Jag vinkade från fönstret i bilen till min syster och pappa som stod på trappan och såg mig åka iväg. Jag hade lovat att ringa varje dag eller åtminstone när jag behövde det och jag hade även lovat min syster att skaffa twitter så att vi alltid kunde snacka och hålla kontakten.
- Nervös? frågade chaffören och jag log och ryckte på axlarna.
- Lite kanske. Men detta blir nog det knäppaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, sa jag.
Han nickade och höll med mig.
Vi åkte ett tag och det kändes som en evighet. Jag var inte van vid att åka långt bort. Jag var 16 år och hade typ bara varit inne i stan och det var för att smittit dit med några kompisar. Konstigt egentligen. När vi kom fram till flygplatsen visade chaffören mig till en flygvärdinna som skulle guida mig genom hela resan.
- Tracey, hörde jag chaffören säga och jag vände mig mot honom.
- Ja, sir? frågade jag vänligt som jag lärt mig under hela mitt liv.
- Lycka till! För mig kommer du alltid att vara prinsessa av Italien, sa han och bugade.
Jag log och neg.
- Tack sir, det värmer. Jag ska alltid komma ihåg dig. Adjö.
Jag vände mig om mot kvinnan som var min flygvärdinna.
- Redo? frågade hon.
Jag skakade på huvudet.
- Men nu kör vi! sa jag och log.
Vi gjorde en high five och skrattade, sen visade hon mig till flygplanet. När jag kommit på och suttit mig tillrätta kände jag en väldigt attack av tårar svämma över i mina ögon. Jag satte på mig bältet som det stod att man skulle göra, sedan tog jag upp en näsduk. Av papper! Shit, jag skulle verkligen inte vara prinsessa och leva i lyx längre! Det gjorde mig ledsen och osäker. Jag hade alltid velat vara en normal tonåring, men nu när jag skulle bli en ville jag inget hellre än hem till mitt trygga prinsessliv.
Jag satt vid fönstret, så när planet lyfte kollade jag ut och ner på landet som kunde ha blivit mitt, men som nu tydligen skulle bli precis som vilket annat land som helst. Pfft, precis som om det någonsin skulle hända, tänkte jag.
Jag satte i hörlurarna som gick till min rosa mp3. Den enda tekniska saken jag ägde och den är knappt teknisk. Mina föräldrar, speciellt min mamma hade alltid varit väldigt överbeskyddande. Det var en utav sakerna vi inte kom överens om. Hon ville skydda mig och min lillasyster från allt och därför hade vi aldrig fått ha en dator eller telefon eller något liknande. Riktigt störande, men det hade inte hindrat mig från att logga in på någon dator hos mina kompisar.
Jag satte på Justin Biebers låt down to earth och lutade mig mot fönstret och drömde mig bort, medans jag kollade på molnen och ministäderna nedanför.

---

Kapitel tre nu då... Händer inte speciellt roligare saker just nu... och det är för att jag inte kommit "igång" än. Det kommer att hända roligare saker senare i berättelsen/novellen eller vad man nu ska kalla det :) 
Så vad tyckte ni? Bra/dåligt? Var ärliga :)
Tack så länge :)