När min mamma kom tillbaka till mitt rum hade jag hittat en ovanligt normal resväska och lagt ner de normalaste kläderna i den. Det var inte mycket kläder det, när jag kom vart jag nu än skulle behövde jag verkligen shoppa.
- Är du klar? frågade hon och kollade på klockan.
Jag kollade mig omkring i rummet. Min favoritfärg hade alltid varit lila, men mamma hade alltid tvingat mig att bära rosa och ha allting i rosa. Så nu när jag kollade mig omkring var det rosa jag såg.
Min mamma harklade sig.
- Nå? Är du?
Jäkla subba, tänkte jag och nickade med ett fejkat leende på läpparna. Jag och min mamma hade aldrig kommit överens, vi hade alltid bråkat om allt och det var en utav grejerna som varit ett problem under åren. Vi, eller rättare sagt jag hade aldrig varit diskret med våra bråk. Jag hade ställt mig mitt på en gata och börjat skrika. Inte speciellt prinsessaktigt, men det var sån jag var. Jag höll nästan aldrig inne på mina tankar eller känslor. Pressen hade tagit upp det i sina tidningar och gjort det till en jättestor sak och folket hade protesterat.
- Bra. Ditt flyg går om två timmar. En bil står utanför och väntar på dig. Här har du ett bankkort. Jag och din far kommer sätta in pengar där, så du behöver inte oroa dig för något, fortsatte hon och var inte alls medveten om mina tankar.
- Vart ska jag? Vart skickar ni mig? frågade jag och kollade trotsigt på henne.
- Du får välja. London i England eller Los Angeles i USA?
- Bara dom två?! frågade jag häpet.
Hon nickade torrt.
- Okej. USA då.
Hon började gå och ropade bara över axeln att jag skulle skynda mig. Jag kollade mig i spegeln som hängde precis brevid dörren.
- Tracey, se vad du har ställt till med, sa jag tyst till mig själv.
Jag drog fingrarna genom mitt brunröda långa hår och de fastnade direkt i trasslet. Jag suckade. Och jag ska vara prinsessa? Jag skrattade åt mig själv. Jag tog mina väskor och gick ut ur mitt rum, när jag kom ner för trappan stod pappa och Angy där. Jag log mot dom.
- Hej, sa jag.
Ingen av dom sa något utan kramade mig bara. Först pappa och sedan Angy. När jag kramade dom kände jag hur mina ögon fylldes av tårar.
- Här, sa pappa och sträckte fram en lila telefon. Jag tittade på den en stund innan jag tog emot den.
- Tack! tjöt jag och gav honom en kram.
- Använd den för att ringa oss, kanske inte din mamma. Men oss andra, mig och Angy. Okej?
Jag svalde och nickade.
- Och ta även dom här, sa han och räckte mig en bunt pengar.
Tårarna svämmade över och jag slängde mig i hans armar och grät som ett litet barn.

---

Andra kapitlet. Bra/dåligt?
Kommentera gärna vad ni tycker och var ärliga :)
Tack så länge :)