-
Förlåt!
Kapitel femtiofem
När vi hade gått runt på stranden och pratat om allt och ingenting ett tag. Böjde jag mig ner och började rita i sanden.
- Vad gör du? Frågade han och kollade frågande på mig.
Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte riktigt. Skriver? Sa jag och kollade upp på honom där han stod och kollade ner på mig.
Han hade ett smått leende på läpparna som tydde på att han var road. Hans mörkbruna hår blåste i vinden och han hade glädje i ögonen. Jag kände att jag satt och stirrade på honom, men jag kunde inte hjälpa det. Han tittade på mig och från ingenstans fick han ett fundersamt uttryck och la huvudet lite på sne.
- Sitt kvar så, sa han och tog upp sin mobil ur fickan.
Jag skrattade åt honom och försökte sitta så stilla som jag kunde, så att ingenting skulle förstöras.
- Vad gör du? Frågade jag och log, vinglade till och ramlade på rumpan.
Han skrattade och visade bilden på mig där jag satt ner i sanden. Den var faktiskt fin. Solen hade börjat gå ner, så det var inte så mycket detaljer på mig. Det var mer mina konturer och sedan solen, sanden och havet.
- Fin. Är du hemligfotograf? Frågade jag och samtidigt som jag reste mig upp.
Han ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Det är något jag tycker är kul, om det någon gång blir något mer än nöje. Det vet jag inte. Men ja, att fotografera är kul och det är ganska fascinerande vad man kan fånga på bilder.
Jag nickade instämmande.
- Sant. Jag är inte riktigt den tekniska tjejen som kan sånt med kameror eller något liknande, men jag älskar konst och att kolla på folks bilder och saker de gjort, erkände jag och log igen.
Vi fortsatte gå på stranden medans solen gick ner vid horisonten. Det var varmt, fast att det nu var kväll. Jag tog av mig skorna och gick barfota i sanden och vattnet.
- Du är ju bara 19, eller ja, bara och bara. Men 19 år, eller hur? Och förmodligen vill du inte vara taxichaufför i resten av ditt liv. Så om du fick välja just nu… vad skulle du vilja bli om du fick chansen? Frågade jag och sneglade upp på honom, så att mitt hår hängde över och täckte mitt ansikte men jag såg fortfarande hans ansikte och hans reaktion.
Han stannade upp lite och fortsatte sedan att gå. När han kollade ner på mig nu hade han ett ansiktsuttryck som inte riktigt gick att förklara. Det verkade lite längtansfullt, glädjefullt och hoppfullt, men samtidigt hade det en ton av sorg i det.
- Jag har alltid tyckt om att spela gitarr och sjunga. Jag är bättre på gitarr än på att sjunga, men huvudpoängen är väl att om jag fick chansen skulle jag vilja ha en karriär inom det. Eller kanske, någon gång en karriär som fotograf. Jag vet inte. Det var en svår fråga faktiskt, sa han och log lite och hans uttryck var ny igen drömmande.
Jag log och kände att en liten glädje spreds inom mig. Jag blev alltid glad när jag kom på en fråga som var lite svårare att svara på och som fick folk att tänka efter. Jag gick själv och tänkte på vad jag skulle vilja bli om jag fick chansen, när Alex frågade mig. En tanke som genast slog mig när jag hörde orden i hans mun var ”Kronprinsessa i mitt land”, men det kunde jag naturligtvis inte berätta. Han skulle aldrig ta det på allvar och dessutom fick jag inte låta några fler veta om det nu.
- Hmm, jag vet faktiskt inte. Det är en svår fråga, som sagt… Men jag skulle nog vilja bli…
Jag tystande och tänkte efter. Det hade sett rätt kul ut när de som jobbade med Justin höll på med alla de knapparna och fixade saker.
-…Jag skulle nog vilja testa att vara sån som hjälper en sångare. Den som har hand om knapparna i studion, som får det att låta som det ska och så, sa jag och skrattade åt min egen formulering.
- Typ DJ? Frågade Alex och skrattade han också.
Dj?... Ja, kanske. Det låter kul.
- Ja, typ, sa jag och skrattade igen.
Alex skrattade och granskade mig från topp till tå. Jag kollade generat ut över havet och låtsades som ingenting. Han slutade skratta och sa med en allvarlig röst.
- Ja, du skulle nog passa som det. Efter lite övning, sa han och knuffade till mig i sidan så jag vinglade till lite.
Jag började skratta och började sedan springa djupare i vattnet där jag tog upp vatten och kastade på honom.
- Ha! Säger du att jag måste öva för att bli en Dj? Skrattade jag.
Han skrattade med mig och började kasta vatten tillbaka.
- Knappast! Jag är en naturbegåvning! Började jag säga, men det kom mer ut som ett tjut när jag fick mera kallt vatten över mig.
Nu stod både jag och Alex med vatten upp till knäna och jag tog lite sats och hoppade emot honom för att försöka välta honom i vattnet. Det gick inte speciellt bra, det slutade med att jag låg i vattnet och han bara hade blöta fläckar över allt på hans tröja. Som tur var hade jag tänkt på våra mobiler och annat innan jag kastade mig i vattnet, så det låg uppe på stranden tillsammans med våra tröjor i tryggt förvar från vattnet.
- Du är knäpp Tracey, du vet det va? Skrattade Alex och kastade mer vatten på mig när vi båda senare kröp upp ur vattnet.
Jag la mig på rygg i sanden, med fötterna i vattnet och solen som gick ner i ansiktet och över hela kroppen och andades ut.
- Nja, inte mer än de flesta andra, sa jag och skrattade och kollade upp på honom.
Han ställde sig upp med fötterna om var sin sida om mina höfter och kollade ner på mig. Sen kollade han på solen och tillbaka ner på mig.
- Kom upp nu. Om jag inte minns fel, så har du skola imorgon och jag vill inte vara den som gör att du inte klarar av det, skrattade han och sträckte ut en arm mot mig.
Jag skakade på huvudet.
- Ingen risk att jag inte klarar det, sa jag och med hans hjälp reste jag mig upp.
Vi tog vara saker och när vi kom upp till vägen igen och köpcentret tog han upp ett par nycklar och pekade på en bil som stod parkerad på andra sidan gatan. Han nickade mot den och började sedan gå.
- Vad gör vi? frågade jag förvånat.
- Kom, jag kör dig hem, sa han och satte nycklarna i bilen och öppnade dörren för mig.
Vad tycks? Kommentera och berätta vad ni tycker :)) <3
Mistletoe <3
Kapitel femtiofyra
- Vad gör du själv? Frågade jag helt plötsligt när jag kom på att han faktiskt stod där.
- Jag bor här, sa han och pekade åt ett håll.
Jag kollade dit och nickade så att han förstod att jag fattat.
- Har du något för dig? Eller vill du hänga med mig och shoppa? Frågade jag och log brett.
Han log tillbaka och svarade att han inte hade något för sig, så han kunde lika gärna hänga med. Vi började gå och när vi kom in genom dörren han pekat på stannade jag av förvåning.
Köpcentret var jättestort på insidan. Massor med affärer och matställen, men varför hade dom gömt det? Vad var meningen med det? Det förstod jag inte överhuvudtaget. Alex skrattade lite diskret åt mitt ansikts uttryck, men inte tillräckligt för att jag inte skulle lägga märke till det.
- Hur började du jobba med det du jobbar med? Frågade jag och sneglade på honom medans vi gick mellan affärerna och kollade i fönsterna efter något snyggt.
Han tvekade och när jag kollade upp på honom såg jag att han hade en röd ton på kinderna. Han rodnade.
- Varför rodnar du för? Det är inget fel att vara taxichaufför. Alla måste ju göra något för att få ihop pengar, eller hur? Sa jag och log.
Han skrattade åt min formulering.
- Tja, när jag slutade skolan… ungefär för 1 år sen. Så ja, då behövde jag som sagt pengar och taxi har ett ganska flexibelt schema, så jag kunde jobba när det passade mig. Så ja, det fick det bli. I alla fall tills vidare, svarade han och rodnade lite till.
Jag nickade.
- Det låter ju smart, sa jag.
Han nickade. Vi fortsatte gå och kolla i fönsterna och kom fram till en bröllopsbutik. Jag stannade utanför den och kollade på klänningarna. Jag kände att Alex kollade på mig och jag blev varm i ansiktet. Herregud vad vi två skulle rodna nu då.
- Jag ska faktiskt gå på möte för att bli bröllopsklänningsmodell imorgon, sa jag och kollade på honom och sedan tillbaka på klänningarna.
När jag efter att ha kollat på klänningarna ett tag vände tillbaka blicken mot Alex, stod han med uppspärrade ögon och kollade mellan mig och klänningarna.
- Du? Men du är väl typ 17? Frågade han förvånat.
Jag skrattade och ryckte lite på axlarna.
- 16, faktiskt. Men ja, dom skulle göra en artikel i sin nya tidning om tjejer som gifter sig tidigt…. Väldigt tidigt, berättade jag.
- Jaha, vad kul, har du varit modell förut? Frågade han och hans röst lät lite underligt så jag kollade upp på honom och upptäckte att han granskade mig uppifrån och ner.
Jag skakade på huvudet.
- Nej, jag kom hit i Torsdags och jag har inte gjort så mycket sedan dess. Imorgon börjar jag i skolan här, och ja efter skolan ska jag på det dära mötet och sen lär väl mitt liv rulla på, skrattade jag.
Han skrattade också.
Vi fortsatte gå och gick in i en accessoaraffär, med massor med väskor, mössor, halsdukar. Jag fattade inte riktigt vad man behövde de sakerna till här, det var väl nästan aldrig kallt vad jag hört? Jag hittade en jättesöt svart väska som var väldigt enkel. Egentligen bestod den bara utav ett enda fack och så ett band man kunde hänga över axeln.
- Vad tycker du? Ska jag köpa den? Frågade jag och vände på väskan fram och tillbaka innan jag hängde den över axeln.
Han nickade.
- Visst. Jag är inte speciellt bra på att se vilka väskor som är bra, eller shoppa överhuvudtaget, erkände han och skrattade.
Jag skrattade med honom och gick och betalde väskan. När vi gick vidare sedan så gick vi förbi ett matställe där vi stannade och satt oss ner. Vi bestämde oss för att äta, jag hade inte ätit speciellt mycket idag och det är aldrig fel att äta. Så vi satt oss där och började prata om allt och ingenting. Det var lätt att prata med honom också, inte på samma sätt som med Caitlin, Justin och resten men det var ändå lätt. Vi kom inte ens in på Italien, prinsessan som rest från Italien och som nu är någonstans i världen helt ensam eller något liknande, ingenting sådant som man kunde koppla till mig. Jag delade med mig utav det jag ville och kunde och detsamma gällde väl honom, tror jag. Det kändes bra, att han någon jag inte behövde vara så seriös, någon som inte visste allting om mig. Jag kunde vara mig själv, den jag ville vara. Utan att bry mig om någonting annat. Om Alex tyckte om mig, så var det för mig, bara mig, inte på grund av att jag var prinsessa eller något sånt. Den tanketn fick mig att le och det kändes bra.
När vi efter en timme eller kanske till och med två timmar reste på oss för att gå, föreslog Alex att vi skulle gå ner till stranden.
- Är den långt härifrån? Frågade jag och kollade på klockan som hängde på väggen.
- Nej, inte speciellt. Ska du någonstans? Frågade han och kollade också på klockan.
Den var halv 5 redan. Vart hade dagen tagit vägen? Jag log mot honom och skakade på huvudet. Vad jag visste skulle jag ingenstans förrän imorgon.
- Nej, jag ska ingenstans. Vi kan gå till stranden, sa jag och Alex nickade och började gå för att visa vägen.
- Snart, eller okej, om några timmar, kanske en eller möjligtvis två så kommer solen börja gå ner. Det är jättefint från havet, berättade han och hade ett drömmande ansiktsuttryck.
Jag nickade.
- Ja, jag håller med. Det är jättefint. Där jag bor är det balkong ut mot havet och ligger så att man kan se båda soluppgången och solnedgången. Verkligen jättefint.
- Vart bor du? Frågade han.
- Jag bor… började jag.
Jag stannade upp när jag tänkte på hur man skulle förklara det. Jag kunde inte komma på namnet och hur ska jag kunna förklara vart det ligger, jag kan inga ställen som låg i närheten ingenting. Jag skrattade lågt och kollade generat ner i marken.
- Jag kommer inte på vad hotellet heter, och jag har ingen aning om vad som ligger i närheten, jag har ju bara varit här i 3 dagar så jag har inte precis hunnit med så mycket än. Jag vet i alla fall att det ligger väldigt mycket i mitten, eller det var i alla fall vad en taxichaufför sa och vad dom på hotellet säger. Men vad vet jag, berättade jag och ryckte på axlarna.
Han skrattade åt min förklaring. Vi fortsatte att gå tysta bredvid varandra och att vara tysta var inte jobbigt heller, det kändes inte pinsamt och som att jag behövde fylla upp tystnaden med babbel. Det kändes bra att bara tyst gå och undersöka omgivningen. Det kändes bra att vara med honom.
Kapitel femtiotre
Förra Kapitlet:
- Ojdå, skrattade jag.
- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log.
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.
- Tracey, hur trivs du här i LA? Jag hörde att du inte varit här så länge, sa Selena och kollade på mig över kanten på sin kaffemugg. Vi satt på ett café någonstans i LA, och jag hade absolut ingen aning om vad det hette eller exakt vart det låg.
Jag skakade på huvudet och log. Jag hoppades att det var Justin som pratat med henne, för då visste jag att hon bara skulle veta det officiella.
- Jag har varit här i 3 dagar bara, och jag älskar det. Livet leker och det känns jättebra, svarade jag och log igen.
- Vad bra, det är kul att höra! Log hon tillbaka.
Justin satt och kollade fram och tillbaka mellan oss som om det var ett under att vi pratade med varandra. Jag hade varit väldigt tyst när vi mött upp Selena och när vi åkt hit och överhuvudtaget i närheten utav henne. Det kändes liksom inte riktigt som jag kunde vara jag, jag kunde inte säga vad som helst. Utan jag var tvungen att tänka igenom allt och då kändes det bättre att vara tyst.
- Justin, vad är det? Frågade Selena som tydligen också märkt att han bollade mellan oss.
Han log och såg ursäktande ut. Det såg till och med ut som han rodnade också. What? Justin? Rodnade? Jag fnös och han sneglade på mig med en frågande min. Jag skakade diskret på huvudet och han vände blicken mot Selena igen.
- Ingenting, jag tänkte bara på musik och ja, försökte komma på någonting om det här. Men det gick inte så bra, sa han och det lät på honom som om det inte alls var det han suttit och tänkt på.
Selena höjde ett ögonbryn, skakade på huvudet och skrattade till. Det lät lite tillgjort, men jag kanske bara var en inbillning. Efter att vi suttit tysta en stund och det började bli pinsamt tog de upp ett ämne som det tydligen alltid fanns något nytt att prata om, musik. De började prata om konserter och artister dom träffat och sjungit tillsammans med. Jämförde musiksmaker och massa andra saker som jag knappt förstod. Musik var inte riktigt min grej, jag älskade att lyssna på musik och sjunga med och så där, men annat än det var det inte. Efter ett tag reste jag mig upp och de båda kollade förvånat på mig.
- Jag ska nog ta och åka hem. Det var trevligt att träffa dig Selena och Justin, tack för att jag fick hänga med idag, vi hörs senare eller nåt, sa jag och log.
Selena vinkade lite halvt och Justin såg ut som han ville protestera. Men jag vände mig om och började gå. Jag kände för att shoppa. Så jag frågade en kille efter närmaste köpcenter och han pekade mot ett håll och jag började gå. När jag gått ett tag stannade jag och kollade mig omkring, det såg inte alls ut som något köpcenter eller ett ställe där det skulle finnas ett. Det gick förbi en kvinna och jag stannade henne och frågade om jag hade kommit rätt. Hon nickade.
- Inte här, men om du går tillbaka lite och sen till höger, då kan du inte missa det, sa hon vänligt och log mot mig.
Jag nickade.
- Okej, tack så mycket.
Jag började gå igen och jag gick dit hon pekat och tog höger som hon sagt, men jag hittade inget köpcenter. Jag skrattade lite för mig själv och sen stannade jag igen och kollade mig omkring. Jag hade ingen aning om vart jag var och ingen aning om vart köpcentret låg. Jag stod och snurrade och letade efter skyltar mot köpcentret och så hördes en röst.
- Vad gör du?
Jag vände mig chockat om mot rösten och såg till min förvåning att det var Alex som stod där. Jag svalde och försökte hålla mig från skratt när jag tänkte på igår.
- Hej. Eh, jag försöker hitta till ett köpcenter som alla har sagt ska ligga här, berättade jag och rynkade näsan.
Han skrattade till.
- Ja, du har ju kommit rätt. Men jag förstår att det är svårt att se att det är ett köpcenter, sa han och pekade på en ingång på andra sidan gatan.
Jag kollade dit och kisade med ögonen. Var det ett köpcenter? Det såg ut som en ingång till ett trapphus, eller något kontor eller liknande. Inte alls som de köpcenter jag sett.
- Är det ett köpcenter? Frågade jag och satte ord på mina tankar.
Han nickade och frågade vad jag skulle göra. Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet faktiskt inte. Jag gick ifrån mina kompisar förut och kände för att shoppa och så frågade jag en kille efter vägen och han pekade hit och så gick jag för långt och fick fråga någon annan och så kom jag hit och var helt vilse. Och nu vill jag shoppa! Sa jag och skrattade lite åt min berättelse.
Han skrattade också, men inte på ett hånfullt sätt. Hmm, när man kollade noga på honom så var han rätt söt, eller han var söt. Även om man inte kollade noga, men jag hade inte kollat noga eller nästan överhuvudtaget igår förmiddag. Jag kollade på honom uppifrån och ner.
- Vad gör du själv? Frågade jag helt plötsligt när jag kom på att han faktiskt stod där.
- Jag bor här, sa han och pekade åt ett håll.
Jag kollade dit och nickade så att han förstod att jag fattat.
- Har du något för dig? Eller vill du hänga med mig och shoppa? Frågade jag och log brett.
Han log tillbaka och svarade att han inte hade något för sig, så han kunde lika gärna hänga med. Vi började gå och när vi kom in genom dörren han pekat på stannade jag av förvåning.
Inte så långt kapitel, hmm... men jag vet inte vad som ska hända riktigt så jag tar småsteg... dock har jag lite planer om vad som kan hända, men ja man vet ju aldrig vad som händer :) Kommentera!! ;D <3
Mistletoe <3
Kapitel femtiotvå
Förmodligen visste hon vad han menade och skämtade bara med honom och det såg så ut för Justin började flina och skämta tillbaka. Jag tittade förvirrat mellan dom när dom började bolla frågor och svar fram och tillbaka mellan dom. Efter ett tag harklade jag mig lite försiktigt och Justin vände sig mot mig, han log och vände sig mot tjejen igen.
- Det är här Tracey, sa han och gjorde en gest mot mig.
- Hej, trevligt att träffas, svarade hon och sträckte fram sin hand.
Jag log och sträckte också fram min hand.
- Hej, detsamma. Eh… ?
- Selena, svarade hon och jag nickade.
- Trevligt att träffas Selena.
Justin och Selena stod och pratade ett tag om personer och saker som jag inte visste någonting om, så jag satt bara tyst på stolen och låtsades förstå vad dom menade och tittade mig omkring i rummet och på människorna runt omkring.
Efter att dom pratat ett bra tag avbröt sig Justin och vände sig om och kollade på Scooter och Mama Jan som såg lite irriterade ut.
- Jag tror jag måste fortsätta jobba, sa Justin och kollade mellan mig och Selena.
Jag nickade och lutade mig tillbaka mot stolen igen.
- Gå du, jag klarar mig. Jag väntar på dig, svarade jag och log mot honom.
- Ja, jag ska också gå. Måste också jobba. Men vi kan väl höras sen och göra något? Frågade hon och kollade på Justin men sneglade på mig.
Jag vet inte riktigt vad hennes blick mot mig betydde, men den verkade osäker och frågande på något sätt. Jag ryckte på axlarna och försökte visa att jag inte förstod vad hon menade. Justin nickade och svarade att han skulle smsa när han var färdig här i studion. Selena kramade om honom och vinkade lite till mig och sen vände hon sig om och gick iväg. Justin vände sig mot mig och log.
- Förlåt för det där, sa han och flinade.
Jag kollade frågande på honom. Förlåt?
- Förlåt? Varför ber du om ursäkt för? Sa jag och skrattade lågt.
Han ryckte på axlarna och jag väntade på att han skulle fortsätta. Han såg på mig med en underlig blick som jag inte kunde sätta ord på. Jag stod och granskade honom och han gjorde detsamma, men han fortsatte inte. Istället vände han sig om och gick iväg till Scooter och fortsatte in i inspelningsrummet för att fortsätta jobba. Jag kollade frågande efter honom och sen kollade jag mig förvirrat omkring, som om det var någon annan som lyssnat och kunde förklara för mig. Eller om det kanske är ett skämt. Men nej, ingenting hände. Ingen hade reagerat eller lagt märke till något. Jag kände mig förvirrad.
På något sätt kom jag och tänka på min lillasyster och tog upp mobilen igen och ringde henne.
- Hej Angy, det är Tracey, svarade jag när hon svarat med ett hallå.
- Hej! Hur har du det? Jag saknar dig! Inget är samma utan dig, men det funkar, sa hon som om jag frågat hur hon hade det.
Jag skrattade åt henne och började minnas saker vi gjort tillsammans i vår stora trädgård utanför vårt hus, folket skulle nog kalla det slott och det var det nog också. Men det kändes fel att kalla det det. En gång när mamma och pappa varit bortresta hade vi tillsammans med några ur personalen haft paintballkrig. Jag hade varit nästan helt täckt i olika färger när en kvinna som jobbade åt min mamma hade kommit ut med en ogillande min och sagt att det fått vara nog. Vi hade skrattat åt henne, men ändå gjort som hon sagt.
- Det är bra. Du har väl sätt min twitter? Jag har träffat några helt underbara människor som jag umgås med väldigt mycket, nästan jämt. Det är inte ofta jag inte är med någon utav dom. Efter igår vet också alla de 5 om min, eller vår hemlighet om vem jag är, så det känns väldigt bra. Och Angy, jag börjar skolan imon! I Paytons och Caitlins klass, det ska bli jättekul! Jag längtar otroligt mycket! Jag har ju aldrig gått i skolan, som du vet. Du har ju bott med mig, men nu ska jag börja! Jag är lite nervös, men det går väl över. Det gör det alltid, eller hur? Och jag ska även vara modell för en butik med brudklänningar, så om du ser mig i en tidning där jag har en stor vit klänning på mig. Nej, jag ska inte gifta mig, jag är bara modell! Åh, det ska bli så kul! Jag ska dit imorgon med Caitlin och Payton och jag längtar så mycket! Angy, du fattar inte, det händer så otroligt mycket nytt, kul och spännande så det är knappt att jag själv hänger med! Hänger du med? Pratade jag på och glömde att hon kanske ville svara mig.
Jag skrattade och bad om ursäkt för mitt utbrott. Hon skrattade också.
- Åh, Tracey! Jag saknar dig! Det är så kul att höra att du fått ett liv där borta, känns lite underligt att jag inte är en del av det. Men det känns ändå bra. Någon gång kanske jag kan komma och dela det med dig. Vem vet, saker och ting ändras ju ibland, se bara på mig och dig! Eller på hela vår familj! Sa hon och skrattade.
Jag skrattade med henne.
- Ja, helt otroligt. Jag saknar dig också! Pappa kan nog fixa att vi får träffas snart, men jag har ju inte varit borta jättelänge. Länge för att vara oss, vi som aldrig varit ifrån varandra förut. Men ändå, det har bara gått 4 dagar. Känns som mer, men det är det inte, sa jag och skrattade lågt för mig själv.
- Just det! Mamma ringde mig igår. Hur fick hon reda på att jag hade en telefon och vad mitt nummer var? Frågade jag och lät nu chockad på rösten.
- Va!? Ringde mamma dig igår? Hur då? Jag vet inte hur hon fick veta, jag har inte berättat det för henne. Pappa kanske gjorde det. Hon berättade att hon hade dåligt samvete för vad hon gjort och gjorde mot dig och att hon ville att du skulle komma hem igen, inte för att jag tror att hon skulle ändra sig när du väl kommit hem. Men hon sa det i alla fall, det kan ju faktiskt vara pappa som berättade det för henne för att han tyckte synd om henne och för att han älskar henne och oss. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag lyssnade på henne och tog till mig det hon sa. Mamma hade dåligt samvete. I för sig, igår när hon ringde så bad hon ju om ursäkt och när jag tänker efter så kunde det mycket väl vara hennes samvete. Men vem vet, men just nu hade jag inte alls någon lust att tänka så och ens tänka tanken på att förlåta henne. Kanske någon gång, men inte nu.
- Hmm, ja kanske. Vem vet. Jag orkar inte bry mig, inte just nu. Just nu vill jag bara ha det så bra som jag kan. Samtidigt som jag är ledsen över att vara här, så är jag samtidigt glad. Det har gett mig en chans att vara jag. Den jag, som jag hade varit om jag inte varit den jag är och varit tvungen att hålla tillbaka mig själv. Så, ja. Jag har ingen lust att tänka på mamma och hennes misstag. Syskonet vi kommer få, kommer såklart bli lika älskat som om det kommit från rätt håll. Det är inte barnets fel, det är mammas, sa jag och kände ett sting av lycka och att det jag precis sagt var ren sanning.
- Ja, det har du rätt i. Tracey, jag måste gå. Jag och pappa ska iväg på något event så de måste göra mig iordning. Vi får prata mer senare. Jag älskar dig.
- Okej, ha så kul. Hälsa pappa från mig. Jag älskar dig också, svarade jag och la på.
När jag la på kollade jag upp och såg att Justin stod framför mig igen. Jag kollade mig förvirrat omkring igen. Var det bara jag eller var jag förvirrad väldigt ofta just nu? Det kanske hade med denna platsen att göra, tänkte jag.
- Hur länge har du stått där? Frågade jag och höjde ett ögonbryn.
Han ryckte på axlarna och log.
- Inte så länge. Jag hörde att något barn kommer bli älskat även om det inte kommer från rätt håll, sa han och började skratta.
När det kom från honom lät det otroligt fel. Fast det var förmodligen så det hade låtit för alla andra också. Jag skrattade och kände att jag rodnade.
- Ojdå, skrattade jag.
- Äh, inga problem, började han och ryckte på axlarna.
Han nickade med huvudet mot dörren och log.
- Men kom nu, vi ska träffa Selena, sa han och började gå mot dörren.
Sådär ja. Nytt kapitel :) Kommentera och berätta vad ni tycker ^^ <33
Hittills har jag bara fått massa snälla kommenterer, tack så jättemycket för dom! Det betyder mycket för mig att ni tycker om det jag skriver. Fast det känns inte alltid som det är så bra, men tydligen tycker ni det... hahha, tack så mycket iallafall! <3 Fortsätt kommentera! <3
