Hejsan.

När vi kom upp på mitt rum gick jag direkt fram till påsen med datorn och tog fram den och satte mig på sängen med den. Jag tog upp en bruksanvisning och började läsa eller skumma igenom den.

Justin och jag sket i att klockan var så mycket och fortsatte dansa. När han kunde dansa hyfsat bra utan att göra några fel kollade vi på klockan igen.

Jag är ledsen, men jag har inte skrivit färdigt kapitlet och jag kommer inte hinna det idag :/ Jag är jätteledsen. Jag har varit tvungen att göra matte hela dagen för jag har matteprov imorgon. Men sen har jag inga mer läxor eller prov så då kan jag skriva :) Så imorgon kommer det ett nytt kapitel, kanske till och med två :) Vi får se. Men ha det asbra och superbäst!! <3 :)

  
[Tryck på bilderna för att se dom stora]

Dom släppte av mig vid entrén och det kändes skönt att komma ut i den friska luften. Bilturen hit hade varit extremt jobbig. Jag hade suttit och varit spänd hela vägen medns Caitlin och Justin frågat om och om igen vad som hänt. Jag hade inte berättat något, bara att min lillasyster var ledsen och att jag behövde ringa henne. Innan jag hoppade ut ur bilen hade vi bytt nummer, så dom var alltså mina första vänner här i L.A. Coolt.  Jag sprang in på hotellet och mot hissarna, jag såg Bridget i receptionen och vinkade till henne. Jag tänkte snabbt att hon alltid jobbade och att HON egentligen är/var min första vän. Jag log ett litet leende och tryckte på hissen. Den plingade till och jag gick in och tryckte på 8an. När jag kommit upp och in på mitt rum la jag alla mina påsar försiktigt på sängen och sedan tog jag upp mobilen och ringde Angy. Tonerna gick fram men hon svarade inte.
- Va fan! skrek jag.
Jag kollade mig chockat omkring. Hade jag precis svurit? Omg, vad hände med mig? Jag hade varit här i knappt en dag och jag svor redan. Hjälp! tänkte jag skräckslaget.
Jag tog med mig mobilen ut på balkonen och ringde igen. Denna gången svarade hon. Hon lät andfådd på rösten.
- Tracey!
- Vad händer? Vad har hänt?
Jag kollade ut över vattnet och såg att jag hade haft rätt, solen gick ner på denna här sidan. Det var jättevackert. Himlen var ljus och blandad med massa färger. Jag tog mobilen från örat och kollade vad klockan var. Halv åtta.
- Mamma... började hon, men hon avbröt sig.
- Jag hörde det förra gången. Vad är det med Mamma? frågade jag lite irriterat.
Jag suckade och gick in igen. Jag drog igen dörren och kollade mig omkring. Detta stället behövde fräschas up och även bli stylat. Det var väldigt ljusa färger över allt, lite starka färger skulle inte skada. Eller guld kanske, det skulle nog vara fint, tänkte jag.
- Angy?
Hon hade fortfarande inte sagt något.
- Mamma var hos doktorn igår. Och... eh... Bli inte uppspelt eller arg nu, okej? bad hon.
- Jag ska försöka, sa jag.
- Nej Trac! Du måste lova!
- Okej, okej. Jag lovar.
Medans jag väntade på att hon skulle berätta vad som stod på tog jag mina klädpåsar och gick in i min nya garderob. Jag öppnade dörren och var beredd på en pytteliten garderob, men istället såg jag en ganska stor garderob med mycket plats. Jag log och gav ifrån mig ett litet "ååh".
- Vad är det? frågade Angy.
- Eh... Inget egentligen. Bara min garderob, berättade jag och log.
- Aha. Men okej, Trac... Mamma är...
Hon tystnade igen.
- Herregud Angy! Bara ut med det! Mamma är vadå!? sa jag och suckade trött.
- Mamma är gravid, sa hon lågt. Det var knappt så att jag hörde henne.
- Va!? Skojar du eller!? sa jag glatt.
Omg, jag skulle bli storasyster igen! Iiiigh vad kul!
- Nej, men ropa inte hej än, sa hon och nu grät hon igen.
- Varför inte? Vad är det dåliga med att vi ska få ett syskon? Lite synd är det ju att jag inte bor i Italien mer er längre, men jag kommer ju och hälsar på. Tror jag.
- Trac. Mamma är gravid, men det är inte pappas barn, sa Angy bestämt. Inga tårar, ingenting. Bara rakt på sak.
- VA!? skrek jag och satte handen för munnen.
Drev hon med mig eller? Vadå inte pappas barn? Det är klart det måste vara pappas barn? Mamma skulle väl aldrig vara otrogen? Hon kanske bar på nästa Jesus?
- Vad menar du? Hur vet du eller ni att det inte är pappas barn? frågade jag.
Jag stod med mina nya kläder i min nya garderob och jag blev alldeles yr. Jag satte mig ner på golvet. Det var en mjuk ljusblå matta som golv. Otroligt skönt att sitta på.
- Jag vet det för att när de berättade för mig så berättade de även att de... Varning för äckliga detaljer...
Jag skrattade åt den kommentaren och kände på mig vad hon skulle säga.
-...inte haft sex med varandra. De berättade att barnet inte var pappas.
- Oj. Men vem är det då? Asså pappan till barnet? och vad ska säga till folket? frågade jag chockat.
- Det sa dom inte. Inget av det.
Jag suckade. Mitt liv var en total katastrof.

---

Oj, oj, oj. Kolla där. Vad hände där? ;D haha. Jag lyckades fixa bilder. Solnedgången är då hon står ute på balkongen och den andra är när hon står i garderoben och får nyheterna av Angy, tänk er att håller en telefon i andra handen ;D Men hon ser iallafall sån ut, chockad liksom :) Ignorera även bilderna bakom henne på den bilden, dom ska inte vara där xD haha.
Nå vad tycker ni? Bra? Dåligt? :) Kommentera och berätta vad ni tycker. Glöm inte att vara ärliga :)

När vi kom ut på gatan från Mcdonalds var det värre än kaos. Det var tjejer som skrek och grät överallt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag följde bara efter Justin, Caitlin och Kenny. Vakterna omringade Justin och puttade honom framåt mellan tjejerna.
- Caitlin? ropade jag och försökte göra mig hörd över alla skriken.
Hon vände på huvudet, men fortsatte gå.
- Vart ska vi?
Caitlin pekade på en svart bil lite längre fram.
- Okej.
Jag behövde inte tränga mig speciellt mycket. Tjejerna brydde sig inte om mig eller någon annan. Bara om Justin. De var galna. De hoppade och klängde på vakterna och försökte göra så att de tappade balansen och släppte förbi dom fram till Justin. Det var en smart plan, men det var omöjligt. Vakterna var tuffa som berg. Rubbades knappt överhuvudtaget. När vi nådde fram till den svarta bilen och Kenny lyckats få in Justin och Caitlin och jag sedan skulle hoppa in, då ställde sig två vakter framför dörren.
- Tyvärr tjejen. Inga fans får hänga med, sa den ena vakten torrt.
Han kollade knappt på mig.
- Eh, jag är inget fan. Jag är deras vän, berättade jag.
Vakten fnös.
- Det säger alla. Tyvärr miss.
Caitlin stack ut huvudet ur fönstret.
- Hallå Tracey, Varför tar det sån tid?
Jag kollade på vakterna.
- Era små änglar här framför dörren vill inte släppa förbi mig, sa jag och log retsamt.
Vakterna kollade på varandra och sedan sick-sack mellan Caitlin och mig.
- Släpp in henne! Nu. Hon är med oss. Jag bjöd med henne. Kom igen. Stå inte bara där! tjöt hon.
Vakterna flyttade sig klumpigt till sidan och öppnade dörren åt mig.
- Tackar, skrattade jag och hoppade in i bilen.
Inne i bilen satt Justin och kollade ut genom fönstret på alla de skrikande tjejerna.
- Wow. Är dom inte otroliga? sa Justin upphetsat och log stort.
- Jo, men galna med. Man vill inte ha dom emot sig. Gör man dig illa eller något skulle dom kunna lyfta ett helt jäkla hus eller till och med ett berg av ilska, skrattade Caitlin.
Justin log nöjt och brett.
- Jag älskar dom, dom är bäst! viskade han.
Jag satt och log mot eller åt dom hela tiden. Efter en stunds åkande stod jag inte ut med tystnaden längre.
- Eh, ni. Vart ska vi? frågade jag blygt.
Jag tror dom hade glömt att jag var med dom, för dom kollade chockat på mig.
- Åh Tracey! Eh... Caitlin kollade på Justin och han kollade tillbaka på henne.
- Hem till dig? frågade Justin.
- Visst, jag tror Christian är hemma också, sa Caitlin och nickade.
Dom kollade på mig.
- Hem till mig ska vi, sa Caitlin och log brett mot mig.
Jag nickade till svar. Caitlin vände på huvudet och kollade ut genom fönstret igen. Helt oväntat började det vibrera i min ficka och efter en kort stund började det också ringa. Jag tog upp mobilen och såg att det var Angy.
- Hej! svarade jag.
- Trac... snyftade hon.
- Vad har hänt?
Jag slog genast på min systerliga/prinsessaktiga röst.
- Jag orkar inte mer. Mamma...
- Vad är det med mamma? frågade jag när hon inte fortsatte. Angy, kom igen!
Jag kollade upp från mina påsar som jag suttit och stirrat på och såg att både Caitlin och Justin kollade oroligt på mig. Angy snyftade igen.
- Angy. Vänta lite.
Jag höll för micken på telefonen och frågade om dom skulle kunna släppa av mig på hotellet istället. De båda nickade. Justin lutade sig fram och berättade för den som körde.
- Angy, kan jag ringa upp dig snart?
- Mhm, var det ända jag hörde innan linjen bröts.
Jag la på och stoppade ner telefonen i fickan igen. Båda kollade frågande på mig.
- Vad har hänt? frågade Caitlin.
Jag ryckte på axlarna.
- Ingen aning. Jag ska ringa henne när jag kommer hem.
Caitlin nickade, men såg fortfarande oroligt och frågande på mig.

---

Kapitel tio. Jag är inte hemma nu, så därför kommer det inga bilder. Men så fort jag kommer hem kommer det komma bilder till kapitlerna :) Jag har också bestämt mig vem som ska "spela" Tracey. Det kommer bli Sophia Bush, därför att jag har bestämt mig för en grej. Dock kommer jag inte berätta vad den grejen är eftersom det har med berättelsen att göra och jag vill inte avslöja vad som kommer att hända :) Men ja, Sophia "är" Tracey, hoppas ni inte blir allt besvikna nu...
Men vad tycker ni? Bra? Dåligt? Blandat? Kommentera och berätta vad ni tycker :)

Hejhej.

Okej, nu ska ni få hjälpa mig :) Jag kan nämligen inte bestämma mig. Och jag vet inte vad ni har för känslor angående Selena Gomez för tillfället. Jag vet ju knappt vad jag känner för henne just nu. Med alla rykten och sånt :/ Menmen... Ni ska få hjälpa mig att bestämma mig.

Madde om Kapitel åtta: Sjukt bra seiöst. Borde ha bilder som passar till inlägget! Meer!

Hejhej.

Jag kunde knappt tänka, inte andas heller. Hade det verkligen precis hänt? Jag visste ju att folk visste vem jag var eftersom det var på nyheterna, men jag hade inte trott att någon skulle känna igen mig så lätt och fråga om jag var jag. Jag tog upp mobilen och ringde Angy. Tonerna gick fram, men hon svarade inte. Jag la på och gick in i köpscentret på jakt efter en butik där man kunde köpa en dator. Det tog ett tag innan jag hittade en. När jag kom in i butiken kom det direkt fram en kille och frågade om jag ville ha hjälp.

Jag hade somnat i alla tårar och ledsna känslor och vaknade utav att det knackade på dörren. Jag reste mig sakta upp och gick till dörren. När jag öppnade dörren stod kvinnan från receptionen/informationen där.
- Hej Tracey, hälsade hon.
- Hej... eh...
Jag hade aldrig fått veta vad hon hette. Jag kollade ner på hennes skorta efter en namnskylt eller nåt, men hittade ingen.
- Bridget. Briget Oliver, sa kvinnan och log som om hon läst mina tankar.
Jag nickade och log tacksamt.
- Du kom aldrig ner till receptionen/informationen, så jag tänkte att jag kunde komma upp till dig med information och papper som du behöver skriva under, förklarade Bridget.
- Tack. Kom in, sa jag och flyttade mig åt sidan så hon kunde gå förbi mig.
Bridget gick igenom rummet och fram till garderoben och öppnade den.
- Vad...? började jag men tystnade när jag såg att rummet fortsatte. Där inne fanns ett vardagsrum och ett litet minikök.
- Wow, viskade jag och kollade mig förvånat omkring.
- Jag tänkte väl att du missat det här, det gör de flesta, sa hon och log. Bakom dörren där... började hon och pekade mot dörren brevid miniköket... bakom där finns den riktiga garderoben.
Jag nickade bara. Visste inte om jag kunde prata.
- Så Tracey. Jag behöver att du skriver på här, så att rummet blir ditt.
Jag vände huvudet mot henne och log brett. Mitt rum. Jag gick och satte mig i soffan brevid henne, där hon suttit sig.
- Vart skulle jag skriva på? frågade jag och kollade på papprerna.
Hon pekade vart jag skulle skriva på, medans hon berättade vad det stod i papprerna. Jag lyssnade och tog in allt hon sa. När hon pratat färdigt tog jag pennan och skrek på: Tracey Hathaway.
- Så där, sa jag och log jättebrett.
- Tracey, får jag fråga en sak? Bridget lät orolig och hon såg även orolig ut när jag kollade på henne.
- Ja, sjävklart.
- Hur gammal är du?
Jag svalde. Ops.
- Sexton, svarade jag lågt.
Vi satt tysta en stund. Sedan tog Bridget min hand.
- Gumman, varför är du ensam i L.A.?
Gumman? Vi kände inte varandra. Men ändå kändes det inte konstigt att hon kallat mig det, det kändes bra.
- Eh... Jag bad om att bli myndig i förtid, ljög jag.
Denna lögn hade jag ALDRIG kunnat komma på själv. Jag visste knappt vad myndig var för något. Men pappa hade berättat för mig varför jag skulle säga så och jag hade förstått.
- Okej. Jag ska inte tränga mig på mer. Men det känns så konstigt med en ung flicka, helt ensam i L.A. Men om du någonsin behöver prata med någon, så kan du komma och prata med mig, sa Bridget och reste sig upp.
Jag nickade och sedan kom jag på en sak som jag ville veta.
- Bridget. Var ligger närmaste köpcenter? frågade jag.
Hon berättade och gick sedan ifrån mitt rum. Jag gick till min säng och tog upp min mobil. Jag hade fått ett sms från Angy, "Ring när du kan. Puss.". Jag blev förvånad över att hon skrev så bra och så normalt. Jag svarade, "Ja, det ska jag. Ska iväg och köpa en dator nu. Hörs sen. Puss."
Jag tog på mig tjocktröjan som jag tagit av mig och tog min väska. Sedan gick jag ut ur rummet och gick för att hitta en taxibil. Jag fick tag i en taxibil fort och han körde mig till köpcentret. När vi kom fram till köpcentret och bilen stannat vände sig chaffören om och såg på mig.
- Vart kommer du ifrån? frågade han.
- Eh... Europa, svarade jag.
- Italien kanske? Han höjde ett ögonbryn.
Jag skakade på huvudet och log.
- Varför undrar du? frågade jag.
- Du liknar väldigt mycket prinsessan av Italien.
Jag ryckte till när han sa det och mitt hjärta slutade slå kändes det som. Men sedan log jag.
- Jag önskar det stämde, men tyvärr har jag inte sån tur, skrattade jag fram.
Jag betalade och steg ur bilen. Utanför bilen tog jag ett djupt andetag och andades sedan långsamt ut. Uff, det vara nära, tänkte jag och vände mig om och hann precis se taxibilen runda ett gatuhörn längre ner på gatan.

---

Kapitel sju. Det har inte kommit upp innan eller så, men detta är egentligen en Justin Bieber berättelse/novell eller så :) Och han kommer snart komma in i bilden. Han kommer inte vara med hela tiden och inte heller mitten av berättelsen, för det kommer Tracey fortsätta vara. Men han kommer vara med och han kommer ha en stor betydelse :)
Nu ska jag iväg och träna och när jag kommer hem, då kommer ett nytt kapitel upp ;)
Tack så länge :)

Vi kom fram till hotellet som chaffören berättat om. Jag tackade, betalade och steg ut ur bilen. Jag kollade efter taxibilen när den körde iväg, sedan vände jag mig mot hotellet. Jag stod och kollade på det ett tag och började sen gå mot hotellets dörrar. När jag klev in på hotellet möttes jag av en lugn stämning. Jag gick mot receptionen/informationen.

Efter en stund tittande, hittade jag en skylt med en pil och under pilen stod det taxiparkering. Jag hade inte en aning om vart jag skulle ta vägen, så jag började gå ditåt. När jag kom dit såg jag massa folk hoppa in i taxibilar och köra iväg och nya bilar som kom. Det var väldigt förvirrande och jag började bli lite yr av allt de nya. Jag bestämde mig för att chansa och försöka få tag på en taxi. Det tog inte lång tid innan jag hittade en ledig som jag kunde åka i.
- Eh... Vart ligger närmaste hotell? Närmaste BRA hotell? frågade jag.
Taxichaffören började berätta och jag nickade. När han efter sin beskrivning frågade om jag ville åka till det hotellet, nickade jag och sa att det var okej. Bilen började köra och jag tog upp mobilen och slog in Angys nummer. Hon hade också fått en mobil, så att vi alltid skulle kunna hålla kontakten. Det ända problemet var att hon var tvungen att alltid hålla det hemligt för mamma, så hon hade det lite svårare än mig. Angy svarade nästan direkt.
- Hej! Åh, jag har varit så orolig. Hur mår du?
Hon babblade på och på om ingenting.
- Angy. Angy? ANGY!? skrek jag till slut.
Hon tystnade äntligen och jag fick en road blick av taxichaffören. Jag mimade förlåt och kände att jag blev lite röd i ansiktet, han skrattade till lite innan han vände blicken mot vägen igen.
- Angy? Andas. Jag är okej, kom precis fram och är på väg till ett hotell nu. Men kan jag få tala med pappa?
- Visst, självklart. Förlåt.
Jag suckade. Angy använde sin prinsessaktiga röst. Det gjorde hon bara mot mig när hon blev sur eller arg på mig.
- Angy?
Hon svarade inte. Jag satt också tyst en stund.
- Förlåt Angy. Det var inte meningen att...
Jag hörde snyftningar.
- Angy? Allvarligt. Svara mig.
- Trac. Jag saknar dig, snyftade hon.
Jag suckade.
- Jag saknar dig med. Jättemycket. Men det finns ingenting jag eller vi kan göra. Dom vill inte ha mig där. Så det måste bli så här. Tyvärr.
- Jag vet. Men åh... Det suger. Jag hatar dom.
- Angy! Så säger man inte! Du menar det inte. Ta tillbaka det. Nu!
Jag pratade lugnt och lågt med en blandning av storasyster- och prinsess-röst. Lugnt, men strängt. Hon tvekade till en början, men sedan hörde jag hennes röst i luren.
- Förlåt. Jag tar tillbaka det. Jag menar det inte, men jag menar det lite. Jag ogillar dom. De tog dig ifrån mig, då får de leva med att ha en prinsessa som ogillar dom, sa hon bestämt och jag kunde se framför mig hur hon satt rak i ryggen med huvudet högt när hon sa det.
- Men du, kan jag få tala med pappa nu? frågade jag försiktigt.
- Ja. Vänta.
Jag hörde hur hon la ner telefonen och gick ifrån den. Jag hörde hur hon mumlade med någon och sedan hörde jag hur en dörr stängdes och steg som närmade sig igen.
- Tracey? hörde jag honom säga.
- Hej pappa.
- Hur gick resan och allt? frågade han.
Han lät orolig.
- Bra. Men jag behöver veta, finns det pengar på kortet än? frågade jag nervöst och lekte med ett band på min handväska.
- Ja gumman. Det finns det.
- Hur mycket? Tillräckligt för att jag ska kunna bo på ett bra hotell OCH köpa en dator?
- Självklart, sa han och jag kunde höra hur han log.
- Tack pappa. Hälsa Angy att jag älskar och saknar henne. Puss, jag älskar dig.
- Jag älskar dig också Tracey, svarade han och la på.

---

Tredje kapitelet nu. ÄNTLIGEN! Det tog evigheter att skriva in detta kapitlet, för min dator dampar och internet stängs av typ hela tiden -.-' JÄTTEIRRITERANDE! D: Usch, fy och blä. Detta är den enda kapitel som kommer upp idag eftersom min dator dampar så jäkla mycket :/
Men kommentera gärna vad ni tycker om det :) Bra eller dåligt? Blandat kanske?
Tack så länge :)

Jag är skittrött, så jag orkar inte skriva något kapitel idag. Tyvärr. Ledsen för det :/ Men det kommer ett imorgon typ eftermiddag/kväll, då jag är hemma igen :) Ska iväg med en kompis hela dagen imorgon :)
Men jag hoppas ni förstår :) Ha det bäst sålänge!
Babye (y) <3

När flygplanet gungade till vaknade jag och kollade mig omkring. Oj, jag hade visst somnat. I hörlurarna spelades låten So sick med Ne-Yo. Jag log. Jag kollade mig omkring igen och såg att alla knäppte fast sina bälten. Vad betydde det?  Jag gjorde likadant och fortsatte se mig omkring förvirrat. När jag efter ett tag tittande ändå inte fattade stängde jag av musiken och skulle precis fråga mannen brevid mig vad som pågick, när någon började tala i högtalaren.
"Hej alla gäster. Jag hoppas ni haft en bra resa, vi är snart framme i Los Angeles och ska snart stiga ner. Så jag ber er alla att knäppa fast era säkerthetsbälten. Tack så länge."
Jag suckade. Ja, äntligen framme. Men hur länge hade jag sovit? Skulle det inte ta lång tid? Hmm, aja. När flygplanet landade och stannade hördes rösten igen.
"Hej och välkomna till L.A. Jag hoppas ni haft en bra resa och att ni nu kommer trivas här i soliga L.A. Lycka till allihop."
- Tack så mycket, viskade jag för mig själv.
Tydligen högre än vad jag trott för mannen brevid mig log och kollade på mig.
- Det skulle du inte sagt, skrockade han.
Jag kollade oförstående på honom.
- Varför inte? frågade jag.
- Det ger otur om man säger tack till ett lycka till.
Jag skrattade till.
- Oh great! Precis vad jag behöver.
- Lycka till, sa han och log.
Jag slutade genast att skratta och stirrade chockat på honom.
- Eh... detsamma? Funkar det?
Han nickade och log. Han reste sig sedan upp och sa:
- Trevligt att prata med dig. Ha så kul i L.A.
- Tack, detsamma sir.
Precis när jag sagt det stelnade jag till. Åherregud! Vad säger jag!? Jag är inte prinsessa längre. Man kallar väl inte folk så då? Eller? Mannen verkade inte ha märkt något, så jag slappnade av. Jag reste mig upp och tog min väska. Vart skulle jag nu? Jag måste hitta någonstans att bo? Hotell, hus, lägenhet? Jag gick av planet och gick med pilarna till väskorna och hittade min väska åkande på ett band. Jag skyndade mig att ta den, sedan ställde jag mig och kollade runt omkring mig.

---

Hejhej, Kapitel fyra nu då... Det går segt det här xD och jag vet att det inte händer speciellt mycket. Men det kommer att hända roliga och spännande saker, det är bara som jag sa innan att jag inte kommit i gång än... Hon är liksom inte... aah nu ska jag inte avslöja något här :) Men iallafall. Det kommer hända roliga saker senare. Hoppas ni inte tappar intresset för det här :/
Var det bra? Dåligt? Sög det? :) Kommentera och berätta vad ni tycker.
Tack så länge :)

Jag vinkade från fönstret i bilen till min syster och pappa som stod på trappan och såg mig åka iväg. Jag hade lovat att ringa varje dag eller åtminstone när jag behövde det och jag hade även lovat min syster att skaffa twitter så att vi alltid kunde snacka och hålla kontakten.
- Nervös? frågade chaffören och jag log och ryckte på axlarna.
- Lite kanske. Men detta blir nog det knäppaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, sa jag.
Han nickade och höll med mig.
Vi åkte ett tag och det kändes som en evighet. Jag var inte van vid att åka långt bort. Jag var 16 år och hade typ bara varit inne i stan och det var för att smittit dit med några kompisar. Konstigt egentligen. När vi kom fram till flygplatsen visade chaffören mig till en flygvärdinna som skulle guida mig genom hela resan.
- Tracey, hörde jag chaffören säga och jag vände mig mot honom.
- Ja, sir? frågade jag vänligt som jag lärt mig under hela mitt liv.
- Lycka till! För mig kommer du alltid att vara prinsessa av Italien, sa han och bugade.
Jag log och neg.
- Tack sir, det värmer. Jag ska alltid komma ihåg dig. Adjö.
Jag vände mig om mot kvinnan som var min flygvärdinna.
- Redo? frågade hon.
Jag skakade på huvudet.
- Men nu kör vi! sa jag och log.
Vi gjorde en high five och skrattade, sen visade hon mig till flygplanet. När jag kommit på och suttit mig tillrätta kände jag en väldigt attack av tårar svämma över i mina ögon. Jag satte på mig bältet som det stod att man skulle göra, sedan tog jag upp en näsduk. Av papper! Shit, jag skulle verkligen inte vara prinsessa och leva i lyx längre! Det gjorde mig ledsen och osäker. Jag hade alltid velat vara en normal tonåring, men nu när jag skulle bli en ville jag inget hellre än hem till mitt trygga prinsessliv.
Jag satt vid fönstret, så när planet lyfte kollade jag ut och ner på landet som kunde ha blivit mitt, men som nu tydligen skulle bli precis som vilket annat land som helst. Pfft, precis som om det någonsin skulle hända, tänkte jag.
Jag satte i hörlurarna som gick till min rosa mp3. Den enda tekniska saken jag ägde och den är knappt teknisk. Mina föräldrar, speciellt min mamma hade alltid varit väldigt överbeskyddande. Det var en utav sakerna vi inte kom överens om. Hon ville skydda mig och min lillasyster från allt och därför hade vi aldrig fått ha en dator eller telefon eller något liknande. Riktigt störande, men det hade inte hindrat mig från att logga in på någon dator hos mina kompisar.
Jag satte på Justin Biebers låt down to earth och lutade mig mot fönstret och drömde mig bort, medans jag kollade på molnen och ministäderna nedanför.

---

Kapitel tre nu då... Händer inte speciellt roligare saker just nu... och det är för att jag inte kommit "igång" än. Det kommer att hända roligare saker senare i berättelsen/novellen eller vad man nu ska kalla det :) 
Så vad tyckte ni? Bra/dåligt? Var ärliga :)
Tack så länge :)

När min mamma kom tillbaka till mitt rum hade jag hittat en ovanligt normal resväska och lagt ner de normalaste kläderna i den. Det var inte mycket kläder det, när jag kom vart jag nu än skulle behövde jag verkligen shoppa.
- Är du klar? frågade hon och kollade på klockan.
Jag kollade mig omkring i rummet. Min favoritfärg hade alltid varit lila, men mamma hade alltid tvingat mig att bära rosa och ha allting i rosa. Så nu när jag kollade mig omkring var det rosa jag såg.
Min mamma harklade sig.
- Nå? Är du?
Jäkla subba, tänkte jag och nickade med ett fejkat leende på läpparna. Jag och min mamma hade aldrig kommit överens, vi hade alltid bråkat om allt och det var en utav grejerna som varit ett problem under åren. Vi, eller rättare sagt jag hade aldrig varit diskret med våra bråk. Jag hade ställt mig mitt på en gata och börjat skrika. Inte speciellt prinsessaktigt, men det var sån jag var. Jag höll nästan aldrig inne på mina tankar eller känslor. Pressen hade tagit upp det i sina tidningar och gjort det till en jättestor sak och folket hade protesterat.
- Bra. Ditt flyg går om två timmar. En bil står utanför och väntar på dig. Här har du ett bankkort. Jag och din far kommer sätta in pengar där, så du behöver inte oroa dig för något, fortsatte hon och var inte alls medveten om mina tankar.
- Vart ska jag? Vart skickar ni mig? frågade jag och kollade trotsigt på henne.
- Du får välja. London i England eller Los Angeles i USA?
- Bara dom två?! frågade jag häpet.
Hon nickade torrt.
- Okej. USA då.
Hon började gå och ropade bara över axeln att jag skulle skynda mig. Jag kollade mig i spegeln som hängde precis brevid dörren.
- Tracey, se vad du har ställt till med, sa jag tyst till mig själv.
Jag drog fingrarna genom mitt brunröda långa hår och de fastnade direkt i trasslet. Jag suckade. Och jag ska vara prinsessa? Jag skrattade åt mig själv. Jag tog mina väskor och gick ut ur mitt rum, när jag kom ner för trappan stod pappa och Angy där. Jag log mot dom.
- Hej, sa jag.
Ingen av dom sa något utan kramade mig bara. Först pappa och sedan Angy. När jag kramade dom kände jag hur mina ögon fylldes av tårar.
- Här, sa pappa och sträckte fram en lila telefon. Jag tittade på den en stund innan jag tog emot den.
- Tack! tjöt jag och gav honom en kram.
- Använd den för att ringa oss, kanske inte din mamma. Men oss andra, mig och Angy. Okej?
Jag svalde och nickade.
- Och ta även dom här, sa han och räckte mig en bunt pengar.
Tårarna svämmade över och jag slängde mig i hans armar och grät som ett litet barn.

---

Andra kapitlet. Bra/dåligt?
Kommentera gärna vad ni tycker och var ärliga :)
Tack så länge :)

- Du måste ge dig av.
Jag vände mig om mot min mamma.
- Vad menar du?
- Precis det jag sa. Du måste ge dig av. Lämna landet.
Jag höjde på ena ögonbrynet.
- Varför? Vem har sagt det? frågade jag förvirrat.
- För folket vill inte ha dig kvar. Dom röstade.
Jag kollade oförstående på henne. Hon suckade och såg äldre ut än hon var. De blå/grå ögonen kollade trött på mig.
- Du måste ge dig av, för folket röstade på att du ställt till med tillräckligt med problem.
- Men... Jag är prinsessa. Dom kan väl inte göra så? sa jag oförstående.
Hon rättade till sitt korta, lockiga, röda hår, som redan låg perfekt.
- Jo, det kan dom. Tyvärr. Du kommer lämna Italien ikväll och från och med då är du inte längre Prinsessan Tracey av Italien. Utan bara Tracey.
Hon vände sig om och gick mot dörren.
- Och jo, förresten... Du behöver packa dina grejer med.
- Jag? Men... va... började jag.
- Tyst. Packa och gör som du blir tillsagd.
Jag kollade förvånat efter henne medans hon gick ut ur mitt rum med rak och fin hållning. När jag inte längre såg henne, öppnade jag min balkongdörr och gick ut i den friska varma luften.
- Men vart ska jag ta vägen då?
Jag visste fortfarande inte vad som hände, men jag visste att jag ställt till med massa problem genom åren och att vara prinsessa var faktist ganska jobbigt., jag hade ofta önskat att få vara en normal tonåring.
- Trac! ropade Angelica från dörren bakom mig.
Jag vände mig om och såg på min lillasyster som stod där med tårar rinnande längst hennes kinder. Jag log mot henne och öppnade mina armar. Hon sprang fram till mig och jag omfamnade henne.
- Angy. Varför gråter du? frågade jag med lugn prinsessaktig röst.
- Du kommer åka och lämna mig ensam här, hulkade hon fram.
Just det... Jag hade redan glömt det.
- Sch, Allt kommer bli bra.
Jag lät säkrare än vad jag kände mig.

---

Oj, detta var inget långt kapitel såg jag nu. Det kändes mycket längre än vad det var. haha. Men jag kan tyvärr inte ändra det. De närmaste kapitlerna kommer vara så här korta, tyvärr. Men sedan blir de längre :)
Vad tyckte ni? Bra/Dåligt/Sämst? Berätta exakt vad ni tycker.
Och jag vet att Italien inte är ett monarki-land, men det fick bli så ändå... Jag tyckte det passade bra :)
Tack så länge :)

och jag har ännu inte kommit på ett bra namn till denna berättelse. Jag jobbar det på, jag jobbar på allt... Allt kommer bli okej med tiden. typ. tror jag :)

Hej.
Detta är en start på mitt skrivande. Jag ska ladda upp min/mina berättelse/berättelser här och jag hoppas att ni tycker om den/dom. Skriv och berätta gärna vad ni tycker.

Designen ska jag försöka ta hjälp av mina kompisar och se om dom kan hjälpa mig att göra den lila istället, men vi får väl se. Den får fortsätta se ut så här tills jag hittar någon som kan hjälpa mig :)
Tack så länge :)