Förra kapitlet:
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.

---

Justin och Selena stod och pratade ett tag om personer och saker som jag inte visste någonting om, så jag satt bara tyst på stolen och låtsades förstå vad dom menade och tittade mig omkring i rummet och på människorna runt omkring.
Efter att dom pratat ett bra tag avbröt sig Justin och vände sig om och kollade på Scooter och Mama Jan som såg lite irriterade ut.
-  Jag tror jag måste fortsätta jobba, sa Justin och kollade mellan mig och Selena.
Jag nickade och lutade mig tillbaka mot stolen igen.
-  Gå du, jag klarar mig. Jag väntar på dig, svarade jag och log mot honom.
- Ja, jag ska också gå. Måste också jobba. Men vi kan väl höras sen och göra något? Frågade hon och kollade på Justin men sneglade på mig.
Jag vet inte riktigt vad hennes blick mot mig betydde, men den verkade osäker och frågande på något sätt. Jag ryckte på axlarna och försökte visa att jag inte förstod vad hon menade. Justin nickade och svarade att han skulle smsa när han var färdig här i studion. Selena kramade om honom och vinkade lite till mig och sen vände hon sig om och gick iväg. Justin vände sig mot mig och log.
- Förlåt för det där, sa han och flinade.
Jag kollade frågande på honom. Förlåt?
- Förlåt? Varför ber du om ursäkt för? Sa jag och skrattade lågt.
Han ryckte på axlarna och jag väntade på att han skulle fortsätta. Han såg på mig med en underlig blick som jag inte kunde sätta ord på. Jag stod och granskade honom och han gjorde detsamma, men han fortsatte inte. Istället vände han sig om och gick iväg till Scooter och fortsatte in i inspelningsrummet för att fortsätta jobba. Jag kollade frågande efter honom och sen kollade jag mig förvirrat omkring, som om det var någon annan som lyssnat och kunde förklara för mig. Eller om det kanske är ett skämt. Men nej, ingenting hände. Ingen hade reagerat eller lagt märke till något. Jag kände mig förvirrad.
På något sätt kom jag och tänka på min lillasyster och tog upp mobilen igen och ringde henne.
- Hej Angy, det är Tracey, svarade jag när hon svarat med ett hallå.
- Hej! Hur har du det? Jag saknar dig! Inget är samma utan dig, men det funkar, sa hon som om jag frågat hur hon hade det.
Jag skrattade åt henne och började minnas saker vi gjort tillsammans i vår stora trädgård utanför vårt hus, folket skulle nog kalla det slott och det var det nog också. Men det kändes fel att kalla det det. En gång när mamma och pappa varit bortresta hade vi tillsammans med några ur personalen haft paintballkrig. Jag hade varit nästan helt täckt i olika färger när en kvinna som jobbade åt min mamma hade kommit ut med en ogillande min och sagt att det fått vara nog. Vi hade skrattat åt henne, men ändå gjort som hon sagt.  
- Det är bra. Du har väl sätt min twitter? Jag har träffat några helt underbara människor som jag umgås med väldigt mycket, nästan jämt. Det är inte ofta jag inte är med någon utav dom. Efter igår vet också alla de 5 om min, eller vår hemlighet om vem jag är, så det känns väldigt bra. Och Angy, jag börjar skolan imon! I Paytons och Caitlins klass, det ska bli jättekul! Jag längtar otroligt mycket! Jag har ju aldrig gått i skolan, som du vet. Du har ju bott med mig, men nu ska jag börja! Jag är lite nervös, men det går väl över. Det gör det alltid, eller hur? Och jag ska även vara modell för en butik med brudklänningar, så om du ser mig i en tidning  där jag har en stor vit klänning på mig. Nej, jag ska inte gifta mig, jag är bara modell! Åh, det ska bli så kul! Jag ska dit imorgon med Caitlin och Payton och jag längtar så mycket! Angy, du fattar inte, det händer så otroligt mycket nytt, kul och spännande så det är knappt att jag själv hänger med! Hänger du med? Pratade jag på och glömde att hon kanske ville svara mig.
Jag skrattade och bad om ursäkt för mitt utbrott. Hon skrattade också.
- Åh, Tracey! Jag saknar dig! Det är så kul att höra att du fått ett liv där borta, känns lite underligt att jag inte är en del av det. Men det känns ändå bra. Någon gång kanske jag kan komma och dela det med dig. Vem vet, saker och ting ändras ju ibland, se bara på mig och dig! Eller på hela vår familj! Sa hon och skrattade.
Jag skrattade med henne.
- Ja, helt otroligt.  Jag saknar dig också! Pappa kan nog fixa att vi får träffas snart, men jag har ju inte varit borta jättelänge. Länge för att vara oss, vi som aldrig varit ifrån varandra förut. Men ändå, det har bara gått 4 dagar. Känns som mer, men det är det inte, sa jag och skrattade lågt för mig själv.
- Just det! Mamma ringde mig igår. Hur fick hon reda på att jag hade en telefon och vad mitt nummer var? Frågade jag och lät nu chockad på rösten.
- Va!? Ringde mamma dig igår? Hur då? Jag vet inte hur hon fick veta, jag har inte berättat det för henne. Pappa kanske gjorde det. Hon berättade att hon hade dåligt samvete för vad hon gjort och gjorde mot dig och att hon ville att du skulle komma hem igen, inte för att jag tror att hon skulle ändra sig när du väl kommit hem. Men hon sa det i alla fall, det kan ju faktiskt vara pappa som berättade det för henne för att han tyckte synd om henne och för att han älskar henne och oss. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag lyssnade på henne och tog till mig det hon sa. Mamma hade dåligt samvete.  I för sig, igår när hon ringde så bad hon ju om ursäkt och när jag tänker efter så kunde det mycket väl vara hennes samvete. Men vem vet, men just nu hade jag inte alls någon lust att tänka så och ens tänka tanken på att förlåta henne. Kanske någon gång, men inte nu.
- Hmm, ja kanske. Vem vet. Jag orkar inte bry mig, inte just nu. Just nu vill jag bara ha det så bra som jag kan. Samtidigt som jag är ledsen över att vara här, så är jag samtidigt glad. Det har gett mig en chans att vara jag. Den jag, som jag hade varit om jag inte varit den jag är och varit tvungen att hålla tillbaka mig själv. Så, ja. Jag har ingen lust att tänka på mamma och hennes misstag. Syskonet vi kommer få, kommer såklart bli lika älskat som om det kommit från rätt håll. Det är inte barnets fel, det är mammas, sa jag och kände ett sting av lycka och att det jag precis sagt var ren sanning.
- Ja, det har du rätt i. Tracey, jag måste gå. Jag och pappa ska iväg på något event så de måste göra mig iordning. Vi får prata mer senare. Jag älskar dig.
- Okej, ha så kul. Hälsa pappa från mig. Jag älskar dig också, svarade jag och la på.
När jag la på kollade jag upp och såg att Justin stod framför mig igen. Jag kollade mig förvirrat omkring igen. Var det bara jag eller var jag förvirrad väldigt ofta just nu? Det kanske hade med denna platsen att göra, tänkte jag.
- Hur länge har du stått där? Frågade jag och höjde ett ögonbryn.
Han ryckte på axlarna och log.
- Inte så länge. Jag hörde att något barn kommer bli älskat även om det inte kommer från rätt håll, sa han och började skratta.
När det kom från honom lät det otroligt fel. Fast det var förmodligen så det hade låtit för alla andra också. Jag skrattade och kände att jag rodnade.
- Ojdå, skrattade jag.
- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log.
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.

---

Sådär ja. Nytt kapitel :) Kommentera och berätta vad ni tycker ^^ <33
Hittills har jag bara fått massa snälla kommenterer, tack så jättemycket för dom! Det betyder mycket för mig att ni tycker om det jag skriver. Fast det känns inte alltid som det är så bra, men tydligen tycker ni det... hahha, tack så mycket iallafall! <3 Fortsätt kommentera! <3