för en butik med brudklänningar, så om du ser mig i en tidning där jag har en stor vit klänning på mig. Nej, jag ska inte gifta mig, jag är bara modell! Åh, det ska bli så kul! Jag ska dit imorgon med Caitlin och Payton och jag längtar så mycket! Angy, du fattar inte, det händer så otroligt mycket nytt, kul och spännande så det är knappt att jag själv hänger med! Hänger du med? Pratade jag på och glömde att hon kanske ville svara mig.
Jag skrattade och bad om ursäkt för mitt utbrott. Hon skrattade också.
- Åh, Tracey! Jag saknar dig! Det är så kul att höra att du fått ett liv där borta, känns lite underligt att jag inte är en del av det. Men det känns ändå bra. Någon gång kanske jag kan komma och dela det med dig. Vem vet, saker och ting ändras ju ibland, se bara på mig och dig! Eller på hela vår familj! Sa hon och skrattade.
Jag skrattade med henne.
- Ja, helt otroligt. Jag saknar dig också! Pappa kan nog fixa att vi får träffas snart, men jag har ju inte varit borta jättelänge. Länge för att vara oss, vi som aldrig varit ifrån varandra förut. Men ändå, det har bara gått 4 dagar. Känns som mer, men det är det inte, sa jag och skrattade lågt för mig själv.
- Just det! Mamma ringde mig igår. Hur fick hon reda på att jag hade en telefon och vad mitt nummer var? Frågade jag och lät nu chockad på rösten.
- Va!? Ringde mamma dig igår? Hur då? Jag vet inte hur hon fick veta, jag har inte berättat det för henne. Pappa kanske gjorde det. Hon berättade att hon hade dåligt samvete för vad hon gjort och gjorde mot dig och att hon ville att du skulle komma hem igen, inte för att jag tror att hon skulle ändra sig när du väl kommit hem. Men hon sa det i alla fall, det kan ju faktiskt vara pappa som berättade det för henne för att han tyckte synd om henne och för att han älskar henne och oss. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag lyssnade på henne och tog till mig det hon sa. Mamma hade dåligt samvete. I för sig, igår när hon ringde så bad hon ju om ursäkt och när jag tänker efter så kunde det mycket väl vara hennes samvete. Men vem vet, men just nu hade jag inte alls någon lust att tänka så och ens tänka tanken på att förlåta henne. Kanske någon gång, men inte nu.
- Hmm, ja kanske. Vem vet. Jag orkar inte bry mig, inte just nu. Just nu vill jag bara ha det så bra som jag kan. Samtidigt som jag är ledsen över att vara här, så är jag samtidigt glad. Det har gett mig en chans att vara jag. Den jag, som jag hade varit om jag inte varit den jag är och varit tvungen att hålla tillbaka mig själv. Så, ja. Jag har ingen lust att tänka på mamma och hennes misstag. Syskonet vi kommer få, kommer såklart bli lika älskat som om det kommit från rätt håll. Det är inte barnets fel, det är mammas, sa jag och kände ett sting av lycka och att det jag precis sagt var ren sanning.
- Ja, det har du rätt i. Tracey, jag måste gå. Jag och pappa ska iväg på något event så de måste göra mig iordning. Vi får prata mer senare. Jag älskar dig.
- Okej, ha så kul. Hälsa pappa från mig. Jag älskar dig också, svarade jag och la på.
När jag la på kollade jag upp och såg att Justin stod framför mig igen. Jag kollade mig förvirrat omkring igen. Var det bara jag eller var jag förvirrad väldigt ofta just nu? Det kanske hade med denna platsen att göra, tänkte jag.
- Hur länge har du stått där? Frågade jag och höjde ett ögonbryn.
Han ryckte på axlarna och log.
- Inte så länge. Jag hörde att något barn kommer bli älskat även om det inte kommer från rätt håll, sa han och började skratta.
När det kom från honom lät det otroligt fel. Fast det var förmodligen så det hade låtit för alla andra också. Jag skrattade och kände att jag rodnade.
- Ojdå, skrattade jag.
- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log.
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.
Sådär ja. Nytt kapitel :) Kommentera och berätta vad ni tycker ^^ <33
Hittills har jag bara fått massa snälla kommenterer, tack så jättemycket för dom! Det betyder mycket för mig att ni tycker om det jag skriver. Fast det känns inte alltid som det är så bra, men tydligen tycker ni det... hahha, tack så mycket iallafall! <3 Fortsätt kommentera! <3
Kapitel femtioett
Förra Kapitlet:
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.
Jag, Justin och Scooter satt och pratade en stund till innan de var tvungna att fortsätta att jobba, denna gången gjorde dom något så att vi kunde höra det dom sa och gjorde där inne. Det kändes en aning bättre för mig, kändes inte lika obekvämt.
- Okej Tracey, är du med? frågade Justin och kollade på mig genom fönstret.
Jag log och nickade.
- Okej, då kör vi! sa Scooter och musik sattes på.
Justin började sjunga och det lät lite skevt, men jag var säker på att i slutändan skulle det låta jättebra. Nu hade jag ju hört de flesta av hans låtar, det kändes fortfarande lite konstigt att jag inte vetat att det varit han på radion. Jag satt där med ett leende på läpparna och kollade på.
När min mobil ringde och jag kollade på mobilen för att se efter vem det var, då såg jag att det gått snart en och en halv timme sen jag kom hit. Det var ett okänt nummer som ringde.
- Hej, svarade jag och väntade på att någon skulle svara.
- Hej Tracey! Det är jag, från brudklänningsaffären, svarade en kvinna.
Jag hade häromdagen svarat ja på att bli en utav deras modeller, så jag gissade att dom nu ringde på grund av det. Jag kände mig lite dum, jag visste ingenting mer än att jag skulle vara deras modell. Det kändes inte alls bra. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag var tyst och väntade på att hon skulle fortsätta prata om vad hon ville mig.
- Vi ska ha ett möte imorgon vid 12-tiden om du skulle kunna komma in hit då för att vara med och få reda på mer om vad detta modelljobbet innebär, berättade hon.
Imon? Klockan 12? Jag kan inte. Jag har skola. Det går inte.
- Ursäkta, men jag kan inte imorgon vid den tiden. Jag börjar i skolan imon och jag tror knappast att jag kan gå iväg sådär första dagen, sa jag och lät mer självsäker än vad jag kände mig.
Det blev tyst och strax därefter hördes mummel och viskningar. Jag hade suttit och lekt med mina byxor och kollade nu upp när jag hörde att en dörr öppnades. Justin kom ut från studio-rummet och gick runt och tackade folk och småpratade lite med alla. Han sneglade flera gånger mot mig med ett frågande ansiktsuttryck. Han var verkligen nyfiken, tänkte jag och skrattade till.
- Nå, Tracey. Jag har pratat med min kollega och vi kom fram till att det inte gör något om du missar det, men skulle du kunna komma in efter skolan och få reda på saker? Frågade hon och lät lite smått irriterad och ängslig.
Jag släppte Justin med blicken och kollade ner i golvet och fokuserade på vad hon precis sagt. Efter skolan? Just det, modellgrejen, möte, fokus, tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet för att rensa tankarna bättre.
- Ja, det skulle nog funka. Jag kan komma efter skolan imon, det blir bra, svarade jag fortfarande lite ofokuserad.
- Okej, vad bra. Åh, jo förresten, Mitt namn är Carmen.
Carmen. Hon hade inte sett ut som en Carmen, eller jo kanske. Jag hade nog inte kollat så noga. Jag hade velat därifrån. Okej, Carmen. Måndag, efter skolan.
- Åh, Carmen? Kan jag ta med två kompisar?
Det hördes viskningar igen och jag fick en känsla av att det inte var hon som bestämde, att hon bara var den som hittat mig och därför den som förde samtalet. Efter en liten stund kom hon tillbaka och sa att det gick bra.
- Tack så mycket. Vi ses imon. Hejdå.
- Hejdå Tracey. Ha en bra fortsättning på dagen.
- Tack, detsamma.
Vi la på och när jag kollade upp hoppade till och ramlade nästan av stolen av rädsla.
- Justin! Du skrämde mig! sa jag och skrattade.
Han började skratta och han skrattade mycket, inte bara ett litet oskyldigt ”ojdå, my bad”. Jag satt och kollade på honom och log och väntade på att han skulle sluta skratta. Men när han väl slutat skratta och skulle berätta något, då började han skratta igen. Det fick mig att skratta, så vi satt där och kollade på varandra och skrattade åt absolut ingenting.
- Vad är det som är så kul? Frågade en tjejs röst.
Jag blev så förvånad att jag slutade skratta helt och hållet och det kändes som jag hade ett skrämt och förvånat ansiktsuttryck. Jag kollade på tjejen och sedan på Justin. Hon hade inte varit här nyss, eller hade hon det? Hade jag missat henne när jag kom in? Justin skrattade fortfarande, men när han vände sig om slutade han skratta, han också. Vem var hon?
- Åh, hej! Vad gör du här? Frågade han och kollade förvånat på henne.
- Ska jag gå igen? Frågade hon och skrattade.
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.
KOMMENTERA! KOMMENTERA! KOMMENTERA! ^^ :) haha. Tack, typ <3
Ursäkta röran!
Kapitel femtio
- Jo, men ingen har ringt och ja... Jag vet inte riktigt om jag orkar just nu, men jag ska väl också börja snart. Snart, inte nu, sa hon och flinade.
- Hej Justin, sa jag när jag hoppade ur bilen framför platsen där han sagt att han skulle möta mig.
Han stod med ryggen mot mig och pratade med en man jag kände igen från någonstans. Jag kunde inte komma på vartifrån, men jag var helt säker på att jag sätt honom förut. Justin vände sig om och log när han såg mig.
- Hej, svarade han och kramade om mig när jag kom fram till honom.
Han vände sig mot mannen igen och såg ut som han tänkte på någonting.
- Scooter, det här är Tracey. Tracey, det här är Scooter, killen som "hittade" mig som alla mina beliebers skulle säga, sa han och skrattade lågt för sig själv.
Jag nickade och sträckte fram min hand.
- Hej, trevligt att träffas, sa jag artigt och log.
- Detsamma, svarade Scooter och log tillbaka.
När vi sedan släppt varandras händer blev det en ganska pinsam tystnad runt omkring oss. Det var första gången det någonsin hänt när jag varit tillsammans med Justin. Men någon gång ska väl vara den första? Scooter harklade sig.
- Ska vi gå in? frågade han och kollade på Justin.
Han nickade. Jag såg frågande på dom och log.
- Kom, vi ska spela in lite musik snart, sa han och log stort.
När han tänkte på det såg det ut som han var lycklig, som det var någonting han tyckte om att göra. Något han skulle göra ofta. Och när jag tänkte efter så kom jag på att han var här ofta, eller kanske inte just här, men jag gissade att när han sa att han skulle "jobba" så var det det han gjorde. Spelade in musik.
Vi började gå och gick i en jättestor byggnad bakom oss. När vi kom in vände sig massor med människor sig runt och kollade på oss. Jag sneglade på Justin som log mot alla och hälsade.
- Tracey, detta är mitt crew. Dom jag jobbar med, eller det är väl egentligen dom som jobbar med mig... Men ja, du fattar, sa han och log mot mig.
Efter det presenterade han mig för allihopa. Jag nickade, log och sa mitt namn en massa gånger innan jag och förmodligen alla andra också började slappna av på riktigt.
- Okej, då kör vi, sa Scooter och knuffade in Justin i ett rum där det stod en mikrofongrej, ett piano, en gitarr, ett par trummor och några andra saker som de nog skulle använda.
Efter dom gick en kvinna med blont hår som jag tror dom kallade Mama Jan in och sen stängdes dörren. Jag kollade mig omkring och hittade en högstol bakom mig som jag gick och satte mig på. Jag vände mig mot rummet där Justin, Scooter och hon kvinnan var och log när jag såg dom stå därinne och prata.
När jag suttit på stolen och kollat ett tag kände jag mig en aning dum. Alla kände varandra och stod och pratade, skojade och massa sånt medans jag satt där helt tyst och kollade på dom medans dom jobbade. Jag tog upp mobilen och slog in Caitlins nummer.
- Hej, svarade hon.
- Hej, vad gör du? frågade jag.
- Jag är med... det tystnade och jag förstod direkt.
Hon var med...... och ville förmodligen inte bli störd. Hon hade ju trots allt inte så mycket tid kvar med honom innan han åkte till Italien. När jag tänkte på Italien fick jag återigen en klump i halsen och kände tårarna bränna i ögonen.
- Okej, men vi hörs senare då. Ha så kul! sa jag och la på.
Jag suckade och la ner mobilen igen. Jag kollade upp och såg att Justin och Scooter stod och kollade på mig. Mest Justin, men Scooter sneglade lite då och då. Jag kollade förvirrat tillbaka och Justin log mot mig. Jag log tillbaka och gjorde tummen upp. Han började skratta och det gjorde jag också. Det kändes otroligt konstigt, jag såg honom skratta men jag kunde inte höra det. Justin vände sig om mot Justin och sa något och Scooter vände sig om mot mig och kollade på mig. Sedan nickade han och Justin log igen. Jag kollade igen lite förvirrat på dom och sedan kollade jag mig förvirrat omkring. Vad pratade dom om? Efter en liten stund kom dom ut ur rummet och Justin kom fram till mig med en frågande blick.
- Vad är det? frågade jag och kollade på honom och sedan på Scooter som kom bakom honom.
- Inget speciellt. Jag undrar bara, när kom du hit igen? I torsdags eller hur? frågade han och jag ryckte till och kollade mig omkring på alla människor omkring oss som inte visste vem jag var.
Justin kollade sig också omkring och ryckte på axlarna.
- Det är okej, inget vet och ingen behöver få reda på det. Jag lovar, sa han och log.
Jag ryckte på axlarna.
- Ja, jag gissar det... sa jag och började fundera.
I torsdags... Det var Söndag nu... Hade det verkligen bara gått fyra dagar? Det känns som jag har bott här i typ ett halv år. Vad hände? Hur lyckades jag hitta så bra kompisar så fort? Dom vet ju nästan allt om mig, på så kort tid. Jag är ganska säker på att det aldrig hänt mig förut. Fast åandra sidan har jag inte fått tillfälle för det hemma i Italien, det hände ju inte så ofta att jag var ute och hittade kompisar och inte heller att jag blev så bra kompis med dom. Medans jag tänkt hade Justin vänt sig om och Scooter hade kommit fram. Jag kollade upp på honom och log.
- Hej, hälsade jag igen.
- Tracey, Jag tror ni två redan har träffats... Scooter säger att han känner igen dig och det var tydligen inte från någon tidning eller något sånt, berättade han diskret och sneglade på mig och sedan runt omkring.
Jag kollade frågande på dom.
- När då? Jag har ju bara varit här i fyra dagar? svarade jag och kollade på Scooter.
De skrattade lite åt vad jag sagt och sedan började Scooter berätta att det varit honom jag suttit brevid på flygplanet och att det varit honom jag pratat med om att det var otur att svara tack på ett lycka till. Jag rodnade och en liten lampa tändes i huvudet på mig. Jag visste att jag kände igen honom, men jag hade låtit det vara ifall jag hade haft fel. Men jag hade rätt!
- Ja, jag kände också igen dig. Utanför, men jag sa ingenting om det ifall det var fel, sa jag och log mot honom.
Han nickade och kollade lite frågande på mig, med en lite orolig blick.
- Du grät under resan... Varför då? och vad gjorde du helt ensam? frågade han och jag ryckte till igen.
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.
Sorry att det tagit så lång tid! Det var inte alls meningen! Jag har idétorka och vet inte vad som ska hända och vad jag ska skriva och jag känner att det här inte blev speciellt bra, och inte heller speciellt roligt :S Men eeh... om jag inte skriver detta och gör om det så kommer det ta ännu längre tid och då kommer det bli katastrof, så det funkar inte.
Jag gick även tillbaka för att se hur lång tid det tagit i berättelsen och kom fram till fyra dagar. 50 kapitel på fyra dagar!? Det är ju ännu mer katastrof, håller ni inte med? Min fråga till er är om ni vill fortsätta ha det så här, att det är såhär detaljerat och ihop pressat så att det är under mindre tid eller vill ni ha det under mer tid, att det går fortare fram i tiden, fast då blir det ju inte lika mycket saker som händer hela tiden... men det kanske kan bli bra ändå? Ja ni får helt enkelt berätta hur ni skulle vilja ha det, att tiden(dagarna) går långsamt som nu eller att jag ökar farten på tiden så att tiden går fortare fram?
Ja, helt enkelt så får ni kommentera och berätta vad ni tycker! och kom gärna med idéer också! Det skulle vara jättekul! ...detta kapitlet kommer tillexempel från en idé från en läsare, kanske inte exakt som hon ville ha det. Men kanske lite ungefär :) Så kommentera och berätta för mig! <3
Okej, tack så länge och förlåt att det tagit sån tid! Jag ska försöka uppdatera oftare! <3
Och, jag kan förresten inte lägga upp bilder längre.... För jag får inte spara bilder på denna datorn, detta är min skoldator, så ja :/ Sorry för det!
Kapitel fyrtionio
Förra Kapitlet:
Efter att vi fortsatt skratta ännu ett tag så tog jag tag i det och frågade om vi skulle fortsätta vilket alla svarade ja på. Nu var det min tur, va skulle jag hitta på då? Till vem? Något kul, inget som det jag nyss var tvungen att göra. Men ändå något kul och samtidigt pinsamt.
Kapitel fyrtioåtta
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Förra kapitlet:
- Caitlin, vad är det där? frågade jag och nickade mot kortet hon hämtat.
Jag stirrade tomt på kortet som jag nu fattat vad det var.
- Tracey? hörde jag Ryan säga brevid mig.
Jag vände blicken mot honom utan att riktigt se honom. Caitlin ville att jag skulle ringa Alex, killen som kört mig till henne på morgonen och som frågat om jag ville ha honom som privatchafför. Sjävklart skulle jag göra det, så feg var jag inte. Visst skulle jag säkert ångra det, men whocares. Man lever bara en gång, men lite skrämmande var det faktiskt. Jag kände inte den killen. Men snygg hade han ändå varit.
- Hur mår du? frågade Ryan med ett miniflin i ansiktet.
Jag nickade.
- Jag mår bra. Blev bara väldigt chockad. Jag har inte ens tänkt på honom överhuvudtaget idag. Jo, då men inte efter det, sa jag till Ryan.
Jag vände mig mot Caitlin.
- Hur kom DU ihåg det kortet!? Jag trodde du var jättehyper och nervös inför din dejt! Du ska inte komma ihåg sånt här och tvinga mig att skämma ut mig själv, sa jag.
De skrattade.
- Vill du hellre att jag ska göra det? frågade Justin.
Jag såg på honom och han såg finurlig ut. Som han hade något planerat. Stackars Alex. Nej, Justin skulle inte få göra det här. Det här ska jag göra. Jag skakade på huvudet mot Justin.
- Nej, det här ska jag göra. Det är min dare. Och jag får la dumpa min privateskjuts, sa jag och skrattade.
Jag räckte mig efter telefonen och kortet och när jag klickat in numret kollade jag upp. Jag kollade på var och en och sist på Caitlin.
- Vad ska jag säga då? frågade jag och hon skrattade.
- Inte vet jag, kom på något. Han behöver ju inte veta att det är du, det är ju min telefon! Gör till din röst och beställ pizza eller något! Vad vet jag! sa hon och skrattade.
De andra stämde in på hennes skratt. Jag klickade på ring.
- Okej, om han märker att det är jag. Då är ni allihopa dödens, så var tysta nu! Riktigt...
- Hej, du har kommit till Taxi-Alex, vad kan jag hjälpa dig med? svarade han och avbröt mig mitt i min mening.
Jag gjorde som Caitlin sa. Ändrade min röst, eller gjorde till min röst.
- Hej, jag vill... jag avbröt mig själv för att komma på något att säga.
Payton och Caitlin satt och höll för sina munnar för att dom inte skulle skratta högt och jag fnissade till. Min blick hamnade på stranden utanför och sedan på Justin. Jag log en aning åt min tanke.
- Hej, jag undrar bara om du någon gång skulle vilja gå på en blindträff med mig. Jag är kort, svart kort hår, bajsbruna ögon... Som en normal tonårstjej helt enkelt. Snäääälla? sa jag till honom med någon konstigt tillgjord röst.
- Eh.....Eh, vem är du? frågade han.
- Det är ju meningen med hela saken. BLINDträff! Du ska inte veta vem jag e! svarade jag förvånat/chockat.
- Eh... jag vet inte.
Jag började snyfta och trycka fram fejktårar och även göra så att det lät som jag grät på rösten.
- N-nehe, Okej. Jag f-förstår. H-hejd-då, jag ska inte...störa mer, sa jag och la på.
När jag lagt på bröt vi allihopa ut i ett asgarv som gjorde så att jag började gråta på riktigt. Dock inte av att jag var ledsen utan av att jag skrattade och var glad.
- Det där var helt klockrent! tjöt Chaz mellan sina skrattattacker.
- Ja, hur kom du på det med dejtingen? frågade Christian.
Jag ryckte på axlarna och kollade på Justin igen. Han kollade tillbaka frågande på mig med ett litet leende på läpparna.
- Jag vet inte. Jag tänkte på det förut bara, när jag satt på balkongen, berättade jag.
- Planerade du att tjuvringa någon och fråga om dom ville dejta dig?! frågade Payton förvånat.
Jag började skratta igen.
- Nej såklart! Jag tänkte på dejter och dejting! Och så nu såg jag balkongen och allt och så bara ploppade det upp! skrattade jag.
- Jag håller med, det var iallafall klockrent! sa Caitlin och vek sig av skratt ännu en gång.
Efter att vi fortsatt skratta ännu ett tag så tog jag tag i det och frågade om vi skulle fortsätta vilket alla svarade ja på. Nu var det min tur, va skulle jag hitta på då? Till vem? Något kul, inget som det jag nyss var tvungen att göra. Men ändå något kul och samtidigt pinsamt.
Inte speciellt långt, jag vet. Men bättre än inget eller hur? ^^ ....eller?
Kommentera och berätta vad ni tycker!
Bild:
1. När hon stirrar på kortet i början.
2. När hon snackar med Alex och får ideén till blindträffen.
Kapitel fyrtiosju
Kapitel fyrtiosex
Förra kapitlet:
- Nu tar vi gruppfotot! sa jag och drog med mig Justin och Caitlin upp.
Resten följde efter och vi samlades framför min dator och tog ett foto och laddade upp det på twitter så att Angy kunde se det. ”I miss you! My friends says Hi! <3” skrev jag brevid bilden.
The purple bubble
The purple bubble
Hej guys!
Förlåt att det tar sån tid innan ett kapitel kommit upp... Men jag har fastnat. Jag vet inte vad som ska hända, eller hur jag ska skriva. Förhoppningsvis kommer jag på det snart och då kan jag fortsätta skriva igen! Jag ska försöka klämma fram ett kapitel, men det är ju inte säkert att det funkar... och det lär ju inte vara det bästa :/ Men min fantasi och allt som hör till är värdelöst just nu :( Sorry!
Förlåt så jättemycket, men jag hoppas ni förstår.
Kapitel fyrtiofem
- Jag kommer snart, sa jag och vände mig tillbaka och stirrade ut i ingenting igen.
- Vad är det som har hänt? frågade hon och jag hörde hur orolig hon lät.
Caitlin nickade och reste sig hon också. Hon gick mot balkongen och när jag hörde henne berätta för de andra log jag och gick mot badrummet. När jag kom in i badrummet och kollade mig i spegeln började jag skratta glädjelöst. Jag såg förjävlig ut. Hela mitt ansikte visade sorg och ilska, och tårarna gjorde det inte precis bättre. Jag log åt mig själv och sköljde mitt ansikte i kallvatten. När jag gjort det såg jag lite bättre ut. Jag gick ut igen och vidare ut på balkongen. När jag kom ut vändes alla blickar mot mig och alla förutom Justin och Ryan såg frågande, oroliga och lite misstänksamma ut. Jag kollade frågande på Ryan och sedan på Justin.
- Han har inte berättat något. Jag listade ut det, försvarade sig Ryan och jag nickade och satte mig ner brevid Justin.
Jag nickade. Jag suckade och funderade på hur jag skulle börja. Jag kände att det var bäst att gå direkt på.
- Jag är inte bara Tracey egentligen. Jag heter egentligen inte Tracey Hathaway. Jag heter egentligen Tracey Monroe och är egentligen Prinsessa av Italien, sa jag och kollade på Caitlin.
Jag hörde att de andades in av förvåning. Jag kollade på var och en och de alla såg förvånade ut. Ryan såg nöjd ut som lyckats lista ut det utan att jag berättat något.
- Men varför är du då här? och vad menar du med egentligen? frågade Payton.
Jag log.
- Jag blev hitskickad. Folket i mitt land röstade för att jag ställt till med massa bråk och att det inte var bra för landet och de röstade för att jag skulle åka därifrån. Jag fick välja mellan att åka till London och hit. Jag valde hit. Jag var tvungen att lämna allt. Min familj, mina få vänner... allt. Inte för att det var speciellt mycket, men det var vad som var mitt liv. När jag kom hit hade jag sån tur att redan första dagen träffa Caitlin och Justin. Och sen träffade jag resten av er också. Jag och min syster håller kontakten genom telefon och twitter, så jag får reda på allting som händer därhemma genom henne och den jag pratade med nu var min mamma. Jag och min mamma kommer inte speciellt bra överens. Det har vi aldrig gjort. Och nu är hon gravid...
Jag tystnade och kollade ner på mina händer. Tårarna började rinna igen, men jag ville fortsätta.
- Du måste inte berätta Tracey. Vi förstår, sa Caitlin och tog min ena hand.
Jag skakade på huvudet.
- Jag vill. Det känns bra. Hon är gravid med ett barn som inte är min pappas. Som är min farbrors, tro det eller ej. Och det kommer blir för mycket prat om hon gör abort så hon kommer behålla barnet och de kommer säga att det är min pappas barn, men det är det inte. Men barnet lär vara så lik oss allihopa ändå att ingen kommer att märka det.
Jag började skratta.
- Om man ser det från den ljusa sidan så ska jag bli stora syster igen, sa jag och log för mig själv.
Jag kollade upp och mötes av Paytons äcklade ansikte. Hon såg väldigt illamående ut. Lite som jag kände mig. Caitlin såg förstående och medlidande ut.
- Så nu vet ni. Jag är egentligen prinsessa. Men snälla behandla mig inte annorlunda eller något. Kalla mig fortfarande Tracey och bete er som ni gjort så länge ni känt mig. Och det ni hör på TV... bry er inte om det. Knappt någonting av det dom säger är sant.
- Vi vet... Du har inte missat att du sitter brevid den stora popstjärnan Justin Bieber va? frågade Chaz och log retsamt.
Jag kollade på Justin och kände att jag såg förvånad ut. Jag kände mig ganska förvånad också. Jag hade glömt det. Han hade blivit utsatt för lika mycket press och lögner som jag har. Jag skrattade.
- Nej, missat det har jag inte. Men glömt det... Jo, det hade jag. Men bara så ni vet att det inte stämmer det ni hör om mig och min familj, iallafall inte helt. Om ni undrar något, fråga mig istället. Jag svarar på allt. Inga hemligheter.
- Inga hemligheter, höll Caitlin med och de andra instämde och upprepade de två orden.
Jag log.
- Nu tar vi gruppfotot! sa jag och drog med mig Justin och Caitlin upp.
Resten följde efter och vi samlades framför min dator och tog ett foto och laddade upp det på twitter så att Angy kunde se det. ”I miss you! My friends says Hi! <3” skrev jag brevid bilden.
Tja! Nu är jag hemma igen! Och här är ett nytt kapitel! Hope you'll like it ;) Glöm inte att kommentera och berätta vad ni tycker sötnosar! Tack! <3
Jag börjar med bilder igen i nästa kapitel bara så att ni alla vet det! :)
