Förra Kapitlet:
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.

---

Jag, Justin och Scooter satt och pratade en stund till innan de var tvungna att fortsätta att jobba, denna gången gjorde dom något så att vi kunde höra det dom sa och gjorde där inne. Det kändes en aning bättre för mig, kändes inte lika obekvämt.
- Okej Tracey, är du med? frågade Justin och kollade på mig genom fönstret.
Jag log och nickade.
- Okej, då kör vi! sa Scooter och musik sattes på.
Justin började sjunga och det lät lite skevt, men jag var säker på att i slutändan skulle det låta jättebra. Nu hade jag ju hört de flesta av hans låtar, det kändes fortfarande lite konstigt att jag inte vetat att det varit han på radion. Jag satt där med ett leende på läpparna och kollade på.
När min mobil ringde och jag kollade på mobilen för att se efter vem det var, då såg jag att det gått snart en och en halv timme sen jag kom hit. Det var ett okänt nummer som ringde.
- Hej, svarade jag och väntade på att någon skulle svara.
- Hej Tracey! Det är jag, från brudklänningsaffären, svarade en kvinna.
Jag hade häromdagen svarat ja på att bli en utav deras modeller, så jag gissade att dom nu ringde på grund av det. Jag kände mig lite dum, jag visste ingenting mer än att jag skulle vara deras modell. Det kändes inte alls bra.  Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag var tyst och väntade på att hon skulle fortsätta prata om vad hon ville mig.
- Vi ska ha ett möte imorgon vid 12-tiden om du skulle kunna komma in hit då för att vara med och få reda på mer om vad detta modelljobbet innebär, berättade hon.
Imon? Klockan 12? Jag kan inte. Jag har skola. Det går inte.
- Ursäkta, men jag kan inte imorgon vid den tiden. Jag börjar i skolan imon och jag tror knappast att jag kan gå iväg sådär första dagen, sa jag och lät mer självsäker än vad jag kände mig.
Det blev tyst och strax därefter hördes mummel och viskningar. Jag hade suttit och lekt med mina byxor och kollade nu upp när jag hörde att en dörr öppnades. Justin kom ut från studio-rummet och gick runt och tackade folk och småpratade lite med alla. Han sneglade flera gånger mot mig med ett frågande ansiktsuttryck. Han var verkligen nyfiken, tänkte jag och skrattade till.  
- Nå, Tracey. Jag har pratat med min kollega och vi kom fram till att det inte gör något om du missar det, men skulle du kunna komma in efter skolan och få reda på saker? Frågade hon och lät lite smått irriterad och ängslig.
Jag släppte Justin med blicken och kollade ner i golvet och fokuserade på vad hon precis sagt. Efter skolan? Just det, modellgrejen, möte, fokus, tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet för att rensa tankarna bättre.
- Ja, det skulle nog funka. Jag kan komma efter skolan imon, det blir bra, svarade jag fortfarande lite ofokuserad.
- Okej, vad bra. Åh, jo förresten, Mitt namn är Carmen.
Carmen. Hon hade inte sett ut som en Carmen, eller jo kanske. Jag hade nog inte kollat så noga. Jag hade velat därifrån. Okej, Carmen. Måndag, efter skolan.
- Åh, Carmen? Kan jag ta med två kompisar?
Det hördes viskningar igen och jag fick en känsla av att det inte var hon som bestämde, att hon bara var den som hittat mig och därför den som förde samtalet. Efter en liten stund kom hon tillbaka och sa att det gick bra.
- Tack så mycket. Vi ses imon. Hejdå.
- Hejdå Tracey. Ha en bra fortsättning på dagen.
- Tack, detsamma.
Vi la på och när jag kollade upp hoppade till och ramlade nästan av stolen av rädsla.
- Justin! Du skrämde mig! sa jag och skrattade.
Han började skratta och han skrattade mycket, inte bara ett litet oskyldigt ”ojdå, my bad”. Jag satt och kollade på honom och log och väntade på att han skulle sluta skratta. Men när han väl slutat skratta och skulle berätta något, då började han skratta igen. Det fick mig att skratta, så vi satt där och kollade på varandra och skrattade åt absolut ingenting.
- Vad är det som är så kul? Frågade en tjejs röst.
Jag blev så förvånad att jag slutade skratta helt och hållet och det kändes som jag hade ett skrämt och förvånat ansiktsuttryck. Jag kollade på tjejen och sedan på Justin. Hon hade inte varit här nyss, eller hade hon det? Hade jag missat henne när jag kom in? Justin skrattade fortfarande, men när han vände sig om slutade han skratta, han också. Vem var hon?
- Åh, hej! Vad gör du här? Frågade han och kollade förvånat på henne.
- Ska jag gå igen? Frågade hon och skrattade.
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.

---

KOMMENTERA! KOMMENTERA! KOMMENTERA! ^^ :) haha. Tack, typ <3