Kapitel fyrtiofem

- Tracey? hörde jag Caitlin mumla bakom mig och jag vände mig om och kollade på henne.
- Jag kommer snart, sa jag och vände mig tillbaka och stirrade ut i ingenting igen.
Jag hörde henne inte komma närmare, men jag kände och såg när hon sjönk ner framför mig. Hon såg orolig ut. Hon torkade bort en tår från min kind som runnit ner. Jag kollade på henne och kände att mina mungipor drogs uppåt.
- Vad är det som har hänt? frågade hon och jag hörde hur orolig hon lät.
Jag kommer berätta det också. Men först måste jag berätta från början. Det blir fel annars. Jag kommer snart, jag ska bara på toa fort, sa jag och reste mig upp.

Caitlin nickade och reste sig hon också. Hon gick mot balkongen och när jag hörde henne berätta för de andra log jag och gick mot badrummet. När jag kom in i badrummet och kollade mig i spegeln började jag skratta glädjelöst. Jag såg förjävlig ut. Hela mitt ansikte visade sorg och ilska, och tårarna gjorde det inte precis bättre. Jag log åt mig själv och sköljde mitt ansikte i kallvatten. När jag gjort det såg jag lite bättre ut. Jag gick ut igen och vidare ut på balkongen. När jag kom ut vändes alla blickar mot mig och alla förutom Justin och Ryan såg frågande, oroliga och lite misstänksamma ut. Jag kollade frågande på Ryan och sedan på Justin.

- Han har inte berättat något. Jag listade ut det, försvarade sig Ryan och jag nickade och satte mig ner brevid Justin.

Jag nickade. Jag suckade och funderade på hur jag skulle börja. Jag kände att det var bäst att gå direkt på.

- Jag är inte bara Tracey egentligen. Jag heter egentligen inte Tracey Hathaway. Jag heter egentligen Tracey Monroe och är egentligen Prinsessa av Italien, sa jag och kollade på Caitlin.

Jag hörde att de andades in av förvåning. Jag kollade på var och en och de alla såg förvånade ut. Ryan såg nöjd ut som lyckats lista ut det utan att jag berättat något.

- Men varför är du då här? och vad menar du med egentligen? frågade Payton.

Jag log.

- Jag blev hitskickad. Folket i mitt land röstade för att jag ställt till med massa bråk och att det inte var bra för landet och de röstade för att jag skulle åka därifrån. Jag fick välja mellan att åka till London och hit. Jag valde hit. Jag var tvungen att lämna allt. Min familj, mina få vänner... allt. Inte för att det var speciellt mycket, men det var vad som var mitt liv. När jag kom hit hade jag sån tur att redan första dagen träffa Caitlin och Justin. Och sen träffade jag resten av er också. Jag och min syster håller kontakten genom telefon och twitter, så jag får reda på allting som händer därhemma genom henne och den jag pratade med nu var min mamma. Jag och min mamma kommer inte speciellt bra överens. Det har vi aldrig gjort. Och nu är hon gravid...

Jag tystnade och kollade ner på mina händer. Tårarna började rinna igen, men jag ville fortsätta.

- Du måste inte berätta Tracey. Vi förstår, sa Caitlin och tog min ena hand.

Jag skakade på huvudet.

- Jag vill. Det känns bra. Hon är gravid med ett barn som inte är min pappas. Som är min farbrors, tro det eller ej. Och det kommer blir för mycket prat om hon gör abort så hon kommer behålla barnet och de kommer säga att det är min pappas barn, men det är det inte. Men barnet lär vara så lik oss allihopa ändå att ingen kommer att märka det.

Jag började skratta.

- Om man ser det från den ljusa sidan så ska jag bli stora syster igen, sa jag och log för mig själv.

Jag kollade upp och mötes av Paytons äcklade ansikte. Hon såg väldigt illamående ut. Lite som jag kände mig. Caitlin såg förstående och medlidande ut.

- Så nu vet ni. Jag är egentligen prinsessa. Men snälla behandla mig inte annorlunda eller något. Kalla mig fortfarande Tracey och bete er som ni gjort så länge ni känt mig. Och det ni hör på TV... bry er inte om det. Knappt någonting av det dom säger är sant.

- Vi vet... Du har inte missat att du sitter brevid den stora popstjärnan Justin Bieber va? frågade Chaz och log retsamt.

Jag kollade på Justin och kände att jag såg förvånad ut. Jag kände mig ganska förvånad också. Jag hade glömt det. Han hade blivit utsatt för lika mycket press och lögner som jag har. Jag skrattade.

- Nej, missat det har jag inte. Men glömt det... Jo, det hade jag. Men bara så ni vet att det inte stämmer det ni hör om mig och min familj, iallafall inte helt. Om ni undrar något, fråga mig istället. Jag svarar på allt. Inga hemligheter.

- Inga hemligheter, höll Caitlin med och de andra instämde och upprepade de två orden.

Jag log.

- Nu tar vi gruppfotot! sa jag och drog med mig Justin och Caitlin upp.

Resten följde efter och vi samlades framför min dator och tog ett foto och laddade upp det på twitter så att Angy kunde se det. ”I miss you! My friends says Hi! <3” skrev jag brevid bilden.



Tja! Nu är jag hemma igen! Och här är ett nytt kapitel! Hope you'll like it ;) Glöm inte att kommentera och berätta vad ni tycker sötnosar! Tack! <3

Jag börjar med bilder igen i nästa kapitel bara så att ni alla vet det! :)


Kommentarer
Postat av: Johanna

Bra :)<3

Men kan du inte börja skriva de två sista meningarna från förra i början så man kommer ihåg? :)

2011-08-19 @ 18:41:08
Postat av: Kajsa

Det varhelt super, precis som alltid! :)



//Kajsa :D

2011-08-20 @ 11:50:30
URL: http://minanovelller.blogg.se/
Postat av: Anonym

nästa kapitel snabbt tack ;)

2011-08-20 @ 19:33:53
Postat av: Melina

Bra :D

2011-08-20 @ 23:12:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback