Kapitel femtioett
Förra Kapitlet:
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.
Jag, Justin och Scooter satt och pratade en stund till innan de var tvungna att fortsätta att jobba, denna gången gjorde dom något så att vi kunde höra det dom sa och gjorde där inne. Det kändes en aning bättre för mig, kändes inte lika obekvämt.
- Okej Tracey, är du med? frågade Justin och kollade på mig genom fönstret.
Jag log och nickade.
- Okej, då kör vi! sa Scooter och musik sattes på.
Justin började sjunga och det lät lite skevt, men jag var säker på att i slutändan skulle det låta jättebra. Nu hade jag ju hört de flesta av hans låtar, det kändes fortfarande lite konstigt att jag inte vetat att det varit han på radion. Jag satt där med ett leende på läpparna och kollade på.
När min mobil ringde och jag kollade på mobilen för att se efter vem det var, då såg jag att det gått snart en och en halv timme sen jag kom hit. Det var ett okänt nummer som ringde.
- Hej, svarade jag och väntade på att någon skulle svara.
- Hej Tracey! Det är jag, från brudklänningsaffären, svarade en kvinna.
Jag hade häromdagen svarat ja på att bli en utav deras modeller, så jag gissade att dom nu ringde på grund av det. Jag kände mig lite dum, jag visste ingenting mer än att jag skulle vara deras modell. Det kändes inte alls bra. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag var tyst och väntade på att hon skulle fortsätta prata om vad hon ville mig.
- Vi ska ha ett möte imorgon vid 12-tiden om du skulle kunna komma in hit då för att vara med och få reda på mer om vad detta modelljobbet innebär, berättade hon.
Imon? Klockan 12? Jag kan inte. Jag har skola. Det går inte.
- Ursäkta, men jag kan inte imorgon vid den tiden. Jag börjar i skolan imon och jag tror knappast att jag kan gå iväg sådär första dagen, sa jag och lät mer självsäker än vad jag kände mig.
Det blev tyst och strax därefter hördes mummel och viskningar. Jag hade suttit och lekt med mina byxor och kollade nu upp när jag hörde att en dörr öppnades. Justin kom ut från studio-rummet och gick runt och tackade folk och småpratade lite med alla. Han sneglade flera gånger mot mig med ett frågande ansiktsuttryck. Han var verkligen nyfiken, tänkte jag och skrattade till.
- Nå, Tracey. Jag har pratat med min kollega och vi kom fram till att det inte gör något om du missar det, men skulle du kunna komma in efter skolan och få reda på saker? Frågade hon och lät lite smått irriterad och ängslig.
Jag släppte Justin med blicken och kollade ner i golvet och fokuserade på vad hon precis sagt. Efter skolan? Just det, modellgrejen, möte, fokus, tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet för att rensa tankarna bättre.
- Ja, det skulle nog funka. Jag kan komma efter skolan imon, det blir bra, svarade jag fortfarande lite ofokuserad.
- Okej, vad bra. Åh, jo förresten, Mitt namn är Carmen.
Carmen. Hon hade inte sett ut som en Carmen, eller jo kanske. Jag hade nog inte kollat så noga. Jag hade velat därifrån. Okej, Carmen. Måndag, efter skolan.
- Åh, Carmen? Kan jag ta med två kompisar?
Det hördes viskningar igen och jag fick en känsla av att det inte var hon som bestämde, att hon bara var den som hittat mig och därför den som förde samtalet. Efter en liten stund kom hon tillbaka och sa att det gick bra.
- Tack så mycket. Vi ses imon. Hejdå.
- Hejdå Tracey. Ha en bra fortsättning på dagen.
- Tack, detsamma.
Vi la på och när jag kollade upp hoppade till och ramlade nästan av stolen av rädsla.
- Justin! Du skrämde mig! sa jag och skrattade.
Han började skratta och han skrattade mycket, inte bara ett litet oskyldigt ”ojdå, my bad”. Jag satt och kollade på honom och log och väntade på att han skulle sluta skratta. Men när han väl slutat skratta och skulle berätta något, då började han skratta igen. Det fick mig att skratta, så vi satt där och kollade på varandra och skrattade åt absolut ingenting.
- Vad är det som är så kul? Frågade en tjejs röst.
Jag blev så förvånad att jag slutade skratta helt och hållet och det kändes som jag hade ett skrämt och förvånat ansiktsuttryck. Jag kollade på tjejen och sedan på Justin. Hon hade inte varit här nyss, eller hade hon det? Hade jag missat henne när jag kom in? Justin skrattade fortfarande, men när han vände sig om slutade han skratta, han också. Vem var hon?
- Åh, hej! Vad gör du här? Frågade han och kollade förvånat på henne.
- Ska jag gå igen? Frågade hon och skrattade.
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.
KOMMENTERA! KOMMENTERA! KOMMENTERA! ^^ :) haha. Tack, typ <3
Ursäkta röran!
Jag Julia håller på att fixa thepurplebubble´s blogg design, så det kan vara lite stökigt här. Men ska fixa så snabbt jag kan :)
Kapitel femtio
Förra kapitlet:
- Jo, men ingen har ringt och ja... Jag vet inte riktigt om jag orkar just nu, men jag ska väl också börja snart. Snart, inte nu, sa hon och flinade.
- Jo, men ingen har ringt och ja... Jag vet inte riktigt om jag orkar just nu, men jag ska väl också börja snart. Snart, inte nu, sa hon och flinade.
Vi började skratta och tillslut tog vi våra väskor och andra saker och började gå ut. Jag började tänka på Justin och att han alltid var ensam, vi andra var nästan alltid tillsammans medans han bara hoppade in då han kunde. Jag bestämde mig för att inte åka med Caitlin och Payton, utan istället ta mig till Justin och spendera dagen med honom... om jag får.
- Hej Justin, sa jag när jag hoppade ur bilen framför platsen där han sagt att han skulle möta mig.
Han stod med ryggen mot mig och pratade med en man jag kände igen från någonstans. Jag kunde inte komma på vartifrån, men jag var helt säker på att jag sätt honom förut. Justin vände sig om och log när han såg mig.
- Hej, svarade han och kramade om mig när jag kom fram till honom.
Han vände sig mot mannen igen och såg ut som han tänkte på någonting.
- Scooter, det här är Tracey. Tracey, det här är Scooter, killen som "hittade" mig som alla mina beliebers skulle säga, sa han och skrattade lågt för sig själv.
Jag nickade och sträckte fram min hand.
- Hej, trevligt att träffas, sa jag artigt och log.
- Detsamma, svarade Scooter och log tillbaka.
När vi sedan släppt varandras händer blev det en ganska pinsam tystnad runt omkring oss. Det var första gången det någonsin hänt när jag varit tillsammans med Justin. Men någon gång ska väl vara den första? Scooter harklade sig.
- Ska vi gå in? frågade han och kollade på Justin.
Han nickade. Jag såg frågande på dom och log.
- Kom, vi ska spela in lite musik snart, sa han och log stort.
När han tänkte på det såg det ut som han var lycklig, som det var någonting han tyckte om att göra. Något han skulle göra ofta. Och när jag tänkte efter så kom jag på att han var här ofta, eller kanske inte just här, men jag gissade att när han sa att han skulle "jobba" så var det det han gjorde. Spelade in musik.
Vi började gå och gick i en jättestor byggnad bakom oss. När vi kom in vände sig massor med människor sig runt och kollade på oss. Jag sneglade på Justin som log mot alla och hälsade.
- Tracey, detta är mitt crew. Dom jag jobbar med, eller det är väl egentligen dom som jobbar med mig... Men ja, du fattar, sa han och log mot mig.
Efter det presenterade han mig för allihopa. Jag nickade, log och sa mitt namn en massa gånger innan jag och förmodligen alla andra också började slappna av på riktigt.
- Okej, då kör vi, sa Scooter och knuffade in Justin i ett rum där det stod en mikrofongrej, ett piano, en gitarr, ett par trummor och några andra saker som de nog skulle använda.
Efter dom gick en kvinna med blont hår som jag tror dom kallade Mama Jan in och sen stängdes dörren. Jag kollade mig omkring och hittade en högstol bakom mig som jag gick och satte mig på. Jag vände mig mot rummet där Justin, Scooter och hon kvinnan var och log när jag såg dom stå därinne och prata.
När jag suttit på stolen och kollat ett tag kände jag mig en aning dum. Alla kände varandra och stod och pratade, skojade och massa sånt medans jag satt där helt tyst och kollade på dom medans dom jobbade. Jag tog upp mobilen och slog in Caitlins nummer.
- Hej, svarade hon.
- Hej, vad gör du? frågade jag.
- Jag är med... det tystnade och jag förstod direkt.
Hon var med...... och ville förmodligen inte bli störd. Hon hade ju trots allt inte så mycket tid kvar med honom innan han åkte till Italien. När jag tänkte på Italien fick jag återigen en klump i halsen och kände tårarna bränna i ögonen.
- Okej, men vi hörs senare då. Ha så kul! sa jag och la på.
Jag suckade och la ner mobilen igen. Jag kollade upp och såg att Justin och Scooter stod och kollade på mig. Mest Justin, men Scooter sneglade lite då och då. Jag kollade förvirrat tillbaka och Justin log mot mig. Jag log tillbaka och gjorde tummen upp. Han började skratta och det gjorde jag också. Det kändes otroligt konstigt, jag såg honom skratta men jag kunde inte höra det. Justin vände sig om mot Justin och sa något och Scooter vände sig om mot mig och kollade på mig. Sedan nickade han och Justin log igen. Jag kollade igen lite förvirrat på dom och sedan kollade jag mig förvirrat omkring. Vad pratade dom om? Efter en liten stund kom dom ut ur rummet och Justin kom fram till mig med en frågande blick.
- Vad är det? frågade jag och kollade på honom och sedan på Scooter som kom bakom honom.
- Inget speciellt. Jag undrar bara, när kom du hit igen? I torsdags eller hur? frågade han och jag ryckte till och kollade mig omkring på alla människor omkring oss som inte visste vem jag var.
Justin kollade sig också omkring och ryckte på axlarna.
- Det är okej, inget vet och ingen behöver få reda på det. Jag lovar, sa han och log.
Jag ryckte på axlarna.
- Ja, jag gissar det... sa jag och började fundera.
I torsdags... Det var Söndag nu... Hade det verkligen bara gått fyra dagar? Det känns som jag har bott här i typ ett halv år. Vad hände? Hur lyckades jag hitta så bra kompisar så fort? Dom vet ju nästan allt om mig, på så kort tid. Jag är ganska säker på att det aldrig hänt mig förut. Fast åandra sidan har jag inte fått tillfälle för det hemma i Italien, det hände ju inte så ofta att jag var ute och hittade kompisar och inte heller att jag blev så bra kompis med dom. Medans jag tänkt hade Justin vänt sig om och Scooter hade kommit fram. Jag kollade upp på honom och log.
- Hej, hälsade jag igen.
- Tracey, Jag tror ni två redan har träffats... Scooter säger att han känner igen dig och det var tydligen inte från någon tidning eller något sånt, berättade han diskret och sneglade på mig och sedan runt omkring.
Jag kollade frågande på dom.
- När då? Jag har ju bara varit här i fyra dagar? svarade jag och kollade på Scooter.
De skrattade lite åt vad jag sagt och sedan började Scooter berätta att det varit honom jag suttit brevid på flygplanet och att det varit honom jag pratat med om att det var otur att svara tack på ett lycka till. Jag rodnade och en liten lampa tändes i huvudet på mig. Jag visste att jag kände igen honom, men jag hade låtit det vara ifall jag hade haft fel. Men jag hade rätt!
- Ja, jag kände också igen dig. Utanför, men jag sa ingenting om det ifall det var fel, sa jag och log mot honom.
Han nickade och kollade lite frågande på mig, med en lite orolig blick.
- Du grät under resan... Varför då? och vad gjorde du helt ensam? frågade han och jag ryckte till igen.
- Eh, jag grät för att...
Det blev helt stopp i huvudet på mig. Visste han, om inte skulle jag berätta? Skulle jag inte berätta? Jag kände att paniken växte inom mig och jag kollade på Justin som stod och kollade på mig. Justin ryckte på axlarna. Vad skulle jag göra? Jag kollade mig omkring och sedan viskade jag fram varför jag gråtit och varit ensam. När jag berättat klart kom jag på mig själv med att igen ha berättat hela mitt liv för en främling. Justin och de andra var ju inte främlingar längre, men dom hade varit när jag berättat för dom.
Sorry att det tagit så lång tid! Det var inte alls meningen! Jag har idétorka och vet inte vad som ska hända och vad jag ska skriva och jag känner att det här inte blev speciellt bra, och inte heller speciellt roligt :S Men eeh... om jag inte skriver detta och gör om det så kommer det ta ännu längre tid och då kommer det bli katastrof, så det funkar inte.
Jag gick även tillbaka för att se hur lång tid det tagit i berättelsen och kom fram till fyra dagar. 50 kapitel på fyra dagar!? Det är ju ännu mer katastrof, håller ni inte med? Min fråga till er är om ni vill fortsätta ha det så här, att det är såhär detaljerat och ihop pressat så att det är under mindre tid eller vill ni ha det under mer tid, att det går fortare fram i tiden, fast då blir det ju inte lika mycket saker som händer hela tiden... men det kanske kan bli bra ändå? Ja ni får helt enkelt berätta hur ni skulle vilja ha det, att tiden(dagarna) går långsamt som nu eller att jag ökar farten på tiden så att tiden går fortare fram?
Ja, helt enkelt så får ni kommentera och berätta vad ni tycker! och kom gärna med idéer också! Det skulle vara jättekul! ...detta kapitlet kommer tillexempel från en idé från en läsare, kanske inte exakt som hon ville ha det. Men kanske lite ungefär :) Så kommentera och berätta för mig! <3
Okej, tack så länge och förlåt att det tagit sån tid! Jag ska försöka uppdatera oftare! <3
Och, jag kan förresten inte lägga upp bilder längre.... För jag får inte spara bilder på denna datorn, detta är min skoldator, så ja :/ Sorry för det!
Kapitel fyrtionio
[Klicka på bilden för att se den större]
Förra Kapitlet:
Förra Kapitlet:
- Nej såklart! Jag tänkte på dejter och dejting! Och så nu såg jag balkongen och allt och så bara ploppade det upp! skrattade jag.
- Jag håller med, det var iallafall klockrent! sa Caitlin och vek sig av skratt ännu en gång.
Efter att vi fortsatt skratta ännu ett tag så tog jag tag i det och frågade om vi skulle fortsätta vilket alla svarade ja på. Nu var det min tur, va skulle jag hitta på då? Till vem? Något kul, inget som det jag nyss var tvungen att göra. Men ändå något kul och samtidigt pinsamt.
Efter att vi fortsatt skratta ännu ett tag så tog jag tag i det och frågade om vi skulle fortsätta vilket alla svarade ja på. Nu var det min tur, va skulle jag hitta på då? Till vem? Något kul, inget som det jag nyss var tvungen att göra. Men ändå något kul och samtidigt pinsamt.
- Är du säker? frågade jag Caitlin och kollade osäkert på henne.
På morgonen när vi vaknat hade hennes mamma ringt och sagt att hon pratat med rektorn. Väldigt snällt av henne. Rektorn hade sagt att jag gärna fick börja på deras skola och i Caitlins och Paytons klass.
- JA! Såklart jag är! Helt säker! Jag lovar! sa Caitlin och såg helt uppjagad ut.
Förmodligen för att hon var helt uppjagad. Kvällen innan hade slutat väldigt bra. Vi hade fortsatt köra sanning och konsekvens tills väldigt sent och sen bestämt för att kolla på en film, som vi alla somnade till tillslut.
- Men... Så jag börjar imon? I skolan? På riktigt? frågade jag.
Både Payton och Caitlin nickade glatt. Jag andades ut.
-...Okej, men om jag gör bort mig fullständigt så vet ni varför, förvarnade jag dom.
- Har du verkligen aldrig gått i skolan? frågade Payton och höjde ett ögonbryn.
Jag skakade på huvudet.
- Nej, jag fick inte det. Jag hade hemundervisning för att det var tydligen för farligt för mig att gå i vanlig skola. Men kom ihåg! Ni får inte berätta för någon om vem jag är egentligen! Eller... vem jag var, sa jag och kollade stenhårt på dom båda två.
- Du är fortfarande du och du är fortfarande tjejen som föddes som prinsessa, du är fortfarande hon! Och Nej, vi lovar! Eller hur Payton? sa Caitlin och kollade på Payton där hon satt brevid henne.
- Jag lovar! Med hela mitt hjärta! svarade Payton och log mot mig.
Jag log tillbaka och kände hur en varm känsla spred sig i mig. Längtan blandat med glädje typ. Det skulle bli otroligt kul. Jag vet inte hur det går till, men det lär man sig väl? Någon gång i livet är det väl såhär för alla? Eller? Och om resten av klassen av någon anledning inte skulle tycka om mig, så hade jag iallafall Caitlin och Payton. Mina ögon spärrades upp när jag kom på att jag inte visste vad jag skulle ha på mig.
- Vad ska jag ha på mig då? frågade jag helt förskräckt.
De skrattade. Caitlin reste sig upp och sträckte ut sin hand mot mig.
- Kom så kollar vi i din garderob efter något... Något måste det ju finnas, sa hon och började gå mot garderoben.
När vi kom in i min garderob gick hon runt och kollade på alla kläder jag hade och tillsist valde hon ut ett par svarta byxor, ett vitt linne och ett par svarta ballerina skor. Sedan gick hon till hörnet där jag hade mina smycken, jag hade tagit med mig några få inte alla men några som jag tycker om bäst, och där valde hon ut ett halsband som var ganska kraftigt. Många olika "färger" och ganska mycket detaljer.
- Funkar det här för dig? frågade Caitlin och kollade från kläderna till mig.
Jag nickade och log mot henne.
- Ja, det gör det! Tack Caitlin, sa jag och log större mot henne.
Hon ryckte på axlarna.
- Vad ska vi hitta på nu då? frågade Payton och kollade sig omkring i rummet.
Det såg ut som om hon kollade efter något att göra, och om hon bara kollade tillräckligt länge så skulle någonting poppa upp. Jag ryckte på axlarna.
- Vad vill ni göra? Killarna åkte förut va? frågade jag.
De nickade.
- Jag vet att Christian åkte hem och jag tror de andra hängde på. Ska jag ringa dom och kolla? frågade Caitlin och innan vi hunnit svara hade hon tagit upp mobilen och börjat klicka in sin brors nummer.
Hon pratade med honom ett tag och det bestod utav många mmh, aah, jag vet och kanske.
- Varför då? frågade hon helt plötsligt och såg förvånad ut.
Jag vände en frågande blick mot henne och när hon inte mötte min blick kollade jag på Payton som ryckte på axlarna.
- Okej, men vi kommer väl då. Ah, okej. Ses snart! Hejdå, sa Cailtin och la på.
Hon vände sig mot oss och jag såg frågande på henne.
- Vad var det som var "Varför då?"? frågade jag.
Hon suckade och berättade att Justin inte hängt med dom hem utan åkt hem till sig istället. Och varför då:et var varför han hade åkt, han hade bara sagt att han behövde prata med sin mamma och Scooter och även kanske var tvungen att spela in några låtar, vilket betyder jobba.
- Vem är Scooter? frågade jag och kollade på dom.
Payton log mot mig och fnissade lite.
- Oj, du är verkligen efter gumman, sa hon.
Inte elakt, utan mer på skoj-sättet och jag började skratta och ryckte på axlarna.
- Det blir så när man inte har så mycket tid för att sitta vid datorn och stalka folk, sa jag.
- Scooter är killen som "upptäckte" Justin som alla hans fans säger, och som nu är typ den som faktiskt bestämmer, hoppade Caitlin in och berättade.
Jag nickade. Caitlin vände sig mot Payton och gav henne en frågande blick.
- Borde inte du också jobba? Du skriver ju med på ett typ album? sa Cailtin.
Payton ryckte på axlarna.
- Jo, men ingen har ringt och ja... Jag vet inte riktigt om jag orkar just nu, men jag ska väl också börja snart. Snart, inte nu, sa hon och flinade.
Vi började skratta och tillslut tog vi våra väskor och andra saker och började gå ut. Jag började tänka på Justin och att han alltid var ensam, vi andra var nästan alltid tillsammans medans han bara hoppade in då han kunde. Jag bestämde mig för att inte åka med Caitlin och Payton, utan istället ta mig till Justin och spendera dagen med honom... om jag får.
Here we go again! Nytt kapitel! ^^ Kommentera och berätta vad ni tycker! Några av er gav mig en idé som jag funderar på att använda! Det kommer nu förmodligen i nästa kapitel, det kanske blir som ni vill... eller inte, det vet inte jag ^^ Men ni gav mig en idé som jag tänkte använda mig av! Tack så mycket för det!
Är det någon här som läser Where Are You Now på Biebercash.blogg.se? Om ni gör det, kan ni inte kommentera och berätta vad ni tycker om DEN? Snälla! ^^
Bild:
1. Traceys klädsel :)
Kunde inte hitta någon annan, kunde inte komma på någon som skulle kunna passa bra :S
Kapitel fyrtioåtta
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Förra kapitlet:
- Caitlin, vad är det där? frågade jag och nickade mot kortet hon hämtat.
Hon vände det mot mig och allt jag kunde se var ett nummer. Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna för att berätta att jag inte hade en aning om vad hon höll på med. Brevid mig började Payton skratta och vek sig till och med av skratt, jag tog det som att hon nu fattat vad Caitlin höll på med. Jag kollade fram och tillbaka mellan Caitlin, Payton och kortet. Sedan kollade jag på bordet där hon plockat upp kortet. Från ingenstans förstod jag också eller åtminstone trodde jag att jag förstått. Jag kollade på kortet en gång till. Caitlin tog nu bort sin hand och höll bara i ena hörnet och på kortet, ovanför numret stod även ett namn. Alex.
Jag stirrade tomt på kortet som jag nu fattat vad det var.
- Tracey? hörde jag Ryan säga brevid mig.
Jag vände blicken mot honom utan att riktigt se honom. Caitlin ville att jag skulle ringa Alex, killen som kört mig till henne på morgonen och som frågat om jag ville ha honom som privatchafför. Sjävklart skulle jag göra det, så feg var jag inte. Visst skulle jag säkert ångra det, men whocares. Man lever bara en gång, men lite skrämmande var det faktiskt. Jag kände inte den killen. Men snygg hade han ändå varit.
- Hur mår du? frågade Ryan med ett miniflin i ansiktet.
Jag nickade.
- Jag mår bra. Blev bara väldigt chockad. Jag har inte ens tänkt på honom överhuvudtaget idag. Jo, då men inte efter det, sa jag till Ryan.
Jag vände mig mot Caitlin.
- Hur kom DU ihåg det kortet!? Jag trodde du var jättehyper och nervös inför din dejt! Du ska inte komma ihåg sånt här och tvinga mig att skämma ut mig själv, sa jag.
De skrattade.
- Vill du hellre att jag ska göra det? frågade Justin.
Jag såg på honom och han såg finurlig ut. Som han hade något planerat. Stackars Alex. Nej, Justin skulle inte få göra det här. Det här ska jag göra. Jag skakade på huvudet mot Justin.
- Nej, det här ska jag göra. Det är min dare. Och jag får la dumpa min privateskjuts, sa jag och skrattade.
Jag räckte mig efter telefonen och kortet och när jag klickat in numret kollade jag upp. Jag kollade på var och en och sist på Caitlin.
- Vad ska jag säga då? frågade jag och hon skrattade.
- Inte vet jag, kom på något. Han behöver ju inte veta att det är du, det är ju min telefon! Gör till din röst och beställ pizza eller något! Vad vet jag! sa hon och skrattade.
De andra stämde in på hennes skratt. Jag klickade på ring.
- Okej, om han märker att det är jag. Då är ni allihopa dödens, så var tysta nu! Riktigt...
- Hej, du har kommit till Taxi-Alex, vad kan jag hjälpa dig med? svarade han och avbröt mig mitt i min mening.
Jag gjorde som Caitlin sa. Ändrade min röst, eller gjorde till min röst.
- Hej, jag vill... jag avbröt mig själv för att komma på något att säga.
Payton och Caitlin satt och höll för sina munnar för att dom inte skulle skratta högt och jag fnissade till. Min blick hamnade på stranden utanför och sedan på Justin. Jag log en aning åt min tanke.
- Hej, jag undrar bara om du någon gång skulle vilja gå på en blindträff med mig. Jag är kort, svart kort hår, bajsbruna ögon... Som en normal tonårstjej helt enkelt. Snäääälla? sa jag till honom med någon konstigt tillgjord röst.
- Eh.....Eh, vem är du? frågade han.
- Det är ju meningen med hela saken. BLINDträff! Du ska inte veta vem jag e! svarade jag förvånat/chockat.
- Eh... jag vet inte.
Jag började snyfta och trycka fram fejktårar och även göra så att det lät som jag grät på rösten.
- N-nehe, Okej. Jag f-förstår. H-hejd-då, jag ska inte...störa mer, sa jag och la på.
När jag lagt på bröt vi allihopa ut i ett asgarv som gjorde så att jag började gråta på riktigt. Dock inte av att jag var ledsen utan av att jag skrattade och var glad.
- Det där var helt klockrent! tjöt Chaz mellan sina skrattattacker.
- Ja, hur kom du på det med dejtingen? frågade Christian.
Jag ryckte på axlarna och kollade på Justin igen. Han kollade tillbaka frågande på mig med ett litet leende på läpparna.
- Jag vet inte. Jag tänkte på det förut bara, när jag satt på balkongen, berättade jag.
- Planerade du att tjuvringa någon och fråga om dom ville dejta dig?! frågade Payton förvånat.
Jag började skratta igen.
- Nej såklart! Jag tänkte på dejter och dejting! Och så nu såg jag balkongen och allt och så bara ploppade det upp! skrattade jag.
- Jag håller med, det var iallafall klockrent! sa Caitlin och vek sig av skratt ännu en gång.
Efter att vi fortsatt skratta ännu ett tag så tog jag tag i det och frågade om vi skulle fortsätta vilket alla svarade ja på. Nu var det min tur, va skulle jag hitta på då? Till vem? Något kul, inget som det jag nyss var tvungen att göra. Men ändå något kul och samtidigt pinsamt.
Inte speciellt långt, jag vet. Men bättre än inget eller hur? ^^ ....eller?
Kommentera och berätta vad ni tycker!
Bild:
1. När hon stirrar på kortet i början.
2. När hon snackar med Alex och får ideén till blindträffen.
Jag stirrade tomt på kortet som jag nu fattat vad det var.
- Tracey? hörde jag Ryan säga brevid mig.
Jag vände blicken mot honom utan att riktigt se honom. Caitlin ville att jag skulle ringa Alex, killen som kört mig till henne på morgonen och som frågat om jag ville ha honom som privatchafför. Sjävklart skulle jag göra det, så feg var jag inte. Visst skulle jag säkert ångra det, men whocares. Man lever bara en gång, men lite skrämmande var det faktiskt. Jag kände inte den killen. Men snygg hade han ändå varit.
- Hur mår du? frågade Ryan med ett miniflin i ansiktet.
Jag nickade.
- Jag mår bra. Blev bara väldigt chockad. Jag har inte ens tänkt på honom överhuvudtaget idag. Jo, då men inte efter det, sa jag till Ryan.
Jag vände mig mot Caitlin.
- Hur kom DU ihåg det kortet!? Jag trodde du var jättehyper och nervös inför din dejt! Du ska inte komma ihåg sånt här och tvinga mig att skämma ut mig själv, sa jag.
De skrattade.
- Vill du hellre att jag ska göra det? frågade Justin.
Jag såg på honom och han såg finurlig ut. Som han hade något planerat. Stackars Alex. Nej, Justin skulle inte få göra det här. Det här ska jag göra. Jag skakade på huvudet mot Justin.
- Nej, det här ska jag göra. Det är min dare. Och jag får la dumpa min privateskjuts, sa jag och skrattade.
Jag räckte mig efter telefonen och kortet och när jag klickat in numret kollade jag upp. Jag kollade på var och en och sist på Caitlin.
- Vad ska jag säga då? frågade jag och hon skrattade.
- Inte vet jag, kom på något. Han behöver ju inte veta att det är du, det är ju min telefon! Gör till din röst och beställ pizza eller något! Vad vet jag! sa hon och skrattade.
De andra stämde in på hennes skratt. Jag klickade på ring.
- Okej, om han märker att det är jag. Då är ni allihopa dödens, så var tysta nu! Riktigt...
- Hej, du har kommit till Taxi-Alex, vad kan jag hjälpa dig med? svarade han och avbröt mig mitt i min mening.
Jag gjorde som Caitlin sa. Ändrade min röst, eller gjorde till min röst.
- Hej, jag vill... jag avbröt mig själv för att komma på något att säga.
Payton och Caitlin satt och höll för sina munnar för att dom inte skulle skratta högt och jag fnissade till. Min blick hamnade på stranden utanför och sedan på Justin. Jag log en aning åt min tanke.
- Hej, jag undrar bara om du någon gång skulle vilja gå på en blindträff med mig. Jag är kort, svart kort hår, bajsbruna ögon... Som en normal tonårstjej helt enkelt. Snäääälla? sa jag till honom med någon konstigt tillgjord röst.
- Eh.....Eh, vem är du? frågade han.
- Det är ju meningen med hela saken. BLINDträff! Du ska inte veta vem jag e! svarade jag förvånat/chockat.
- Eh... jag vet inte.
Jag började snyfta och trycka fram fejktårar och även göra så att det lät som jag grät på rösten.
- N-nehe, Okej. Jag f-förstår. H-hejd-då, jag ska inte...störa mer, sa jag och la på.
När jag lagt på bröt vi allihopa ut i ett asgarv som gjorde så att jag började gråta på riktigt. Dock inte av att jag var ledsen utan av att jag skrattade och var glad.
- Det där var helt klockrent! tjöt Chaz mellan sina skrattattacker.
- Ja, hur kom du på det med dejtingen? frågade Christian.
Jag ryckte på axlarna och kollade på Justin igen. Han kollade tillbaka frågande på mig med ett litet leende på läpparna.
- Jag vet inte. Jag tänkte på det förut bara, när jag satt på balkongen, berättade jag.
- Planerade du att tjuvringa någon och fråga om dom ville dejta dig?! frågade Payton förvånat.
Jag började skratta igen.
- Nej såklart! Jag tänkte på dejter och dejting! Och så nu såg jag balkongen och allt och så bara ploppade det upp! skrattade jag.
- Jag håller med, det var iallafall klockrent! sa Caitlin och vek sig av skratt ännu en gång.
Efter att vi fortsatt skratta ännu ett tag så tog jag tag i det och frågade om vi skulle fortsätta vilket alla svarade ja på. Nu var det min tur, va skulle jag hitta på då? Till vem? Något kul, inget som det jag nyss var tvungen att göra. Men ändå något kul och samtidigt pinsamt.
Inte speciellt långt, jag vet. Men bättre än inget eller hur? ^^ ....eller?
Kommentera och berätta vad ni tycker!
Bild:
1. När hon stirrar på kortet i början.
2. När hon snackar med Alex och får ideén till blindträffen.
Kapitel fyrtiosju
Förra kapitlet:
- Payton, håll fast hans händer! sa Caitlin och flinet blev större.
Jag slutade nästan tvärt att skratta för att ta reda på vad hon tänkte göra. Hon böjde sig framåt och lät sitt hår falla ner över ansiktet så att topparna nuddade Christians ansikte. Sedan dinglade hon huvudet fram och tillbaka så att det måste ha kittlats. Det måste ha varit fruktansvärt. Men jag orkade inte rädda honom så istället gjorde jag det jag gjorde bäst, skrattade.
- Tack så mycket, sa jag och tog emot glassen som Ryan sträckte mot mig.
När de tre kom tillbaka från sin vandring och såg att Caitlin fortfarande satt på Christian och torterade honom lite lätt, skrattade de men de bestämde sig ändå att leka hjältar och rädda honom därifrån.
- Ska vi se någon film? frågade jag och kollade på mina kompisar.
Jag sneglade lite diskret på klockan och såg att den var halv 12. Inte för att jag var trött.
- Förresten, alla stannar? Eller hur? frågade jag och kollade in allihop igen och de nickade.
- Grymt! Nå? Film? Eller något annat?
Jag stoppade en sked glass i munnen och kom på en lysande idé.
- Ska vi köra sanning eller konsekvens? Det är nästan alltid kul! sa jag och kände att jag babblade väldigt myckt och var den enda som pratade.
- Det kör vi! höll Chaz med och bestämde att han själv skulle börja.
Det blev tyst ett tag medans han tänkte och vi alla satt och stirrade på honom.
- Caitlin, började han och de både vände sig lite mer emot varandra och Caitlin nickade.
- Sanning eller Konsekvens? frågade han sedan.
Hon skrattade till och valde sedan sanning. Chaz log för sig själv.
- Vad var det första du tänkte när Justin kysste dig för första gången? frågade han och höjde ögonbrynen.
Jag skrattade lite och kollade ner, kände hur jag blev varm om kinderna och förstod att jag rodnade.
- För det första, var det jag som kysste honom... började hon och kollade på Justin och de båda skrattade.
-... och jag tror jag tänkte något med " Omg" faktiskt, erkände hon och skrattade.
Jag skrattade och Payton gjorde ett "aww"-ljud. Lite typiskt henne. Caitlin vände sig mot mig och frågade vad jag ville ha.
- Konsekvens!
Direkt när jag sa det kände jag att jag ångrade det. Caitlin fick ett nytt flin på läpparna och jag suckade högt och tydligt. Hon hade fått alldeles för många flin ikväll, tänkte jag.
- Ta det lugnt, så farligt är det inte, sa hon och skrattade.
Jag höjde ett frågande ögonbryn. Jag kände på mig att jag inte skulle ta henne riktigt allvarligt. Jag var ganska säker på att jag skulle få ångra ännu mer att jag valde konsekvens och ångra det hon ville att jag skulle göra, som jag också skulle göra. Caitlin reste sig upp och hämtade sin mobil och ett litet kort. Jag kollade runt på de andra för att se om de visste vad hon höll på med, men de såg lika förvirrade ut som jag kände mig.
- Caitlin, vad är det där? frågade jag och nickade mot kortet hon hämtat.
Hon vände det mot mig och allt jag kunde se var ett nummer. Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna för att berätta att jag inte hade en aning om vad hon höll på med. Brevid mig började Payton skratta och vek sig till och med av skratt, jag tog det som att hon nu fattat vad Caitlin höll på med. Jag kollade fram och tillbaka mellan Caitlin, Payton och kortet. Sedan kollade jag på bordet där hon plockat upp kortet. Från ingenstans förstod jag också eller åtminstone trodde jag att jag förstått. Jag kollade på kortet en gång till. Caitlin tog nu bort sin hand och höll bara i ena hörnet och på kortet, ovanför numret stod även ett namn. Alex.
Oj, vad är det som händer? Någon som kopplat det vad det är hon ska göra och till/med vem? Kanske? Berätta gärna om ni har några spekulationer ^^
Kommentera och berätta vad ni tycker!
Hinner inte fixa bilder nu, min syster vill ha datorn! Sorry för det! :/
Kapitel fyrtiosex
Förra kapitlet:
- Nu tar vi gruppfotot! sa jag och drog med mig Justin och Caitlin upp.
Resten följde efter och vi samlades framför min dator och tog ett foto och laddade upp det på twitter så att Angy kunde se det. ”I miss you! My friends says Hi! <3” skrev jag brevid bilden.
Jag ramlade omkull i soffan där jag stod och dansade till Lady Gagas Eh eh. Jag skrattade och kollade samtidigt förvånat blandat med road min på Caitlin.
- Är det krig du vill ha? frågade jag och hoppade upp på fötter igen och grabbade tag i en kudde som låg brevid mig i soffan. Jag började slå tillbaka och där stod vi mot varandra och balanserade i soffan samtidigt som vi skrattade hysteriskt och försökte slå omkull varandra. Utan förvarning flyger Christian upp från sin plats i soffan med en kudde i händerna och slår till Caitlin lite halvhårt så att hon skrattande faller omkull i soffan. Jag var mitt uppe i ett laddat kast så jag flög framåt och missade Caitlin precis men träffade istället Christian som stod lite längre bort. Efter att mitt slag träffat Christian så träffade kudden Caitlin i ansiktet på vägen ner. Innan jag hann ta kontrollen över min balans hade jag redan snubblat och landat på Caitlins rygg.
- CHRISTIAN! tjöt vi båda två och vi och även de andra började skratta igen.
Utan att vi sagt något och med bara en menande blick kastade vi oss både två över Christian och började halvslå på honom med våra kuddar. Killarna måste ha tyckt det var lite orättvist för de började också slå på oss. Efter ännu en kort stund gav sig även Payton in i vårt kuddkrig.
Även fast de var fler än oss tjejer så lyckades vi få massa med fördelar och lyckades göra så vi var dom som bestämde och vann.
- Okej. FRED! ropade Christian som fortfarande låg underest efter att jag och Caitlin flygit på honom.
Stackarn, tänkte jag för mig själv men i ansiktet hade jag ett stort flin.
- Säkert? Låter ni oss verkligen vinna? frågade jag och höjde ett ögonbryn mot honom.
Han kollade runt på Ryan, Chaz och Justin och sedan nickade han. Caitlin som satt kvar på Christian efter att alla rest på sig flinade stort.
- Det är fred om ni går och hämtar glass till oss! sa hon och kollade runt på killarna.
Det suckade och vi skrattade nöjt.
- Okej! Vi gör det! Ni vinner! sa Chaz och la ner sin kudde.
Ryan och Justin släppte också sina kuddar. Justin såg inte precis glad ut, men han visste att han knappast skulle vinna själv. Jag fnissade till för mig själv.
- Payton, ta dom! sa jag och nickade mot kuddarna.
Hon tog dom och slängde iväg dom in i sovrummet.
- Okej, fred då! Nu hämta glass, påmanade jag och log brett och skyldigt.
Det skrattade. De reste sig upp och började gå mot dörren.
- Aye! Ska ni lämna mig här? frågade Christian och kollade chockat på killarna.
De tittade alla tre ner på honom med förvånade blickar som om de glömt bort att han också var med. Justin flinade mot honom.
- Det är ju faktiskt ditt fel att vi måste hämta glass, så det här kan få bli början på ditt straff, sa han och blinkade med ena ögat mot Christian innan han vände om och gick efter Ryan och Chaz som gått ut ur rummet.
När dörren smällde igen bakom dom rann redan tårarna på mig för att jag skrattade så mycket. Justins straff var otroligt och Christians min när Justin sagt det var ännu bättre. Payton skrattade hon också medans Caitlin istället hade ett stort flin på läpparna.
- Payton, håll fast hans händer! sa Caitlin och flinet blev större.
Jag slutade nästan tvärt att skratta för att ta reda på vad hon tänkte göra. Hon böjde sig framåt och lät sitt hår falla ner över ansiktet så att topparna nuddade Christians ansikte. Sedan dinglade hon huvudet fram och tillbaka så att det måste ha kittlats. Det måste ha varit fruktansvärt. Men jag orkade inte rädda honom så istället gjorde jag det jag gjorde bäst, skrattade.
Förlåt för att det tagit sån lång tid :/ Det är nog inte så många som läser längre... Men ni som gör det... Hoppas ni gillar det. Kommentera gärna och berätta vad ni tycker. Även om det är dåligt! ...Vilket detta nog är ^^ haha.
Bilder:
1. Kuddkriget mellan Caitlin och Tracey, typ.
2. Ungefär Justins flin när han dissar Christian och går iväg utan honom.
3. Ungefär Christians min när Justin dissar honom.
The purple bubble
Hejhejhej! Förlåtförlåtförlåt!
Jag ber så jättemycket om ursäkt för den otroligt dåliga uppdateringen! :'( Men jag har haft apsvårt att komma på vad jag ska skriva. Men det är över nu! Så nu kommer kapitel! Två faktiskt! Inte så många som jag hoppats, men jag ska fortsätta skriva ikväll! Och en annan anledning att det inte kommit upp är för att vårat internet försvann helt och hållet efter att vi hade strömavbrott :S Men nu är det tillbaka igen! Och förhoppningsvis för lång tid :) <3
Men förlåtförlåt så jättemycket! Jag börjar skriva in kapitlet nu!
En till sak... Jag tror jag har kommit på ett namn till denna berättelse/novell/fanfiction eller vad man nu ska kalla det ^^ Vad tycks om... That someone might be someone else? Kanske? Kommentera gärna och berätta vad ni tycker! Eller om ni har något ni tycker passar bättre, var inte rädda för att komma med förslag!
