- Jag kommer inte på vad hotellet heter, och jag har ingen aning om vad som ligger i närheten, jag har ju bara varit här i 3 dagar så jag har inte precis hunnit med så mycket än. Jag vet i alla fall att det ligger väldigt mycket i mitten, eller det var i alla fall vad en taxichaufför sa och vad dom på hotellet säger. Men vad vet jag, berättade jag och ryckte på axlarna.

Han skrattade åt min förklaring. Vi fortsatte att gå tysta bredvid varandra och att vara tysta var inte jobbigt heller, det kändes inte pinsamt och som att jag behövde fylla upp tystnaden med babbel. Det kändes bra att bara tyst gå och undersöka omgivningen. Det kändes bra att vara med honom.

---

När vi hade gått runt på stranden och pratat om allt och ingenting ett tag. Böjde jag mig ner och började rita i sanden.

- Vad gör du? Frågade han och kollade frågande på mig.

Jag ryckte på axlarna.

- Jag vet inte riktigt. Skriver? Sa jag och kollade upp på honom där han stod och kollade ner på mig.

Han hade ett smått leende på läpparna som tydde på att han var road. Hans mörkbruna hår blåste i vinden och han hade glädje i ögonen. Jag kände att jag satt och stirrade på honom, men jag kunde inte hjälpa det. Han tittade på mig och från ingenstans fick han ett fundersamt uttryck och la huvudet lite på sne.

- Sitt kvar så, sa han och tog upp sin mobil ur fickan.

Jag skrattade åt honom och försökte sitta så stilla som jag kunde, så att ingenting  skulle förstöras.

- Vad gör du? Frågade jag och log, vinglade till och ramlade på rumpan.

Han skrattade och visade bilden på mig där jag satt ner i sanden. Den var faktiskt fin. Solen hade börjat gå ner, så det var inte så mycket detaljer på mig. Det var mer mina konturer och sedan solen, sanden och havet.

- Fin. Är du hemligfotograf? Frågade jag och samtidigt som jag reste mig upp.

Han ryckte på axlarna.

- Jag vet inte. Det är något jag tycker är kul, om det någon gång blir något mer än nöje. Det vet jag inte. Men ja, att fotografera är kul och det är ganska fascinerande vad man kan fånga på bilder.

Jag nickade instämmande.

- Sant. Jag är inte riktigt den tekniska tjejen som kan sånt med kameror eller något liknande, men jag älskar konst och att kolla på folks bilder och saker de gjort, erkände jag och log igen.

Vi fortsatte gå på stranden medans solen gick ner vid horisonten. Det var varmt, fast att det nu var kväll. Jag tog av mig skorna och gick barfota i sanden och vattnet.

- Du är ju bara 19, eller ja, bara och bara. Men 19 år, eller hur? Och förmodligen vill du inte vara taxichaufför i resten av ditt liv. Så om du fick välja just nu… vad skulle du vilja bli om du fick chansen? Frågade jag och sneglade upp på honom, så att mitt hår hängde över och täckte mitt ansikte men jag såg fortfarande hans ansikte och hans reaktion.

Han stannade upp lite och fortsatte sedan att gå. När han kollade ner på mig nu hade han ett ansiktsuttryck som inte riktigt gick att förklara. Det verkade lite längtansfullt, glädjefullt och hoppfullt, men samtidigt hade det en ton av sorg i det.

- Jag har alltid tyckt om att spela gitarr och sjunga. Jag är bättre på gitarr än på att sjunga, men huvudpoängen är väl att om jag fick chansen skulle jag vilja ha en karriär inom det. Eller kanske, någon gång en karriär som fotograf. Jag vet inte. Det var en svår fråga faktiskt, sa han och log lite och hans uttryck var ny igen drömmande.

Jag log och kände att en liten glädje spreds inom mig. Jag blev alltid glad när jag kom på en fråga som var lite svårare att svara på och som fick folk att tänka efter. Jag gick själv och tänkte på vad jag skulle vilja bli om jag fick chansen, när Alex frågade mig. En tanke som genast slog mig när jag hörde orden i hans mun var ”Kronprinsessa i mitt land”, men det kunde jag naturligtvis inte berätta. Han skulle aldrig ta det på allvar och dessutom fick jag inte låta några fler veta om det nu.

- Hmm, jag vet faktiskt inte. Det är en svår fråga, som sagt… Men jag skulle nog vilja bli…

Jag tystande och tänkte efter. Det hade sett rätt kul ut när de som jobbade med Justin höll på med alla de knapparna och fixade saker.

-…Jag skulle nog vilja testa att vara sån som hjälper en sångare. Den som har hand om knapparna i studion, som får det att låta som det ska och så, sa jag och skrattade åt min egen formulering.

- Typ DJ? Frågade Alex och skrattade han också.

Dj?... Ja, kanske. Det låter kul.

- Ja, typ, sa jag och skrattade igen.

Alex skrattade och granskade mig från topp till tå. Jag kollade generat ut över havet och låtsades som ingenting. Han slutade skratta och sa med en allvarlig röst.

- Ja, du skulle nog passa som det. Efter lite övning, sa han och knuffade till mig i sidan så jag vinglade till lite.

Jag började skratta och började sedan springa djupare i vattnet där jag tog upp vatten och kastade på honom.

- Ha! Säger du att jag måste öva för att bli en Dj? Skrattade jag.

Han skrattade med mig och började kasta vatten tillbaka.

- Knappast! Jag är en naturbegåvning! Började jag säga, men det kom mer ut som ett tjut när jag fick mera kallt vatten över mig.

Nu stod både jag och Alex med vatten upp till knäna och jag tog lite sats och hoppade emot honom för att försöka välta honom i vattnet. Det gick inte speciellt bra, det slutade med att jag låg i vattnet och han bara hade blöta fläckar över allt på hans tröja. Som tur var hade jag tänkt på våra mobiler och annat innan jag kastade mig i vattnet, så det låg uppe på stranden tillsammans med våra tröjor i tryggt förvar från vattnet.

- Du är knäpp Tracey, du vet det va? Skrattade Alex och kastade mer vatten på mig när vi båda senare kröp upp ur vattnet.

Jag la mig på rygg i sanden, med fötterna i vattnet och solen som gick ner i ansiktet och över hela kroppen och andades ut.

- Nja, inte mer än de flesta andra, sa jag och skrattade och kollade upp på honom.

Han ställde sig upp med fötterna om var sin sida om mina höfter och kollade ner på mig. Sen kollade han på solen och tillbaka ner på mig.

- Kom upp nu. Om jag inte minns fel, så har du skola imorgon och jag vill inte vara den som gör att du inte klarar av det, skrattade han och sträckte ut en arm mot mig.

Jag skakade på huvudet.

- Ingen risk att jag inte klarar det, sa jag och med hans hjälp reste jag mig upp.

Vi tog vara saker och när vi kom upp till vägen igen och köpcentret tog han upp ett par nycklar och pekade på en bil som stod parkerad på andra sidan gatan. Han nickade mot den och började sedan gå.

- Vad gör vi? frågade jag förvånat.

- Kom, jag kör dig hem, sa han och satte nycklarna i bilen och öppnade dörren för mig.

---