Han började skratta tyst. Jag kollade frågande på honom.

- Du gick på det eller hur?

Han vände på huvudet och kollade in i mina frågande ögon.

- Hon visste inte vem jag var. Hon bara sa det.

- Vad snackar du om? Det visste hon visst? Hon sa ju ditt namn i början, hon hörde din röst och sa att det var du.

Han skakade på huvudet men han ryckte på axlarna samtidigt.

- Det vet jag inte hur hon gjorde. Men hon berättade att hon inte hade någon aning om vem jag var. Men hon var orolig för dig och ville prata med någon som inte var du för att få reda på hur du hade det.

Jag blinkade förvånat mot honom.

- What!? Driver du med mig eller?

Han skakade på huvudet. Jag suckade och vände bort blicken.

- Det här suger.

- Vad menar du? frågade han.

- Har jag inte redan berättat det här? Jag kanske bara tänkte det, sa jag mest till mig själv.

Justin skrattade lågt.

- Det suger att jag är här och att hon måste oroa sig för mig också. Eller det behöver hon ju inte, men det gör hon ändå. Det är liksom fel. Jag borde vara hemma och skydda henne och hålla henne ifrån sånt här, sa jag och kände en klump i halsen.

Justin makade sig närmare mig och la en arm runt mina axlar.

- Tracey, det finns ingenting du kan göra åt det, det är som det är. Du måste bara bita ihop och ha kul. Jag tror det är vad din lillasyster vill faktiskt.

Jag kollade på honom och kände att mina mungipor drogs uppåt i ett leende. Jag ryckte på axlarna.

- Kanske. Men det känns ändå inte bra.

Jag kollade bort igen, ner på mina händer.

- Nej, jag vet. Det känns aldrig bra. Inte nu och kommer inte att göra senare heller.

Jag kollade chockat upp på honom. Han ryckte på axlarna.

- Min pappa och hans familj bor i Kanada. I den familjen ingår min lillasyster Jazmyn och min lillebror Jaxon. Så jag vet hur det känns.

- Åh, jag är ledsen.

Han log och skakade lätt på huvudet.

- Nej, var inte det. Jag vet att dom mår bra och tvärtom. De vill att jag ska vara glad även om jag saknar dom massor.

- Jag gissar att du har rätt. Men som sagt, det är inte lätt.

Han skakade på huvudet igen. Jag la mitt huvud på hans axel och så satt vi och kollade på The Hills ett tag och små snackade om ingenting. Efter ett ganska långt tag frågade jag.

- När skulle vi träffa allihop? sa jag och satte mig upp ordentligt.

- Ingen aning. Typ snart?

Han kollade sig omkring och sen vände han huvudet mot mig med uppspärrade ögon.

- Aye! Du visade inte vad du köpt!

Jag skrattade och stutsade upp från soffan och in i garderoben.

- Ska jag ta på mig den eller bara visa den? ropade jag ut till vardagsrummet.

- Ta på den! ropade han tillbaka.

Jag tog av mig mina kläder och tog på mig klänningen. När den var på granskade jag mig själv. Hmm, vad var det som var så speciellt? tänkte jag. Jag vände mig mot dörren och gick ut.

- Såhär. Kolla.

Han vände sig om och spärrade upp ögonen. Han visslade lågt.

- Vad? frågade jag.

- Har du sett dig själv i spegeln? frågade han chockat.

Jag nickade

- Ja, men det är väl inte så speciellt?

- Du ser definitivt ut som dig själv i alla fall, det är ett som är säkert.

Jag log och snurrade runt.

- Här! Ta kort! sa jag och gav honom min mobil.

Han kollade först frågande på telefonen och sen tog han upp den och tog ett kort.

- Söt, sa han och log när han kollade på bilden.

Jag skrattade.

- Jag måste skicka den till Angy och se vad hon tycker om den. Hon är ju van vid att se mig... som mig.

- Ja, det är hon väl.

Jag skickade iväg bilden och gick sen för att byta om igen.

- Ska jag ringa Caitlin och fråga när vi ska ses?

Jag tvärstannade inne i garderoben och stod bara tyst. Svarade inte på Justins fråga.

- Tracey? ropade han efter mig.

- Ja?

- Ska jag ringa?

Jag svalde.

- Ja, gör... det, stammade jag fram.

Jag stände tyst dörren till garderoben och satte mig ner mot den och släppte ut tårarna som brände bakom ögonlocken.

---