Förra Kapitlet:

Förra kapitlet:

 

Förra Kapitlet:

- Ojdå, skrattade jag.

- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log. 
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.

 

---

- Tracey, hur trivs du här i LA? Jag hörde att du inte varit här så länge, sa Selena och kollade på mig över kanten på sin kaffemugg. Vi satt på ett café någonstans i LA, och jag hade absolut ingen aning om vad det hette eller exakt vart det låg.

Jag skakade på huvudet och log. Jag hoppades att det var Justin som pratat med henne, för då visste jag att hon bara skulle veta det officiella.

- Jag har varit här i 3 dagar bara, och jag älskar det. Livet leker och det känns jättebra, svarade jag och log igen.

- Vad bra, det är kul att höra! Log hon tillbaka.

Justin satt och kollade fram och tillbaka mellan oss som om det var ett under att vi pratade med varandra. Jag hade varit väldigt tyst när vi mött upp Selena och när vi åkt hit och överhuvudtaget i närheten utav henne. Det kändes liksom inte riktigt som jag kunde vara jag, jag kunde inte säga vad som helst. Utan jag var tvungen att tänka igenom allt och då kändes det bättre att vara tyst.

- Justin, vad är det? Frågade Selena som tydligen också märkt att han bollade mellan oss.

Han log och såg ursäktande ut. Det såg till och med ut som han rodnade också. What? Justin? Rodnade? Jag fnös och han sneglade på mig med en frågande min. Jag skakade diskret på huvudet och han vände blicken mot Selena igen.

- Ingenting, jag tänkte bara på musik och ja, försökte komma på någonting om det här. Men det gick inte så bra, sa han och det lät på honom som om det inte alls var det han suttit och tänkt på.

Selena höjde ett ögonbryn, skakade på huvudet och skrattade till. Det lät lite tillgjort, men jag kanske bara var en inbillning. Efter att vi suttit tysta en stund och det började bli pinsamt tog de upp ett ämne som det tydligen alltid fanns något nytt att prata om, musik.  De började prata om konserter och artister dom träffat och sjungit tillsammans med. Jämförde musiksmaker och massa andra saker som jag knappt förstod. Musik var inte riktigt min grej, jag älskade att lyssna på musik och sjunga med och så där, men annat än det var det inte. Efter ett tag reste jag mig upp och de båda kollade förvånat på mig.

- Jag ska nog ta och åka hem. Det var trevligt att träffa dig Selena och Justin, tack för att jag fick hänga med idag, vi hörs senare eller nåt, sa jag och log.

Selena vinkade lite halvt och Justin såg ut som han ville protestera. Men jag vände mig om och började gå. Jag kände för att shoppa. Så jag frågade en kille efter närmaste köpcenter och han pekade mot ett håll och jag började gå.  När jag gått ett tag stannade jag och kollade mig omkring, det såg inte alls ut som något köpcenter eller ett ställe där det skulle finnas ett. Det gick förbi en kvinna och jag stannade henne och frågade om jag hade kommit rätt. Hon nickade.

- Inte här, men om du går tillbaka lite och sen till höger, då kan du inte missa det, sa hon vänligt och log mot mig.

Jag nickade.

- Okej, tack så mycket.

Jag började gå igen och jag gick dit hon pekat och tog höger som hon sagt, men jag hittade inget köpcenter. Jag skrattade lite för mig själv och sen stannade jag igen och kollade mig omkring. Jag hade ingen aning om vart jag var och ingen aning om vart köpcentret låg. Jag stod och snurrade och letade efter skyltar mot köpcentret och så hördes en röst.

- Vad gör du?

Jag vände mig chockat om mot rösten och såg till min förvåning att det var Alex som stod där. Jag svalde och försökte hålla mig från skratt när jag tänkte på igår.

- Hej. Eh, jag försöker hitta till ett köpcenter som alla har sagt ska ligga här, berättade jag och rynkade näsan.

Han skrattade till.

- Ja, du har ju kommit rätt. Men jag förstår att det är svårt att se att det är ett köpcenter, sa han och pekade på en ingång på andra sidan gatan.

Jag kollade dit och kisade med ögonen. Var det ett köpcenter? Det såg ut som en ingång till ett trapphus, eller något kontor eller liknande. Inte alls som de köpcenter jag sett.

- Är det ett köpcenter? Frågade jag och satte ord på mina tankar.

Han nickade och frågade vad jag skulle göra. Jag ryckte på axlarna.

- Jag vet faktiskt inte. Jag gick ifrån mina kompisar förut och kände för att shoppa och så frågade jag en kille efter vägen och han pekade hit och så gick jag för långt och fick fråga någon annan och så kom jag hit och var helt vilse. Och nu vill jag shoppa! Sa jag och skrattade lite åt min berättelse.

Han skrattade också, men inte på ett hånfullt sätt. Hmm, när man kollade noga på honom så var han rätt söt, eller han var söt. Även om man inte kollade noga, men jag hade inte kollat noga eller nästan överhuvudtaget igår förmiddag. Jag kollade på honom uppifrån och ner.

- Vad gör du själv? Frågade jag helt plötsligt när jag kom på att han faktiskt stod där.

- Jag bor här, sa han och pekade åt ett håll.

Jag kollade dit och nickade så att han förstod att jag fattat.

- Har du något för dig? Eller vill du hänga med mig och shoppa? Frågade jag och log brett.

Han log tillbaka och svarade att han inte hade något för sig, så han kunde lika gärna hänga med. Vi började gå och när vi kom in genom dörren han pekat på stannade jag av förvåning.

 

---

 

Inte så långt kapitel, hmm... men jag vet inte vad som ska hända riktigt så jag tar småsteg... dock har jag lite planer om vad som kan hända, men ja man vet ju aldrig vad som händer :) Kommentera!! ;D <3

Förra kapitlet:
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.

---

Justin och Selena stod och pratade ett tag om personer och saker som jag inte visste någonting om, så jag satt bara tyst på stolen och låtsades förstå vad dom menade och tittade mig omkring i rummet och på människorna runt omkring.
Efter att dom pratat ett bra tag avbröt sig Justin och vände sig om och kollade på Scooter och Mama Jan som såg lite irriterade ut.
-  Jag tror jag måste fortsätta jobba, sa Justin och kollade mellan mig och Selena.
Jag nickade och lutade mig tillbaka mot stolen igen.
-  Gå du, jag klarar mig. Jag väntar på dig, svarade jag och log mot honom.
- Ja, jag ska också gå. Måste också jobba. Men vi kan väl höras sen och göra något? Frågade hon och kollade på Justin men sneglade på mig.
Jag vet inte riktigt vad hennes blick mot mig betydde, men den verkade osäker och frågande på något sätt. Jag ryckte på axlarna och försökte visa att jag inte förstod vad hon menade. Justin nickade och svarade att han skulle smsa när han var färdig här i studion. Selena kramade om honom och vinkade lite till mig och sen vände hon sig om och gick iväg. Justin vände sig mot mig och log.
- Förlåt för det där, sa han och flinade.
Jag kollade frågande på honom. Förlåt?
- Förlåt? Varför ber du om ursäkt för? Sa jag och skrattade lågt.
Han ryckte på axlarna och jag väntade på att han skulle fortsätta. Han såg på mig med en underlig blick som jag inte kunde sätta ord på. Jag stod och granskade honom och han gjorde detsamma, men han fortsatte inte. Istället vände han sig om och gick iväg till Scooter och fortsatte in i inspelningsrummet för att fortsätta jobba. Jag kollade frågande efter honom och sen kollade jag mig förvirrat omkring, som om det var någon annan som lyssnat och kunde förklara för mig. Eller om det kanske är ett skämt. Men nej, ingenting hände. Ingen hade reagerat eller lagt märke till något. Jag kände mig förvirrad.
På något sätt kom jag och tänka på min lillasyster och tog upp mobilen igen och ringde henne.
- Hej Angy, det är Tracey, svarade jag när hon svarat med ett hallå.
- Hej! Hur har du det? Jag saknar dig! Inget är samma utan dig, men det funkar, sa hon som om jag frågat hur hon hade det.
Jag skrattade åt henne och började minnas saker vi gjort tillsammans i vår stora trädgård utanför vårt hus, folket skulle nog kalla det slott och det var det nog också. Men det kändes fel att kalla det det. En gång när mamma och pappa varit bortresta hade vi tillsammans med några ur personalen haft paintballkrig. Jag hade varit nästan helt täckt i olika färger när en kvinna som jobbade åt min mamma hade kommit ut med en ogillande min och sagt att det fått vara nog. Vi hade skrattat åt henne, men ändå gjort som hon sagt.  
- Det är bra. Du har väl sätt min twitter? Jag har träffat några helt underbara människor som jag umgås med väldigt mycket, nästan jämt. Det är inte ofta jag inte är med någon utav dom. Efter igår vet också alla de 5 om min, eller vår hemlighet om vem jag är, så det känns väldigt bra. Och Angy, jag börjar skolan imon! I Paytons och Caitlins klass, det ska bli jättekul! Jag längtar otroligt mycket! Jag har ju aldrig gått i skolan, som du vet. Du har ju bott med mig, men nu ska jag börja! Jag är lite nervös, men det går väl över. Det gör det alltid, eller hur? Och jag ska även vara modell för en butik med brudklänningar, så om du ser mig i en tidning  där jag har en stor vit klänning på mig. Nej, jag ska inte gifta mig, jag är bara modell! Åh, det ska bli så kul! Jag ska dit imorgon med Caitlin och Payton och jag längtar så mycket! Angy, du fattar inte, det händer så otroligt mycket nytt, kul och spännande så det är knappt att jag själv hänger med! Hänger du med? Pratade jag på och glömde att hon kanske ville svara mig.
Jag skrattade och bad om ursäkt för mitt utbrott. Hon skrattade också.
- Åh, Tracey! Jag saknar dig! Det är så kul att höra att du fått ett liv där borta, känns lite underligt att jag inte är en del av det. Men det känns ändå bra. Någon gång kanske jag kan komma och dela det med dig. Vem vet, saker och ting ändras ju ibland, se bara på mig och dig! Eller på hela vår familj! Sa hon och skrattade.
Jag skrattade med henne.
- Ja, helt otroligt.  Jag saknar dig också! Pappa kan nog fixa att vi får träffas snart, men jag har ju inte varit borta jättelänge. Länge för att vara oss, vi som aldrig varit ifrån varandra förut. Men ändå, det har bara gått 4 dagar. Känns som mer, men det är det inte, sa jag och skrattade lågt för mig själv.
- Just det! Mamma ringde mig igår. Hur fick hon reda på att jag hade en telefon och vad mitt nummer var? Frågade jag och lät nu chockad på rösten.
- Va!? Ringde mamma dig igår? Hur då? Jag vet inte hur hon fick veta, jag har inte berättat det för henne. Pappa kanske gjorde det. Hon berättade att hon hade dåligt samvete för vad hon gjort och gjorde mot dig och att hon ville att du skulle komma hem igen, inte för att jag tror att hon skulle ändra sig när du väl kommit hem. Men hon sa det i alla fall, det kan ju faktiskt vara pappa som berättade det för henne för att han tyckte synd om henne och för att han älskar henne och oss. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag lyssnade på henne och tog till mig det hon sa. Mamma hade dåligt samvete.  I för sig, igår när hon ringde så bad hon ju om ursäkt och när jag tänker efter så kunde det mycket väl vara hennes samvete. Men vem vet, men just nu hade jag inte alls någon lust att tänka så och ens tänka tanken på att förlåta henne. Kanske någon gång, men inte nu.
- Hmm, ja kanske. Vem vet. Jag orkar inte bry mig, inte just nu. Just nu vill jag bara ha det så bra som jag kan. Samtidigt som jag är ledsen över att vara här, så är jag samtidigt glad. Det har gett mig en chans att vara jag. Den jag, som jag hade varit om jag inte varit den jag är och varit tvungen att hålla tillbaka mig själv. Så, ja. Jag har ingen lust att tänka på mamma och hennes misstag. Syskonet vi kommer få, kommer såklart bli lika älskat som om det kommit från rätt håll. Det är inte barnets fel, det är mammas, sa jag och kände ett sting av lycka och att det jag precis sagt var ren sanning.
- Ja, det har du rätt i. Tracey, jag måste gå. Jag och pappa ska iväg på något event så de måste göra mig iordning. Vi får prata mer senare. Jag älskar dig.
- Okej, ha så kul. Hälsa pappa från mig. Jag älskar dig också, svarade jag och la på.
När jag la på kollade jag upp och såg att Justin stod framför mig igen. Jag kollade mig förvirrat omkring igen. Var det bara jag eller var jag förvirrad väldigt ofta just nu? Det kanske hade med denna platsen att göra, tänkte jag.
- Hur länge har du stått där? Frågade jag och höjde ett ögonbryn.
Han ryckte på axlarna och log.
- Inte så länge. Jag hörde att något barn kommer bli älskat även om det inte kommer från rätt håll, sa han och började skratta.
När det kom från honom lät det otroligt fel. Fast det var förmodligen så det hade låtit för alla andra också. Jag skrattade och kände att jag rodnade.
- Ojdå, skrattade jag.
- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log.
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.

---

Sådär ja. Nytt kapitel :) Kommentera och berätta vad ni tycker ^^ <33
Hittills har jag bara fått massa snälla kommenterer, tack så jättemycket för dom! Det betyder mycket för mig att ni tycker om det jag skriver. Fast det känns inte alltid som det är så bra, men tydligen tycker ni det... hahha, tack så mycket iallafall! <3 Fortsätt kommentera! <3

Förra Kapitlet:
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.

---

Jag, Justin och Scooter satt och pratade en stund till innan de var tvungna att fortsätta att jobba, denna gången gjorde dom något så att vi kunde höra det dom sa och gjorde där inne. Det kändes en aning bättre för mig, kändes inte lika obekvämt.
- Okej Tracey, är du med? frågade Justin och kollade på mig genom fönstret.
Jag log och nickade.
- Okej, då kör vi! sa Scooter och musik sattes på.
Justin började sjunga och det lät lite skevt, men jag var säker på att i slutändan skulle det låta jättebra. Nu hade jag ju hört de flesta av hans låtar, det kändes fortfarande lite konstigt att jag inte vetat att det varit han på radion. Jag satt där med ett leende på läpparna och kollade på.
När min mobil ringde och jag kollade på mobilen för att se efter vem det var, då såg jag att det gått snart en och en halv timme sen jag kom hit. Det var ett okänt nummer som ringde.
- Hej, svarade jag och väntade på att någon skulle svara.
- Hej Tracey! Det är jag, från brudklänningsaffären, svarade en kvinna.
Jag hade häromdagen svarat ja på att bli en utav deras modeller, så jag gissade att dom nu ringde på grund av det. Jag kände mig lite dum, jag visste ingenting mer än att jag skulle vara deras modell. Det kändes inte alls bra.  Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag var tyst och väntade på att hon skulle fortsätta prata om vad hon ville mig.
- Vi ska ha ett möte imorgon vid 12-tiden om du skulle kunna komma in hit då för att vara med och få reda på mer om vad detta modelljobbet innebär, berättade hon.
Imon? Klockan 12? Jag kan inte. Jag har skola. Det går inte.
- Ursäkta, men jag kan inte imorgon vid den tiden. Jag börjar i skolan imon och jag tror knappast att jag kan gå iväg sådär första dagen, sa jag och lät mer självsäker än vad jag kände mig.
Det blev tyst och strax därefter hördes mummel och viskningar. Jag hade suttit och lekt med mina byxor och kollade nu upp när jag hörde att en dörr öppnades. Justin kom ut från studio-rummet och gick runt och tackade folk och småpratade lite med alla. Han sneglade flera gånger mot mig med ett frågande ansiktsuttryck. Han var verkligen nyfiken, tänkte jag och skrattade till.  
- Nå, Tracey. Jag har pratat med min kollega och vi kom fram till att det inte gör något om du missar det, men skulle du kunna komma in efter skolan och få reda på saker? Frågade hon och lät lite smått irriterad och ängslig.
Jag släppte Justin med blicken och kollade ner i golvet och fokuserade på vad hon precis sagt. Efter skolan? Just det, modellgrejen, möte, fokus, tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet för att rensa tankarna bättre.
- Ja, det skulle nog funka. Jag kan komma efter skolan imon, det blir bra, svarade jag fortfarande lite ofokuserad.
- Okej, vad bra. Åh, jo förresten, Mitt namn är Carmen.
Carmen. Hon hade inte sett ut som en Carmen, eller jo kanske. Jag hade nog inte kollat så noga. Jag hade velat därifrån. Okej, Carmen. Måndag, efter skolan.
- Åh, Carmen? Kan jag ta med två kompisar?
Det hördes viskningar igen och jag fick en känsla av att det inte var hon som bestämde, att hon bara var den som hittat mig och därför den som förde samtalet. Efter en liten stund kom hon tillbaka och sa att det gick bra.
- Tack så mycket. Vi ses imon. Hejdå.
- Hejdå Tracey. Ha en bra fortsättning på dagen.
- Tack, detsamma.
Vi la på och när jag kollade upp hoppade till och ramlade nästan av stolen av rädsla.
- Justin! Du skrämde mig! sa jag och skrattade.
Han började skratta och han skrattade mycket, inte bara ett litet oskyldigt ”ojdå, my bad”. Jag satt och kollade på honom och log och väntade på att han skulle sluta skratta. Men när han väl slutat skratta och skulle berätta något, då började han skratta igen. Det fick mig att skratta, så vi satt där och kollade på varandra och skrattade åt absolut ingenting.
- Vad är det som är så kul? Frågade en tjejs röst.
Jag blev så förvånad att jag slutade skratta helt och hållet och det kändes som jag hade ett skrämt och förvånat ansiktsuttryck. Jag kollade på tjejen och sedan på Justin. Hon hade inte varit här nyss, eller hade hon det? Hade jag missat henne när jag kom in? Justin skrattade fortfarande, men när han vände sig om slutade han skratta, han också. Vem var hon?
- Åh, hej! Vad gör du här? Frågade han och kollade förvånat på henne.
- Ska jag gå igen? Frågade hon och skrattade.
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.

---

KOMMENTERA! KOMMENTERA! KOMMENTERA! ^^ :) haha. Tack, typ <3

---

- Hej Justin, sa jag när jag hoppade ur bilen framför platsen där han sagt att han skulle möta mig.
Han stod med ryggen mot mig och pratade med en man jag kände igen från någonstans. Jag kunde inte komma på vartifrån, men jag var helt säker på att jag sätt honom förut. Justin vände sig om och log när han såg mig.
- Hej, svarade han och kramade om mig när jag kom fram till honom.
Han vände sig mot mannen igen och såg ut som han tänkte på någonting.
- Scooter, det här är Tracey. Tracey, det här är Scooter, killen som "hittade" mig som alla mina beliebers skulle säga, sa han och skrattade lågt för sig själv.
Jag nickade och sträckte fram min hand.
- Hej, trevligt att träffas, sa jag artigt och log.
- Detsamma, svarade Scooter och log tillbaka.
När vi sedan släppt varandras händer blev det en ganska pinsam tystnad runt omkring oss. Det var första gången det någonsin hänt när jag varit tillsammans med Justin. Men någon gång ska väl vara den första? Scooter harklade sig.
- Ska vi gå in? frågade han och kollade på Justin.
Han nickade. Jag såg frågande på dom och log.
- Kom, vi ska spela in lite musik snart, sa han och log stort.
När han tänkte på det såg det ut som han var lycklig, som det var någonting han tyckte om att göra. Något han skulle göra ofta. Och när jag tänkte efter så kom jag på att han var här ofta, eller kanske inte just här, men jag gissade att när han sa att han skulle "jobba" så var det det han gjorde. Spelade in musik.
Vi började gå och gick i en jättestor byggnad bakom oss. När vi kom in vände sig massor med människor sig runt och kollade på oss. Jag sneglade på Justin som log mot alla och hälsade.
- Tracey, detta är mitt crew. Dom jag jobbar med, eller det är väl egentligen dom som jobbar med mig... Men ja, du fattar, sa han och log mot mig.
Efter det presenterade han mig för allihopa. Jag nickade, log och sa mitt namn en massa gånger innan jag och förmodligen alla andra också började slappna av på riktigt.
- Okej, då kör vi, sa Scooter och knuffade in Justin i ett rum där det stod en mikrofongrej, ett piano, en gitarr, ett par trummor och några andra saker som de nog skulle använda.
Efter dom gick en kvinna med blont hår som jag tror dom kallade Mama Jan in och sen stängdes dörren. Jag kollade mig omkring och hittade en högstol bakom mig som jag gick och satte mig på. Jag vände mig mot rummet där Justin, Scooter och hon kvinnan var och log när jag såg dom stå därinne och prata.
När jag suttit på stolen och kollat ett tag kände jag mig en aning dum. Alla kände varandra och stod och pratade, skojade och massa sånt medans jag satt där helt tyst och kollade på dom medans dom jobbade. Jag tog upp mobilen och slog in Caitlins nummer.
- Hej, svarade hon.
- Hej, vad gör du? frågade jag.
- Jag är med... det tystnade och jag förstod direkt.
Hon var med...... och ville förmodligen inte bli störd. Hon hade ju trots allt inte så mycket tid kvar med honom innan han åkte till Italien. När jag tänkte på Italien fick jag återigen en klump i halsen och kände tårarna bränna i ögonen.
- Okej, men vi hörs senare då. Ha så kul! sa jag och la på.
Jag suckade och la ner mobilen igen. Jag kollade upp och såg att Justin och Scooter stod och kollade på mig. Mest Justin, men Scooter sneglade lite då och då. Jag kollade förvirrat tillbaka och Justin log mot mig. Jag log tillbaka och gjorde tummen upp. Han började skratta och det gjorde jag också. Det kändes otroligt konstigt, jag såg honom skratta men jag kunde inte höra det. Justin vände sig om mot Justin och sa något och Scooter vände sig om mot mig och kollade på mig. Sedan nickade han och Justin log igen. Jag kollade igen lite förvirrat på dom och sedan kollade jag mig förvirrat omkring. Vad pratade dom om? Efter en liten stund kom dom ut ur rummet och Justin kom fram till mig med en frågande blick.
- Vad är det? frågade jag och kollade på honom och sedan på Scooter som kom bakom honom.
- Inget speciellt. Jag undrar bara, när kom du hit igen? I torsdags eller hur? frågade han och jag ryckte till och kollade mig omkring på alla människor omkring oss som inte visste vem jag var.
Justin kollade sig också omkring och ryckte på axlarna.
- Det är okej, inget vet och ingen behöver få reda på det. Jag lovar, sa han och log.
Jag ryckte på axlarna.
- Ja, jag gissar det... sa jag och började fundera.
I torsdags... Det var Söndag nu... Hade det verkligen bara gått fyra dagar? Det känns som jag har bott här i typ ett halv år. Vad hände? Hur lyckades jag hitta så bra kompisar så fort? Dom vet ju nästan allt om  mig, på så kort tid. Jag är ganska säker på att det aldrig hänt mig förut. Fast åandra sidan har jag inte fått tillfälle för det hemma i Italien, det hände ju inte så ofta att jag var ute och hittade kompisar och inte heller att jag blev så bra kompis med dom. Medans jag tänkt hade Justin vänt sig om och Scooter hade kommit fram. Jag kollade upp på honom och log.
- Hej, hälsade jag igen.
- Tracey, Jag tror ni två redan har träffats... Scooter säger att han känner igen dig och det var tydligen inte från någon tidning eller något sånt, berättade han diskret och sneglade på mig och sedan runt omkring.
Jag kollade frågande på dom.
- När då? Jag har ju bara varit här i fyra dagar? svarade jag och kollade på Scooter.
De skrattade lite åt vad jag sagt och sedan började Scooter berätta att det varit honom jag suttit brevid på flygplanet och att det varit honom jag pratat med om att det var otur att svara tack på ett lycka till. Jag rodnade och en liten lampa tändes i huvudet på mig. Jag visste att jag kände igen honom, men jag hade låtit det vara ifall jag hade haft fel. Men jag hade rätt!
- Ja, jag kände också igen dig. Utanför, men jag sa ingenting om det ifall det var fel, sa jag och log mot honom.
Han nickade och kollade lite frågande på mig, med en lite orolig blick.
- Du grät under resan... Varför då? och vad gjorde du helt ensam? frågade han och jag ryckte till igen.
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.

---

 
Sorry att det tagit så lång tid! Det var inte alls meningen! Jag har idétorka och vet inte vad som ska hända och vad jag ska skriva och jag känner att det här inte blev speciellt bra, och inte heller speciellt roligt :S Men eeh... om jag inte skriver detta och gör om det så kommer det ta ännu längre tid och då kommer det bli katastrof, så det funkar inte.
Jag gick även tillbaka för att se hur lång tid det tagit i berättelsen och kom fram till fyra dagar. 50 kapitel på fyra dagar!? Det är ju ännu mer katastrof, håller ni inte med? Min fråga till er är om ni vill fortsätta ha det så här, att det är såhär detaljerat och ihop pressat så att det är under mindre tid eller vill ni ha det under mer tid, att det går fortare fram i tiden, fast då blir det ju inte lika mycket saker som händer hela tiden... men det kanske kan bli bra ändå? Ja ni får helt enkelt berätta hur ni skulle vilja ha det, att tiden(dagarna) går långsamt som nu eller att jag ökar farten på tiden så att tiden går fortare fram?
Ja, helt enkelt så får ni kommentera och berätta vad ni tycker! och kom gärna med idéer också! Det skulle vara jättekul! ...detta kapitlet kommer tillexempel från en idé från en läsare, kanske inte exakt som hon ville ha det. Men kanske lite ungefär :) Så kommentera och berätta för mig! <3
Okej, tack så länge och förlåt att det tagit sån tid! Jag ska försöka uppdatera oftare! <3

Och, jag kan förresten inte lägga upp bilder längre.... För jag får inte spara bilder på denna datorn, detta är min skoldator, så ja :/ Sorry för det!

---

- KRIIIG! ropade Caitlin samtidigt som jag gick en kudde i ansiktet.

- Tracey? hörde jag Caitlin mumla bakom mig och jag vände mig om och kollade på henne.
- Jag kommer snart, sa jag och vände mig tillbaka och stirrade ut i ingenting igen.

Hallå? svarade jag.

Jag kollade inte på vem det var. Jag ville bara ta det här fort och för att sedan gå ut och berätta för mina kompisar vad som pågår. Om det var Angy skulle det gå fort. Hon skulle förstå.

- Tracey? hörde jag henne säga.

Jag stannade upp i min rörelse och slutade andas. Det kändes som mitt hjärta hoppade över ett slag.

- Varför ringer du mig? Vad vill du? frågade jag misstänksamt.

- Varför låter du så misstänksam? Har jag gjort något fel? frågade hon och det lät som hon blivit sårad.

- Mamma, du skickade iväg mig från Italien. Räcker inte det? Vill du tortera mig mer? Dessutom har jag hört att du blivit gravid med någon som inte är pappa? Vad är det med det? Du påpekar alla fel hos mig, men har du någonsin kollat in dig själv på riktigt någon gång?

All min ilska och sorg jag känt de sista dagarna tog jag ut i frågor nu. När jag inte kom på någon mer fråga stannade jag upp, rätade på mig och tog ett djupt andetag.

- Förlåt, hörde jag henne viska.

- Det räcker inte med ett förlåt Mamma. Du är min mamma, du borde vara på min sida. Inte deras.

Det hörde snyftningar.

- Förlåt. Jag vet att jag gjort många fel och jag vet att jag gjorde fel när jag skickade iväg dig. Jag saknar dig. Och med barnet? Ja, det var också ett otroligt stort misstag...

Jag började må illa.

- ...Jag ville bara höra hur du hade det. Angelica och din pappa vägrar prata med mig om någonting som har med dig att göra, fortsatte hon.

- Jaha. Det var väl bra. För jag har då inte förlåtit dig för någonting. Du är gravid med en främlings barn, du skickade iväg mig till L.A bara för att folket ville det...

- Tracey... Inte en främling. Jag berättade inte detta för din lillasyster för det skulle förstöra henne helt och hållet. Varför vi bestämde att inte göra abort, är för att det skulle göra stora scener och dessutom för att barnet lär se ut som er pappa. Det är er farbrors barn.

Jag tog bort telefonen från örat och sjönk ner på golvet. WHAT!? Min mamma har haft sex med min farbror bakom ryggen på min pappa?! utan att skydda sig och nu är hon gravid och tänker behålla det för att det kommer se ut som en utav oss!? Är det någon som skojar med mig?

- Eh va!? Vår farbror!? frågade jag hysteriskt.

Sedan kom jag och tänka på en annan sak hon sagt. "...berättade inte för din lillasyster...".

- Hur visste du att Angy berättat det för mig? frågade jag henne fundersamt.

- Det visste jag inte. Jag chansade på det, berättade hon.

- Jaha. Okej. Jag har inte lust att prata med dig mera. Jag har ett nytt liv nu. Och jag behöver återgå till det.

Hon suckade på andra sidan linjen och jag rätade lite på mig. Från ingenstans fick jag en känsla av längtan och jag insåg att hur mycket jag än inte tyckte om henne, så var hon ändå min mamma.

- Jag hoppas allt löser sig därhemma. Jag hoppas verkligen det. Och jag hoppas att jag någon gång kan komma hem och hälsa på. Men inte just nu.

- Okej. Ha det så bra Tracey, sa hon.

Jag sa ingenting mer utan la bara på. Jag satt kvar och stirrade ut i ingenting. Min mamma var med barn med min farbror. Min farbror hade alltid varit snäll mot mig och Angy. Alltid. Vad hände? Varför? Jag fattar inte.

 

Justins perspektiv

- Vet du vad hon kommer att berätta Justin? frågade Chaz och kollade frågande på mig när Tracey gått in genom dörren för att svara i telefon.

Jag ryckte på axlarna. Kanske, vad skulle jag säga? Det här var inte min sak att berätta. Det var Traceys. Dom skulle ändå få reda på det så jag bestämde mig för att inte ljuga.

- Ja, det vet jag, erkände jag.

Allihop höjde sina ögonbryn och väntade på att jag skulle berätta.

- Men jag tänker inte berätta. Det är inte min hemlighet. Det är hennes och hon vill dela med sig av den. Det är inte rätt att jag berättar i förväg, så ni får vänta. Jag är ledsen.

Caitlin och Payton sneglade på varandra misstänksamt. Jag gissar att Caitlin blivit sårad utav att inte fått veta och övet att Tracey tagit uppmärksamheten från hennes kväll. Caitlin var inte den avundsjuka tjejen, inte ens den hämndlystna tjejen. Men hon gillade att ha uppmärksamheten hos sig.

- Men kan du inte ens ge oss en ledtråd? frågade Christian och såg nyfiken ut.

Jag skakade på huvudet. Jag tänkte inte berätta något.

”Mamma, du skickade iväg mig från Italien. Räcker inte det? Vill du tortera mig mer? Dessutom har jag hört att du blivit gravid med någon som inte är pappa? Vad är det med det? Du påpekar alla fel hos mig, men har du någonsin kollat in dig själv på riktigt någon gång?” hördes Traceys röst inifrån och jag stelnade till. Hon lät arg, ledsen och sårad. Jag hade aldrig hört henne låta sådär. Vad hade hänt?

- Italien? frågade Caitlin och kollade på mig.

- Tortera henne? frågade Payton.

- Gravid med någon annan än pappa? hackade Christian på.

Jag suckade. Det hade avslöjats lite. Men jag tänkte inte berätta. Tracey skulle själv få berätta. Jag tror bara hon börjat i fel ände.

- Jag tänker inte berätta något, sa jag igen när jag kände att alla kollade på mig.

- Vet du ens vem det är hon pratar med? frågade Chaz och lät otroligt dum.

Jag tror Ryan höll med för han kollade på Chaz som han var dum i huvudet.

- Hennes mamma förmodligen? Vem annars skulle vara gravid med någon annan en hennes pappa? frågade han och stelnade till och spärrade upp ögonen när han hörde vad han själv sagt.

Jag gjorde en grimas. Jag hoppas att ingen utav dom har kollat på nyheterna nyligen. Ryan kollade frågande och chockat på mig och jag tror han hade kollat på nyheterna och pusslat ihop allting. Det såg så ut i hans blick, men jag var inte säker så jag lät det vara. Efter en stund tystnad mellan oss, hördes inte längre mumlet från Tracey heller. Jag reste mig upp för att gå in och kolla efter. Caitlin ställde sig upp hon också och höll upp en hand.

- Vänta. Låt mig gå in och kolla efter henne, bad hon och gick förbi mig och in genom dörren.

---

Kommentera och berätta vad ni tycker tack! :D <3

- Han ska åka till Italien om 3 dagar och vara där i 3 veckor, svarade Caitlin på hans fråga och såg väldigt ledsen ut.
Så fort jag hörde Italien kände jag hur jag stelnade till och jag kände att Justin kollade på mig. Payton reste sig och gick och satte sig brevid Caitlin och viskade något i hennes öra. Jag mådde illa. Varför fick alla åka dit, men inte jag? Jag reste mig upp och gick ut ur rummet och vidare ut på balkongen. Jag puttade igen dörren efter mig när jag kom ut.
- Aj! utbrast Justin.
Jag vände mig om och såg att Justin stod i dörren.
- Förlåt, sa jag utan att kolla på honom.
Jag satte mig ner mot väggen och kollade ut över havet. Justin satte sig ner brevid mig och tog min hand. Vi satt där utan att säga något, det kändes bra.
- Jag saknar Italien. Jag saknar min familj, med undantag från mamma. Jag saknar mina få vänner. Jag saknar mitt rum. Omgivningen. Jag saknar till och med de sakerna jag inte fick göra. Jag fick aldrig göra någonting, inte dejta, inte gå i skolan, knappt vara med mina kompisar, inte bestämma vad jag skulle ha på mig eller hur jag skulle se ut, jag fick inte ens bestämma vad jag skulle säga ute bland folk. Ingenting nästan.
Jag kände hur en tjock klump bildades i min hals och hur tårarna började rinna. Jag kände att Justin kollade på mig.
- Jag vill med kunna åka till Italien. Jag vill kunna göra som honom, bara åka dit och ha kul, träffa min familj. Men folket vill inte ha mig där. Jag vet knappt varför dom sparkade ut mig. Men min mamma väckte mig och sa att jag skulle därifrån, så jag packade min väska och gjorde som hon sa.

Jag satte mig upp och kollade på de andra. Det var bara Tracey och Payton som såg intresserade ut, men jag var ganska säker på att de andra också skulle tycka det var intressant senare. Jag menar, JAG tyckte det var kul och intressant och dom är mina kompisar, så dom borde väl också tycka det? Fast... Christian är ju inte precis min kompis bara, han kanske inte tycker det är så jättekul att höra om hans syrras dejt, fast åandra sidan... han är min lillebror. Han av någon borde ju vara intresserad. Medans jag satt och kollade och funderade över detta tänkte jag samtidigt på hur jag skulle berätta det. Jag kunde ju inte bara berätta allt från början till slut... Eller? Då skulle dom ju knappast tycka det var kul.
- Okej... Eh... jag vet inte vart jag ska börja... började jag.
Inne i huvudet skrattade jag för mig själv. För självklart visste jag vart jag skulle börja.
- Börja från när han kom hit och hämtade dig och ni gick härifrån, sa Tracey och hennes ögon lös verkligen av nyfikenhet.
Jag skrattade lågt.
- Eh okej... Han kom hit och ni träffade honom. Sen tog han ut mig i bilen och var verkligen en gentleman, typ... sa att jag var vacker och öppnade dörren för mig... Tjuvkollade ni inte? frågade jag förvånat.
Dom borde veta det, jag kollade på Payton och hon ryckte på axlarna.
- Nej... Jag tänkte inte ens på det, sa Tracey och skrattade.
- Hmm... Inte likt er, sa jag och log.
- Fortsätt! sa Payton och gjorde en gest med handen.
- Jag trodde att vi direkt skulle åka till Festivalen, men han åkte till en resturang lite utanför här och det var jättefint..., sa jag och beskrev hur resturangen hade sett ut och hur fint dom hade gjort på vårt bord med rosblad, ljus, bakgrundsmusik och själva ljuset i hela resturangen. Det hade varit perfekt! Helt perfekt!
- Åh det låter fint... Önskar att jag hade fått se det, sa Tracey och log mot mig.
- Ja, det var verkligen jättefint. Sedan...
- Men vad gjorde ni på Mcdonalds då? frågade Justin och avbröt mig precis när jag skulle fortsätta berätta.
Jag kollade frågande på honom och han rodnade, men han kollade frågande på mig och log samtidigt.
- Hur vet du att vi var där? frågade jag.
Han ryckte på axlarna.
- Synsk, sa han och blinkade mot mig.
Tracey och Payton började skratta och jag kollade förvånat på dom. Hade allihop sett oss där? Eller vad hade hänt?
- Vi var på Mcdonalds när ni kom dit, men vi hann smyga ut därifrån innan ni såg oss. Ni såg väldigt lyckliga ut måste jag säga, sa Tracey och skrattade.
- Japp, jag hittade till och med några gulliga killar som ville att vi skulle hänga med dom, men Tracey dissade mig så jag fick vara med dom ensam, tillade Payton och skrattade hon med.
Jag kollade förvånat på Payton.
- Lämnade du Tracey helt ensam där? frågade jag chockat.
- Nejnej, verkligen inte! försvarade sig Payton.
- Jag kom och tog hennes plats, sa Justin och log stort.
Jag såg mellan dom tre och kände mig helt förvirrad.
- Men vart var ni tre då? frågade jag och kollade på Chaz, Ryan och Christian.
De ryckte på axlarna.
- Lite överallt, sa Ryan.
De andra nickade instämmande. Jag kollade omkring på mina kompisar och kände mig lite utelämnad.
- Men skit i oss nu!! Fortsätt berätta! sa Tracey och avbröt småpratet mellan killarna om vad som hänt under kvällen.
Jag log mot henne.
- Det hände inte så mycket faktiskt, jag hade en bra kväll. Kevin var jättesnäll hela tiden och sa att jag var fin och spelade till och med till sig en nallebjörn till mig. Vi gick runt på festivalen och lyssnade på musiken på scenen, åkte några få karuseller, köpte godis, delade på en glass... De vanliga sakerna och sen orkade vi inte gå runt längre för att vi hittade inget att göra så vi bestämde oss för att gå och sätta oss någonstans, men det fanns inget ställe förutom Mcdonalds, så därför gick vi dit, sa jag och kollade menande på Justin.
Han skrattade.
- Det låter som du hade en bra kväll, sa han och log mot mig.
Jag nickade.
- Ja, det hade jag, svarade jag och kände mig glad.
Han böjde sig fram och kramade mig.
- Jag är glad för dig Caitlin. Du förtjänar det bästa, sa han och log stort mot mig.
- Men vänta!! avbröt Tracey.
Jag och Justin rätade på oss och kollade på henne.
- Hur slutade det? Eller hur sa ni hejdå, hur tog ni er från Mcdonalds och hit? frågade hon och studsade nästan av förväntan där hon satt.
Jag skrattade åt henne.
- Vi satt faktiskt fortfarande på Mcdonalds när jag fick smset om att vi alla skulle sova här, sa hon och log.
Tracey sjönk ihop och såg ledsen ut och lite ångerfull.
- Förlåt, det var ju inte meningen, sa hon och lät lika ledsen som hon såg ut.
Jag skakade på huvudet och log.
- Nej det gör inget! Klockan var ändå mycket och vi hade varit tillsammans jättelänge, så det gör inget. Men vi gick iallafall därifrån då och han körde mig hit. Påvägen berättade en inte så rolig grej dock, men när vi kom hit så öppnade han min dörr och så...
Jag stannade mig själv och kollade ner och kände att jag rodnade. Det blev en tystnad ett tag innan Christian avbröt den.
- Vad? Vad hände? frågade han och såg helt plötsligt väldigt intresserad ut.
Tracey såg lycklig ut och det såg ut som hon hade förstått vad som hänt och detsamma gällde Payton. Killar asså, dom fattar aldrig någonting.
- Han kysste mig godnatt, sa jag och kände att jag rodnade ännu mer.
- Aww, sa Tracey och Payton i ett, medans Christian gjorde ett tyst euw-ljud.
Jag kollade irriterat på honom.
- Måste du alltid förstöra allt? frågade jag.
- Förlåt Caitlin. Det var inte meningen. Förlåt, det låter jättegulligt och jättefint verkligen! Jag är glad för dig Sis! sa han och kollade glatt på mig.
Jag log tacksamt mot honom. 
- Vad var det inte så roliga han berättade? frågade Chaz och kollade på mig. 
Alla rätade lite på sig inför svaret, konstigt. Detta ville alla höra. Jag suckade. 
- Han ska åka till Italien om 3 dagar och vara där i 3 veckor, sa jag och kände en klump i halsen. 
Payton reste sig upp och kom fram och satte sig brevid mig. Hon klämde sig ner mellan mig och Ryan som låg brevid mig. Hon kramade mig mjukt. 
- Ni kommer klara det, det vet jag att ni kommer. Jag menar, ni hade er första dejt idag och dina känslor kommer inte precis slockande så galen som du varit i honom för så länge och han är korkad om han låter dig gå bara för att han ska iväg, viskade hon.  
Jag nickade och kände mig lite bättre. Tracey reste sig upp och jag flyttade lite på mig för att hon skulle få plats brevid mig hon också, men hon gick bara förbi mig och vidare ut ur rummet. Jag kollade frågande efter henne. Justin reste sig och följde efter henne. Jag kollade på de andra som såg lika förvånade ut som jag kände mig.
- Vad är det med henne? frågade Ryan.
Jag ryckte på axlarna och kände att Payton gjorde likadant.

---

Här har ni Kapitel fyrtiotvå. Ur Caitlins perspektiv. Kommentera och berätta vad ni tycker om det! Berätta gärna om ni tycker det är annorlunda än ur Traceys perspektiv eller om det är urtråkigt och bara samma. Berätta, berätta! :)

Kvällen tog slut rätt fort efter att vi hittat killarna. Vi höll igång hela tiden, åkte karuseller, åt, spelade. Allt möjligt. Jag hade aldrig trott att en festivalkväll kunde vara så kul. Inte att mitt liv kunde vara så kul. Efter en stund hade även Payton kommit och varit med oss, Caitlin kom dock aldrig. Hon fastnade väl någonstans med Kevin. Inte för att vi hade något emot det. Hon förtjänade att vara lycklig och om hon var lycklig tillsammans med honom, så varför skulle vi ta henne därifrån?
- Tracey, kan vi inte alla sova hos dig inatt? viskade Justin till mig där vi satt i baksätet på Ryans bil.
Jag kollade på honom med chockad blick. Jag hade inte ens tänkt på det. Justin måste ha sett min blick för han blev genast väldigt liten och bad om ursäkt.
- Nejnej, be inte om ursäkt Justin..., viskade jag tillbaka och log.
-... Jag blev bara förvånad för att jag har aldrig gjort något sånt förut, du vet... eftersom... du vet, berättade jag.
Han log tillbaka.
- Okej, men förlåt ändå. Jag tänkte inte så långt.
- Vad viskar ni om? frågade Christian som satt i framsätet.
Vi båda rättade på oss som om vi hade gjort något olagligt eller mycket hemligt eller jag vet inte vad. Men det måste ha sett väldigt misstänksamt ut.
- Inget speciellt. Vi pratade bara om att vi kanske skulle åka hem till mig och ha övernattningsparty eller nåt, svarade jag och log stort.
- Ja! Kom igen! Kan vi inte ha det? tjöt Christian och såg väldigt glad ut.
Jag nickade.
- Vad säger ni andra? Hänger ni på? frågade jag dom och kollade på allihoppa.
- Ja! svarade dom i ett.
Jag skrattade och puttade Justin i sidan.
- Tack för förslaget, viskade jag och han skrattade och sa varsågod.
När vi kom hem till mig kollade sig alla omkring medans jag öppnade balkong dörren och sedan plockade undan lite grejer som låg lite här och där. När allt var undan plockat och jag lagt mig i ena soffan kom jag på att Caitlin inte var med oss.
- Hallå? sa jag och satte mig spikrakt upp.
- Vad? frågade Christian som stod bakom mig.
Jag vände mig mot dom och kände att jag såg väldigt chockad, ledsen och rädd ut samtidigt. De började skrattade.
- Vad? frågade jag och lät väldigt gnällig helt plötsligt.
- Vi smsade henne förut och sa att hon skulle ta sig hit när vi hade bestämt oss, svarade Justin.
Jag sjönk tillbaka ner i soffan och andades ut.
- Okej, vad bra. Vad ska vi göra? frågade jag efter ett tag och kollade mig omkring.
De flesta ryckte på axlarna, men Justin lös upp och kollade sig omkring.
- Justin... vad gör du? frågade jag och kollade misstänksamt på honom.
Hans blick stannade på min dator och så kom han och satte sig brevid mig i soffan.
- Först måste vi ta ett gruppfoto, sa han.
Jag kollade på honom och höjde ett ögonbryn.
- Nu? Men borde vi inte vänta på Caitlin? frågade Payton.
- Jag håller med, vi borde vänta på henne, sa jag och tog datorn ifrån honom.
Jag loggade in på min twitter och såg att Angy hade twittrat. "Saknar dig mer än du tror. Inget är detsamma utan dig :(" hade hon skrivit. Jag kände att mina ögon tårades och att Justin kollade på mig. Jag blinkade bort dom och log mot honom.
- Här... sa jag och gav den tillbaka till honom.
Han kollade oförstående på mig.
- ..Gör så att jag followar er! sa jag glatt.
Han skrattade och skrev in olika namn och klickade på follow-knappen. Ungefär samtidigt som han var färdig med det så knackade det på dörren. Jag kollade på Ryan och Chaz.
- Kan någon utav er öppna? Jag tror det är Caitlin, sa jag och log mot dom.
Chaz reste sig upp och gick och öppnade. Det var Caitlin. Nu när hon var här så tog vi ett kort. Sen la Justin upp det på sin twitter. Alla protesterade men han gjorde det ändå. Jag satt tyst och bara lyssnade och kollade på alla.
- Varför har vi ingenting att äta och dricka för? frågade jag och kollade på det tomma bordet.
- Ja eller hur? Vi borde skaffa något! höll Chaz med.
Vi började skratta. Eftersom jag bodde på ett hotell var det lätt att fixa. Jag ringde roomservicen och fick upp chips och cola strax efter.
- Caitlin!!! tjöt jag.
Hon kollade förvånat på mig och båda våra ansikten sken upp när hon förstod vad jag menade. Innan hon sagt något hade jag redan tjutit "Berätta! Om din dejt!!".

---

Förlåt, nu har det gått en vecka till... :/ Men jag har varit härinne och kollat på era önskemål och lite sånt och sedan har jag tänkt på vad som ska hända. Jag har fått lite idéer nu som kanske blir bra. Jag vet inte... Kanske. Vi får se :) Men kommentera och berätta vad ni tycker!

Vi satt där och pratade ett tag efter att Payton gått iväg med killarna. Jag tänkte återigen om hur lätt det var att prata med Justin. Dessutom visste han allting om mig så jag behövde inte tänka så mycket på vad jag sa, jag kunde berätta saker om hemma och jämföra med saker han gjort och inte gjort med saker jag gjort och inte gjort. Det kändes otroligt bra. Medans vi satt där och pratade och skrattade åt något såg jag Caitlin och Kevin genom fönstret, de var på väg in. Jag slutade skratta och spärrade upp ögonen.
Hej! Förlåt mig så jättejättemycket för att det inte har kommit något kapitel på mer än en vecka! Förlåt! Jag vet inte alls varför det har blivit så... Men nu kommer ett kapitel och kanske ett till, mina idéer börjar ta slut, så har NI några idéer som skulle kunna hända så berätta gärna. Jag kanske kan använda dom. Och kom gärna också med idéer som samtalsämnen xD(tro det eller ej, men det är väldigt svårt att komma på intressanta samtalsämnen)
Just nu är jag på mitt land och har bara internet på min mammas dator och där kan jag inte spara bilder :/ och eftersom jag inte kan spara bilder kan jag inte lägga upp några bilder till kapitlerna... Så tills jag kommer hem får ni nöja er med kapitel utan bilder. Hoppas det funkar :)
Kommentera och berätta vad ni tycker!! <3 

Vi gick runt och letade ett tag utan framgång. Vi kunde inte hitta dom någonstans. Vi smsade till och med till Caitlin och frågade vart dom var, men där fick vi inget svar. Medans vi letat hade vi spelat på massa olika stånd som stod huller om buller över allt på platsen, utan framgång där heller. Vi hade inte vunnit någoting, inte ens en mininallebjörn.

Jag kollade på Payton medans jag lyssnade på vad som hände därnere.

Wow, tänkte jag när jag öppnade dörren och såg honom stå där utanför, fast det sa jag ju inte högt. Men han kan ha sett i mitt ansikte vad jag tänkte och tyckte. Jag var inte beredd på att se honom klädd så snyggt. Han hade slitna jeansbyxor, men jag var ganska säker på att dom var gjorda sådana, en vit t-shirt och sedan en svart kavaj över det. Hans hår såg ut som om han precis hade vaknat, men det var gjort på ett snyggt sätt. Allt tillsammans blev otroligt vackert. När jag såg på honom och föreställde mig att Caitlin stod brevid honom kunde jag inte låta bli att le.

När filmen var slut var klockan fem.