---

- Hej Justin, sa jag när jag hoppade ur bilen framför platsen där han sagt att han skulle möta mig.
Han stod med ryggen mot mig och pratade med en man jag kände igen från någonstans. Jag kunde inte komma på vartifrån, men jag var helt säker på att jag sätt honom förut. Justin vände sig om och log när han såg mig.
- Hej, svarade han och kramade om mig när jag kom fram till honom.
Han vände sig mot mannen igen och såg ut som han tänkte på någonting.
- Scooter, det här är Tracey. Tracey, det här är Scooter, killen som "hittade" mig som alla mina beliebers skulle säga, sa han och skrattade lågt för sig själv.
Jag nickade och sträckte fram min hand.
- Hej, trevligt att träffas, sa jag artigt och log.
- Detsamma, svarade Scooter och log tillbaka.
När vi sedan släppt varandras händer blev det en ganska pinsam tystnad runt omkring oss. Det var första gången det någonsin hänt när jag varit tillsammans med Justin. Men någon gång ska väl vara den första? Scooter harklade sig.
- Ska vi gå in? frågade han och kollade på Justin.
Han nickade. Jag såg frågande på dom och log.
- Kom, vi ska spela in lite musik snart, sa han och log stort.
När han tänkte på det såg det ut som han var lycklig, som det var någonting han tyckte om att göra. Något han skulle göra ofta. Och när jag tänkte efter så kom jag på att han var här ofta, eller kanske inte just här, men jag gissade att när han sa att han skulle "jobba" så var det det han gjorde. Spelade in musik.
Vi började gå och gick i en jättestor byggnad bakom oss. När vi kom in vände sig massor med människor sig runt och kollade på oss. Jag sneglade på Justin som log mot alla och hälsade.
- Tracey, detta är mitt crew. Dom jag jobbar med, eller det är väl egentligen dom som jobbar med mig... Men ja, du fattar, sa han och log mot mig.
Efter det presenterade han mig för allihopa. Jag nickade, log och sa mitt namn en massa gånger innan jag och förmodligen alla andra också började slappna av på riktigt.
- Okej, då kör vi, sa Scooter och knuffade in Justin i ett rum där det stod en mikrofongrej, ett piano, en gitarr, ett par trummor och några andra saker som de nog skulle använda.
Efter dom gick en kvinna med blont hår som jag tror dom kallade Mama Jan in och sen stängdes dörren. Jag kollade mig omkring och hittade en högstol bakom mig som jag gick och satte mig på. Jag vände mig mot rummet där Justin, Scooter och hon kvinnan var och log när jag såg dom stå därinne och prata.
När jag suttit på stolen och kollat ett tag kände jag mig en aning dum. Alla kände varandra och stod och pratade, skojade och massa sånt medans jag satt där helt tyst och kollade på dom medans dom jobbade. Jag tog upp mobilen och slog in Caitlins nummer.
- Hej, svarade hon.
- Hej, vad gör du? frågade jag.
- Jag är med... det tystnade och jag förstod direkt.
Hon var med...... och ville förmodligen inte bli störd. Hon hade ju trots allt inte så mycket tid kvar med honom innan han åkte till Italien. När jag tänkte på Italien fick jag återigen en klump i halsen och kände tårarna bränna i ögonen.
- Okej, men vi hörs senare då. Ha så kul! sa jag och la på.
Jag suckade och la ner mobilen igen. Jag kollade upp och såg att Justin och Scooter stod och kollade på mig. Mest Justin, men Scooter sneglade lite då och då. Jag kollade förvirrat tillbaka och Justin log mot mig. Jag log tillbaka och gjorde tummen upp. Han började skratta och det gjorde jag också. Det kändes otroligt konstigt, jag såg honom skratta men jag kunde inte höra det. Justin vände sig om mot Justin och sa något och Scooter vände sig om mot mig och kollade på mig. Sedan nickade han och Justin log igen. Jag kollade igen lite förvirrat på dom och sedan kollade jag mig förvirrat omkring. Vad pratade dom om? Efter en liten stund kom dom ut ur rummet och Justin kom fram till mig med en frågande blick.
- Vad är det? frågade jag och kollade på honom och sedan på Scooter som kom bakom honom.
- Inget speciellt. Jag undrar bara, när kom du hit igen? I torsdags eller hur? frågade han och jag ryckte till och kollade mig omkring på alla människor omkring oss som inte visste vem jag var.
Justin kollade sig också omkring och ryckte på axlarna.
- Det är okej, inget vet och ingen behöver få reda på det. Jag lovar, sa han och log.
Jag ryckte på axlarna.
- Ja, jag gissar det... sa jag och började fundera.
I torsdags... Det var Söndag nu... Hade det verkligen bara gått fyra dagar? Det känns som jag har bott här i typ ett halv år. Vad hände? Hur lyckades jag hitta så bra kompisar så fort? Dom vet ju nästan allt om  mig, på så kort tid. Jag är ganska säker på att det aldrig hänt mig förut. Fast åandra sidan har jag inte fått tillfälle för det hemma i Italien, det hände ju inte så ofta att jag var ute och hittade kompisar och inte heller att jag blev så bra kompis med dom. Medans jag tänkt hade Justin vänt sig om och Scooter hade kommit fram. Jag kollade upp på honom och log.
- Hej, hälsade jag igen.
- Tracey, Jag tror ni två redan har träffats... Scooter säger att han känner igen dig och det var tydligen inte från någon tidning eller något sånt, berättade han diskret och sneglade på mig och sedan runt omkring.
Jag kollade frågande på dom.
- När då? Jag har ju bara varit här i fyra dagar? svarade jag och kollade på Scooter.
De skrattade lite åt vad jag sagt och sedan började Scooter berätta att det varit honom jag suttit brevid på flygplanet och att det varit honom jag pratat med om att det var otur att svara tack på ett lycka till. Jag rodnade och en liten lampa tändes i huvudet på mig. Jag visste att jag kände igen honom, men jag hade låtit det vara ifall jag hade haft fel. Men jag hade rätt!
- Ja, jag kände också igen dig. Utanför, men jag sa ingenting om det ifall det var fel, sa jag och log mot honom.
Han nickade och kollade lite frågande på mig, med en lite orolig blick.
- Du grät under resan... Varför då? och vad gjorde du helt ensam? frågade han och jag ryckte till igen.
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.

---

 
Sorry att det tagit så lång tid! Det var inte alls meningen! Jag har idétorka och vet inte vad som ska hända och vad jag ska skriva och jag känner att det här inte blev speciellt bra, och inte heller speciellt roligt :S Men eeh... om jag inte skriver detta och gör om det så kommer det ta ännu längre tid och då kommer det bli katastrof, så det funkar inte.
Jag gick även tillbaka för att se hur lång tid det tagit i berättelsen och kom fram till fyra dagar. 50 kapitel på fyra dagar!? Det är ju ännu mer katastrof, håller ni inte med? Min fråga till er är om ni vill fortsätta ha det så här, att det är såhär detaljerat och ihop pressat så att det är under mindre tid eller vill ni ha det under mer tid, att det går fortare fram i tiden, fast då blir det ju inte lika mycket saker som händer hela tiden... men det kanske kan bli bra ändå? Ja ni får helt enkelt berätta hur ni skulle vilja ha det, att tiden(dagarna) går långsamt som nu eller att jag ökar farten på tiden så att tiden går fortare fram?
Ja, helt enkelt så får ni kommentera och berätta vad ni tycker! och kom gärna med idéer också! Det skulle vara jättekul! ...detta kapitlet kommer tillexempel från en idé från en läsare, kanske inte exakt som hon ville ha det. Men kanske lite ungefär :) Så kommentera och berätta för mig! <3
Okej, tack så länge och förlåt att det tagit sån tid! Jag ska försöka uppdatera oftare! <3

Och, jag kan förresten inte lägga upp bilder längre.... För jag får inte spara bilder på denna datorn, detta är min skoldator, så ja :/ Sorry för det!