Vi satt och kollade på någon dålig tv-serie som gick i precis medans vi åt. Genom halva programmet somnade jag.

- Tracey. Vakna!

Någon skakade mig. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp.

- Justin? Vad är klockan?

- Eh... halv sex snart. Jag väckte dig för att du kanske också ville se soluppgången som är nu, sa han lågt och kollade med ett litet leende på mig.

- Åh! Ja det vill jag. Tack.

Vi både reste oss upp och gick ut på balkongen. Himlen var typ rosa och jättefin. Vattnet låg nästan helt stilla och det var varmt i luften.

- Mhm, vad mysigt.

- Mhm.

Vi stod och kollade på soluppgången länge, eller Justin kollade på soluppgången. Jag kollade på honom. Så som han stod mot räcket med soluppgången och vattnet i bakgrunden var jättefint. Det såg jätte filmaktigt ut.

- Stå kvar så, sa jag och sprang in efter min mobil.

Jag hittade den och gick tillbaka ut. Han hade inte rört sig. Jag tog ett kort sen gick jag och ställde mig brevid honom.

- Det är fint här, jättefint.

- Mhm, är du glad att du flyttade hit? frågade han.

- Hmm... sa jag och tänkte efter lite. Ah, det är jag. Jag saknar hemma och min familj men jag har mer frihet här, så jag är glad att jag är här.

- Jag är med glad att du är här, sa han och log, och knuffade till mig med sidan av sin kropp.

Vi skrattade. Jag kollade på honom.

- Eh du, detta kanske eller inte kanske. Det kommer låta knäppt, men vad är det du är så känd för?

Han skrattade.

- Ja, jag håller med det lät knäppt. Eh, men... eh... finns det något rätt kvar på denna frågan?

Han kollade osäkert på mig. Jag skakade på huvudet.

- Okej, jag gissar att det är för att de tycker om min musik och eh, ah. Typ. Eller det är vad jag gör i alla fall. Sjunger och gör musik.

Han började berätta om hur han blev känd och om hans liv och jag stod hela tiden helt fascinerad och kollade på honom. När han var klart ryckte han på axlarna.

- Det är väl det...

Han log.

- Wow. Så du var typ som vilket barn som helst och han Scooter hittade dig och gjorde dig känd och nu vet alla vem du é?

Jag kollade på honom chockat.

- Nä, inte alla. Det finns ju flera som du, många som du faktiskt, sa han och log.

- Som jag? sa jag som ett korkat eko.

- Folk som inte vet vem jag är. Nu vet du ju det, men i morse visste du ju inte vem jag var.

- Aha, jo det så klart. Det finns det ju alltid.

Jag log. Han log med.

- Jag älskar mina fans och jag älskar mitt liv, men ibland kan det bli väldigt mycket. Jag är fortfarande en vanlig tonårs kille. Jag klarar inte av vad som helst eller hur mycket som helst, sa han och stirrade ut över vattnet.

Det lät som det var jobbigt att erkänna det. Jag log.

- Nej, jag vet hur det känns.

Han kollade konstigt på mig.

- Hur menar du?

Fan! Jag hade inte tänkt mig för. Jag kollade på honom. Kunde jag lita på honom? Jag bestämde mig för att jag kunde det.

- Om jag berättar detta för dig, måste du lova att du inte berättar det för någon. För då är jag död.

- Död? Va... Skitsamma. Jag lovar, sa han och sträckte fram sin hand.

Jag tog den. Jag tog också ett djupt andetag.

- Jag är egentligen... Tracey Monroe.

- Prinsessan av Italien!? Henne det står om i tidningar och sånt överallt? frågade han chockat.

- Vet du vem jag är!? frågade jag tillbaka chockat.

- Ja, men det är ju klart! Du är ju snacket över allt just nu. Men...

Han tystnade.

- Men vadå? frågade jag.

- Du ser inte ut som du.

- Är det en positiv eller negativ sak?

- Positiv. Eller ah, inte av det egentligen.

- Vad menar du?

Han log och drog sin hand genom håret.

- På alla bilder har du en fin klänning, krona, fixat hår, smink och massor. Så du ser liksom annorlunda ut. Men du är söt oavsett, sa han och log.

Det såg ut som han rodnade. Jag skrattade.

- Tack.

- Men varför flyttade du hit?

- Jag flyttade inte hit. Jag blev typ tvingad hit, sa jag och kände hur tårarna började rinna på kinderna.

---