Kapitel tjugoåtta
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Jag vet inte hur länge jag satt där, men Justin kom inte och knackade på och jag kände inte för att resa mig. Jag hörde hur Justin pratade med någon i telefon utanför. Caitlin gissade jag. Jag ville inte gråta mer, men tårarna bara fortsatte att rinna. Tur för mig var att jag inte grät högt, jag hulkade inte eller något sånt. Det tackade jag för nu. Jag gillade inte att gråta framför folk. Jag kunde göra det, men gillade det inte. Efter ett tag ropade Justin efter mig. Jag hade ingen aning om hur långt det gått.
- VÄNTA LITE! KOMMER STRAX! ropade jag tillbaka.
Jag reste mig upp och kollade mig i spegeln. Jag la huvudet på sned och började skratta. Jag såg förjävlig ut! Jag kollade ner på klänningen och suckade. Jag tog av mig klänningen och hängde upp den på en galge. Sedan kollade jag efter vad jag skulle ha på mig nu. Jag orkade inte ha samma kläder som förut. Jag stod och velade ett tag men valde sedan en midjehög svart kjol med ett randigt linne instoppat innanför kjolen så att det såg ut som en klänning som gick till knäna. Sedan tog jag ett par högklackade gladiator-skor i handen, torkade bort tårarna och rättade till håret. Mitt smink hade inte runnit så jag satte ett leende på läpparna och gick ut till Justin.
- Vem snackade du med förut? frågade jag och slängde mig i soffan.
- Christian.
- Vem? frågade jag förvirrat.
- Caitlins lillebror. En skitsnäll och superskön kille!
Jag nickade.
- Vad kom ni fram till då?
- Att klockan redan är halv sex, så vi tänkte mötas i stan och hitta på något en stund och sedan typ dra någonstans. Hem till någon.
- Okej.
Justin kollade fundersamt på mig ett tag.
- Vad? sa jag och fnittrade.
- Har det hänt något?
Jag höjde ett ögonbryn.
- Vad menar du? frågade jag chockat.
- Du ser ut som du har gråtit och du låter ganska ledsen eller nere.
- Kan du se och höra sånt efter bara ha känt mig i en... eller två dagar?
Han ryckte på axlarna.
- Det beror på om det stämmer eller inte.
Han kollade frågande på mig. Jag ryckte på axlarna.
- Kanske.
Jag log lätt mot honom, men han log inte tillbaka. Han fortsatte att se fundersam ut.
- Varför? frågade han.
Jag la huvudet på sne som i en fråga.
- Varför har du gråtit? sa han och berättade vad han ville veta.
- Massa anledningar...
- Någon speciell?
Jag visste inte riktigt om jag orkade berätta allt som cirkulerade i mitt huvud. Jag bestämde mig för att låta bli så jag skakade på huvudet och log. Han reste sig upp och kom fram till mig, satte sig brevid mig och kramade mig.
- Jag vet att vi bara känt varandra i två dagar, men du kan ändå prata med mig om det är något.
Jag nickade.
- Jag vet. Detsamma Justin.
Han släppte mig och log.
- Bra. Ska vi åka?
Jag nickade.
- Men ska du gå själv?
Han fattade vad jag menat och skakade på huvudet.
- Nej, det kan jag inte. Kenny kommer, eller han är nog redan här. Jag smsade honom typ förut, så han är väl därnere gissar jag.
- Okej, bra. Ska vi gå då?
- Absolut!
Jag tog på mig skorna och tog min väska. Jag hade kommit ihåg att ladda min nya kamera så nu kunde jag ta med den. Jag satte i batteriet och minnet och klickade på ON.
- LE Justin! sa jag.
Han vände sig om och gjorde peace.
- Yeeeah! Snyggt, skrattade jag.
- Kom nu!
Jag gick efter honom och stannade vid dörren. Innan jag stängde dörren kollade jag så att jag hade allting. Jag hade allting med mig så jag stängde dörren och skyndade efter Justin.
- Aye! Vänta på mig! ropade jag efter honom.
När vi kom ner till hans bil stod faktiskt Kenny där. De kramades på ett killigt sätt och skrattade åt något. Själv stod jag brevid helt tyst och kollade på.
- Åh! Kenny det här är Tracey. Tracey, Kenny. Kenny, T
racey, sa han och gjorde rörelser emellan oss.
Jag sträckte fram min hand mot honom.
- Hej, sa jag.
- Vi har väl redan träffats? Igår? frågade han.
Både jag och Justin nickade. Kenny tog min hand och kramade den löst.
- Hej igen, sa han och log mot mig.
Jag log tillbaka. Han vände blicken och kollade på Justin.
- Ska vi åka?
Justin nickade.
- Vart ska vi? frågade han.
- In till stan. City walk, svarade Justin.
Kenny nickade och satte sig i förarsätet. Jag kollade på Justin som gick och öppnade dörren till baksätet.
- Damerna först, sa han och gjorde en gest med armen.
Jag log mitt mest prinsessaktiga leende och neg.
- Tack så mycket, sa jag och steg in och satte mig i bilen.
Justin skrattade och hoppade in efter mig.
- Kenny, kan du sätta på radion tack? sa Justin och log mot Kenny i bakspegeln.
Kenny satte på radion och en röst sjöng "...don't know how you got me acting like this...".
- Jasmine! Yeah!
- Nu kör vi! sa Kenny och gasade.
- Woooaaaahhw! tjöt Justin och garvade.
Han blir en helt annan person tillsammans med Kenny, tänkte jag och log.
Kapitel tjugoåtta... Nå? Vad tycks? Bra? Dåligt? Kommentera och berätta vad ni TYCKER!
Bild:
1. Kläderna hon tog på sig. Ungefär så tänkte jag mig det... fast med en svart kjol, ett randigt linne och skorna då.
2. Bilden hon tog med den nya kameran. Justin är ganska liten på den bilden, men hittade ingen bättre så den fick duga ;) haha.
Kapitel tjugosju
[Klicka på bilderna för att se dom större]
- Vad ler du åt?
Han började skratta tyst. Jag kollade frågande på honom.
- Du gick på det eller hur?
Han vände på huvudet och kollade in i mina frågande ögon.
- Hon visste inte vem jag var. Hon bara sa det.
- Vad snackar du om? Det visste hon visst? Hon sa ju ditt namn i början, hon hörde din röst och sa att det var du.
Han skakade på huvudet men han ryckte på axlarna samtidigt.
- Det vet jag inte hur hon gjorde. Men hon berättade att hon inte hade någon aning om vem jag var. Men hon var orolig för dig och ville prata med någon som inte var du för att få reda på hur du hade det.
Jag blinkade förvånat mot honom.
- What!? Driver du med mig eller?
Han skakade på huvudet. Jag suckade och vände bort blicken.
- Det här suger.
- Vad menar du? frågade han.
- Har jag inte redan berättat det här? Jag kanske bara tänkte det, sa jag mest till mig själv.
Justin skrattade lågt.
- Det suger att jag är här och att hon måste oroa sig för mig också. Eller det behöver hon ju inte, men det gör hon ändå. Det är liksom fel. Jag borde vara hemma och skydda henne och hålla henne ifrån sånt här, sa jag och kände en klump i halsen.
Justin makade sig närmare mig och la en arm runt mina axlar.
- Tracey, det finns ingenting du kan göra åt det, det är som det är. Du måste bara bita ihop och ha kul. Jag tror det är vad din lillasyster vill faktiskt.
Jag kollade på honom och kände att mina mungipor drogs uppåt i ett leende. Jag ryckte på axlarna.
- Kanske. Men det känns ändå inte bra.
Jag kollade bort igen, ner på mina händer.
- Nej, jag vet. Det känns aldrig bra. Inte nu och kommer inte att göra senare heller.
Jag kollade chockat upp på honom. Han ryckte på axlarna.
- Min pappa och hans familj bor i Kanada. I den familjen ingår min lillasyster Jazmyn och min lillebror Jaxon. Så jag vet hur det känns.
- Åh, jag är ledsen.
Han log och skakade lätt på huvudet.
- Nej, var inte det. Jag vet att dom mår bra och tvärtom. De vill att jag ska vara glad även om jag saknar dom massor.
- Jag gissar att du har rätt. Men som sagt, det är inte lätt.
Han skakade på huvudet igen. Jag la mitt huvud på hans axel och så satt vi och kollade på The Hills ett tag och små snackade om ingenting. Efter ett ganska långt tag frågade jag.
- När skulle vi träffa allihop? sa jag och satte mig upp ordentligt.
- Ingen aning. Typ snart?
Han kollade sig omkring och sen vände han huvudet mot mig med uppspärrade ögon.
- Aye! Du visade inte vad du köpt!
Jag skrattade och stutsade upp från soffan och in i garderoben.
- Ska jag ta på mig den eller bara visa den? ropade jag ut till vardagsrummet.
- Ta på den! ropade han tillbaka.
Jag tog av mig mina kläder och tog på mig klänningen. När den var på granskade jag mig själv. Hmm, vad var det som var så speciellt? tänkte jag. Jag vände mig mot dörren och gick ut.
- Såhär. Kolla.
Han vände sig om och spärrade upp ögonen. Han visslade lågt.
- Vad? frågade jag.
- Har du sett dig själv i spegeln? frågade han chockat.
Jag nickade
- Ja, men det är väl inte så speciellt?
- Du ser definitivt ut som dig själv i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag log och snurrade runt.
- Här! Ta kort! sa jag och gav honom min mobil.
Han kollade först frågande på telefonen och sen tog han upp den och tog ett kort.
- Söt, sa han och log när han kollade på bilden.
Jag skrattade.
- Jag måste skicka den till Angy och se vad hon tycker om den. Hon är ju van vid att se mig... som mig.
- Ja, det är hon väl.
Jag skickade iväg bilden och gick sen för att byta om igen.
- Ska jag ringa Caitlin och fråga när vi ska ses?
Jag tvärstannade inne i garderoben och stod bara tyst. Svarade inte på Justins fråga.
- Tracey? ropade han efter mig.
- Ja?
- Ska jag ringa?
Jag svalde.
- Ja, gör... det, stammade jag fram.
Jag stände tyst dörren till garderoben och satte mig ner mot den och släppte ut tårarna som brände bakom ögonlocken.
Kapitel tjugosju. Sorry att det inte har kommit något tidigare. Men MIN SYSTER HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR HON HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR HON HAR TAGIT STUDENTEN, FYFAN VA HON ÄR BRA!! (8) Så därför har jag inte lagt upp någonting idag :) Menmen... nu kom det iallafall :)
Kommentera och berätta vad ni tycker :) Skriv gärna mer än bara "meeeer" xD <3 Jätteroligt att ni vill ha mer, hahaha, det är det verkligen!! Men jag skulle vilja ha kommentarer om vad ni tycker, vad ni VERKLIGEN tycker! :D
Bild:
1. När hon kollar ner på händerna när dom pratar.
2. Bilden dom tar och skickar till Angy. Föreställ er att hon har den vita klänningen på sig och har en annan bakgrund, med TV och sånt dära.
3. När hon sitter mot dörren och släpper fram tårarna.
Kapitel tjugosex
- Eh ja. Vet du vem han är? frågade jag förvånat.
- JA DET ÄR JU KLART! Trac! Varför har du inte berättat det för mig? nästan skrek hon.
- Eh... Jag visste inte att du visste vem han var och inte heller att du kände igen hans röst så bra? Ang.. Hur vet du vem han är?
Detta var rejält pinsamt! Min lillasyster kunde till och med höra vem han var bara utav att höra rösten. Jag skakade på huvudet.
- När blev du kompis med honom?
Jag tänkte efter.
- Igår.
- IGÅR? Fattar du vilken tur du har?
- Nej förmodligen inte. Vad är det som är så speciellt? Visst han är jättesnäll och det är lätt att snacka med honom men vadå?
Jag hörde på mig själv hur korkat det lät.
- Oh shit Trac. Du har världens mest underbara, finaste, sötaste, den bästa... killen som vän och du vet inte vem han är.
- Jo det vet jag. Jag känner eller ja, känner honom som honom medans alla andra verkar känna honom som någon annan, berättade jag.
- Trac. Får jag snacka med honom?
- Angy, vad har hänt? Har du redan börjat skolan? frågade jag med orolig röst.
- Ja, idag började jag egentligen men jag träffade bara massa nya människor. ALLA vet vem jag är, jättestörande, sa hon.
- Hmm...
- Varför? frågade hon.
Jag skakade på huvudet mot mig själv, jag borde inte säga det. Hon behövde ju inte ha förändrats bara för att hon efter bara en dag börjat prata med vanligt tonårsspråk. Jag velade fram och tillbaka i huvudet och tillslut kom det ut av sig själv.
- Vad har hänt med ditt språk? Du pratar som de i skolorna och du har bara gått där en dag.
- Ska du säga, du pratar ju som dom på film från USA.
Jag blev chockad över vad hon sa. Hade jag förändrats? Börjat prata och bete mig som en amerikanare?
- Gör jag? frågade jag.
- Ja, det gör du. Det känns jättekonstigt, tro mig.
Det kittlades på min kund och jag tog upp handen för att klia tillbaka och mina fingrar blev blöta. Jag grät. Toppen.
- Du, jag tror jag måste lägga på nu, sa jag och svalade för att inget skulle höras på min röst.
- Kan jag snälla få prata med Justin Bieber?
- Okejdå. Och snälla säg bara Justin.
- Okej, okej.
- Angy. Andas. Han är en normal kille precis som...
Jag var påväg att säga som du&jag men ändrade mig.
-... vem som helst.
- Okejokej. Jag lovar! tjöt hon.
Jag skrattade och gick till sängen. Justin låg där med slutna ögon på rygg.
- Aye, Justin?
Han öppnade ögonen och kisade mot mig.
- Jag har hittat ännu en till som inte är som mig, denna gången är det min lillasyster. Hon skulle vilja snacka med dig?
Jag kollade på honom och fick ett minileende på läpparna. Han log brett.
-Åh vad kul! sa han och sträckte sig efter mobilen som jag sträckte fram emot honom. När han fått tag i mobilen lyfte han handen mot örat.
- Hey, What's up?
De snackade med varanda länge. Eller det kändes länge. Under hela tiden dom snackade satt jag och kollade på och log. Hur kunde hon veta vem han var? Lär man sig det i skolan eller vadå? Jag skrattade åt min tanke och fick en underlig blick från Justin. Efter ännu ett litet tag log han och sa.
- Det var kul att prata med dig Angy.
Jag skrattade.
- Vad? frågade han mig.
Jag skakade på huvudet.
- Inget speciellt. Du kallade henne Angy bara. Inger mer än det.
- Och? frågade han och såg väldigt frågande ut. Han förstod ingenting.
- Bara de närmaste familjen gör det. Men det var ingenting. Fortsätt, sa jag och gjorde en gest med handen.
Han skrattade till och skakade på huvudet. Även fast att de varit på väg att säga hejdå fortsatte de prata med varandra. Jag blev en aning uttråkad så jag gick därifrån in i vardagsrummet och satte på TVn på MTV. På MTV visades ett avsnitt av The hills och jag satt och beundrade hur vacker Lauren Conrad var. Efter några minuter kom Justin till mig i soffan och satte sig brevid mig. Han log mot mig och gav mig mobilen. Jag kollade på den.
- Är hon kvar? frågade jag och kollade upp från mobilen på honom.
Han log och nickade.
- Hej, sa jag i telefonen.
- Omg Trac! Du är världens bästa syster! Du är bäst!
Jag skrattade åt henne.
- Detsamma. Vi hörs senare Angy. Jag älskar dig.
- Älskar dig med.
Vi la på och jag sneglade på Justin som fortfarande satt och log.
Oj förlåt för att det var så länge sen jag la upp ett kapitel. Vet inte riktigt varför det blev så... Eh... Ja. Men jag hoppas ni gillar detta iallafall :) Vad tycker ni? Bra? Dåligt? Kommentera och berätta vad ni tycker :)
Kapitel tjugofem
Jag satt och funderade över att det var Justin på radion och över att jag inte vetat att det var han. Jag måste verkligen lyssna på hans musik så att en sån här sak inte händer igen. Detta var pinsamt. Justin var min närmsta vän i L.A. och jag visste knappt något om honom.
Utanför fönstret körde vi förbi en park, den såg väldigt mysigt ut. Typ filmaktigt. Dit måste jag gå någon dag, tänkte jag och log för mig själv.
- Hur långt är det kvar? frågade jag chauffören.
Han kollade på klockan på den lilla rutan som visade klockan och hur mycket grader och sånt och berättade att det var ungefär 5 minuter kvar. Jag nickade till svar. Det skulle bli skönt att komma hem och lägga mig i sängen och sova en stund, sen kunde jag ringa hem. Jag log. Jag borde snacka med Payton och Caitlin också, jag är ledsen men jag överreagerade. Och jag skulle träffa Bridget med. Det kunde jag nog göra först. Jag log när jag tänkte på henne. Jag visste absolut ingenting om henne, bara hennes namn. Jag gav ifrån mig ett ljud som var en blandning av fnysning och ett skratt. Chauffören kollade frågande på mig och jag log oskyldigt mot honom. När vi kom fram och jag hoppade ut bilen tackade jag och gick fort mot dörren. Jag kollade i entrén efter Bridget men hittade henne inte. Jag gick fram till disken för att fråga efter kvinnan som stod där.
- Ursäkta, vet du vart Bridget Oliver är? frågade jag.
Hon skakade på huvudet. Jag tackade henne och åkte upp till mitt rum. Jag ställde ner mina påsar precis innanför dörren och tog av mig skorna.
- Åh vad skönt.
Jag hade inte gått speciellt mycket men att vara barfota var en underbar sak och det kändes så otroligt skönt. Jag tog upp påsarna och gick in i mitt rum, eller längre in i lägenheten. Jag stannade av förvåning när jag såg att Justin låg och sov i min säng och kom på att han somnade innan vi åkt. Jag skrattade tyst för mig själv och smög förbi honom och gick in i min garderob. Jag hängde upp klänningen på en galge och log åt hur fin den var. Jag satte mig ner på golvet mot ena hyllans inner vägg och ringde till Angy.
- Hej Trac! svarade hon.
Hon lät glad. Otroligt glad.
- Hänt något nytt?
- Eh, nej... Mamma är fortfarande... Hon tystnade och svalde typ innan hon fortsatte... du vet, gravid och hon bestämde sig imorse för att inte göra abort.
- Så vi ska få ett syskon? Vad är den officiella storyn?
Vi hade alltid officiella storys. Det vi sa till folket och tidningarna. Storyn som alla andra fick höra men som vi visste sanningen bakom.
- Eh... Jag tror den var något med att de ska säga att det är pappas barn, men ja... det är det ju inte.
- Så de ska inte skilja sig eller något sånt?
Jag höll andan medans jag väntade på vad hon skulle säga.
- Nej, inte vad jag vet i alla fall. Jag tror inte det. Det skulle bli katastrof här då.
Jag blinkade av förvåning. Var det min syster jag pratade med? Hon lät så stor, vuxen, självsäker istället för liten, blyf och ja, rädd. Angy hade alltid varit den lilla.
- Ja det skulle det, svarade jag.
Jag var inte riktigt närvarandra. Lyssnade in riktigt på vad som sas. Vad hon sa.
- Tracey? hörde jag henne ropa.
- Ja? förlåt. Jag tänkte. Var inte riktigt... skitsamma. Vad sa du? frågade jag.
Jag hörde henne fnittra.
- Jag ska få börja skolan!
- Skolan? Som i... i stan? Den stora skolan?
- Ja!
Jag kände ett styng av avund. Det hade jag aldrig fått fast jag hade velat. Mamma hade alltid sagt att det inte var någon idé att ens tjata efter det, det var inget alternativ.
- Vad kul Angy! sa jag och kunde höra i min egen röst hur fejk och oäkta det lät.
- Tracey? hörde jag Justin ropa utifrån.
- Vänta lite Angy, sa jag i telefonen.
Jag ställde mig upp och gick ut i vardagsrummet. Där stod Justin och kollade sig omkring och såg jättetrött ut.
- Godmorgon sömntuta! skrattade jag.
Justin gnuggade sig i ögonen.
- Har du redan varit och shoppat? Eller har du inte gått än?
Jag nickade.
- Vad? Det ena eller det andra?
- Jag har redan varit där. Caitlin kom och hämtade mig eftersom att du somnade.
Han skrattade till.
- Förlåt.
Nu var det min tur att skratta, vilket jag också gjorde.
- Lugnt. Du, jag ska bara prata klart med min lillasyster sen så ja... okej?
Han nickade och gick tillbaka till sängen och la sig ner där.
- Angy?
- Trac. Vem var det?
Hon lät helt andfådd som om hon sprungit aslångt eller typ hållt andan en lång tid.
- En kompis bara.
- Var det Justin Bieber?
Kapitel tjugofem nu då :)
Vad tycker ni? Hur tror ni att Angy reagerar? Vad tycker hon om det?... Kommentera och berätta vad ni tycker och tänker!! Våga vara ärliga! :D
Kunde inte komma på en bild som passade till detta kapitlet, eftersom det inte hände speciellt mycket... Så ja. Ni får gärna komma med förslag om vad ni tycker ska hända... Det kanske blir så :) Vem vet. Snälla berätta vad ni tycker! :)
Kapitel tjugofyra
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Jag visste inte riktigt vart jag gick. Jag bara gick och följde mina instinkter. Just nu gick jag på en trottoar med havsutsikt åt ena hållet och på andra sidan om mig, på min högra sida fanns det en massa skyltfönster. Jag gick och kollade in i skyltfönstrerna samtidigt som jag försökte hålla tillbaka tårarna. Det gick förvånandsvärt lätt, det var ungefär 10-15 minuter sen som jag gått ifrån Payton och Caitlin. Jag intalade mig själv till att det fanns en anledning till varför dom gått. Men egentligen överreagerade jag. Dom hade väl inte gjort något fel? Jag är bara en mes. Jag kom fram till en butik och ett fönster med bröllopsklänningar och stannade och kollade på dom. Dom var otroligt vackra. Speciellt en av dom. Den skulle jag vilja gifta mig i en dag. Jag suckade. Den tanken fick mig att tänka på hemma. Jag saknade Italien, min lillasyster. Detta kändes förjävligt. Här var jag ensam ute... jag kollade mig omkring och såg ingenting jag kände igen... i ingenstans typ och livet kunde knappast bli sämre. Precis när jag tänkt den tanken försvann solen bakom ett gigantiskt moln och jag kände en droppe mot mitt huvud. Jag suckade och gick in i bröllopsbutiken. Jag gick fram till disken och frågade den mest underliga fråga dom någonsin fått.
- Har ni något taxinummer?
Jag log mot hon i kassan och hon log tillbaka. Hon skakade på huvudet.
- Nej, men vi har en telefonkatalog. Vänta en sekund.
- Okej, tack.
Hon gick iväg och rotade bland några papper och kataloger. Hon kom tillbaka och gav mig den.
- Tack så mycket.
Hon nickade och gick iväg igen. Jag kollade efter henne och såg att hon ställde sig och pratade med en annan kvinna. Dom nickade flera gånger åt mitt håll. Jag bestämde mig efter en stund för att skita i dom och började leta efter ett taxinummer. Det tog en stund att hitta rätt för jag hade inte en aning om hur man hittade nummer i en telefonkatalog. Men efter mycket funderande och letande hittade jag ett nummer. Jag tog upp min mobil och slog numret. När jag kom fram bad jag om en taxi till bröllopsaffären. Killen eller mannen jag pratade med sa att han skulle vara utanför om ungefär 10 minuter. Jag la på och slog ihop katalogen. Jag såg att kvinnorna fortfarande stod och pratade och ibland nickade dom mot mig. Jag undrade lite vad dom pratade om, men brydde mig inte tillräckligt mycket för att göra en stor sak av det. Istället kollade jag min mobil om jag hade fått något sms eller om någon ringt. Ingenting. Men jag hann se att klockan var 1.30 pm. Samma kvinna som förut kom fram till mig igen med ett leende på läpparna.
- Fick du tag på en taxi? frågade hon.
Jag nickade.
- Okej, vad bra.
Hon kollade sig omkring och kollade sedan in i mina ögon och såg väldigt självsäker ut och så log hon på ett professionellt och allvarligt sätt.
- Får jag fråga hur gammal du är?
- Självklart. Jag är 16 år, sa jag rakt på.
Jag var förvirrad och förvånad över frågan men det försökte jag dölja så mycket som det gick. Hon såg så allvarlig ut så jag vågade inte precis visa hur jag egentligen tyckte och tänkte. Eller kände. Kvinnan nickade.
- Skulle du vilja vara modell för oss? Vi ska göra ett nummer i vår tidning om unga som gifter sig tidigt och du skulle vara jättebra om du skulle vilja ställa upp. Du får självklart betalt och allt som ett vanligt jobb erbjuder. Men du skulle ju behöva prata med dina föräldrar och så, men...
Jag avbröt henne mitt i hennes mening.
- Jag är myndig. Jag skulle gärna vara modell för er, sa jag och slängde en längtansfull blick på den fina vita klänningen i fönstret.
Kvinnan vände sig om och kollade vad jag kollade på och så log hon mot mig. Nu lite mer avslappnat och inte lika allvarligt.
- Okej. Här har du vårt nummer, sa hon och gav mig ett litet kort med butikens namn, adress och nummer.
- Tack. Jag gissar att ni vill ha mitt nummer också? frågade jag.
- Ja, tack.
Jag skrev ner det på en lapp och gav den till henne. Jag hade inte haft mobilen länge men jag hade redan memorerat numret.
- Tack ska du ha. Ha en bra fortsättning på dagen.
- Tack, detsamma, sa jag och vände mig om och gick ut.
När jag kom ut hade det slutat regna, men det doftade regn. Det luktade varm blöt trottoar. Det var nog den godaste doften ever. Doften efter regn på en varm trottoar. Sommardoft. Det var inte ofta man kände den doften hemma i Italien, men då man gjorde det satt jag alltid ute på min balkong och sniffade i luften och log.
Ute på gatan såg jag mig omkring och såg en taxibil lite längre ner på gatan. Jag gick dit och satte mig i baksätet. Jag berättade vart jag ville någonstans och han började köra. På radion spelades någon låt som jag inte kände igen, men jag kände igen rösten. Chauffören visste i alla fall vilken låt det var för han sjöng med i låten på vissa ställen.
- Ursäkta mig, vem är det här?
- Det här? Du menar du radion?
Han kollade på mig i bakspegeln. Varför gjorde alla taxichaufförer det för? Jag nickade åt hans fråga.
- Låten heter overboard och den sjungs av Justin Bieber och Jessica Jarrell.
Jag blinkade av förvåning och medans jag kände att mina kinder blev röda vände jag mitt huvud mot fönstret och låtsades som ingenting.
- Pinsamt, mumlade jag för mig själv.
Kapitel tjugofyra. Oj. Förlåt mig. Jag skulle ju lägga upp detta efter skolan. Det hade jag tänkt göra faktiskt. Men jag kom inte hem förrän vid 6 tiden, för jag åkte med mina kompisar in till stan och kollade på balklänningar... Vår skola ska ha en avslutningsbal för 9orna och jag och mina kompisar var och letade efter klänning idag. Jätteskoj!! :D Och iaf, sen när jag kom hem därifrån så åt jag och sedan gick jag ut med en kompis som precis kommit hem från Grekland... Så ja... Egentligen kom jag precis hem från skolan nu... Det är först nu typ som jag verkligen är hemma som i hemma. Och kapitlena tar ju ett tag och skriva in och sånt med. Menmen, här kommer det iallafall :) Nå, vad tycks? Bra, dåligt? Kommentera vad ni tycker :)
Bild: 1. Klänningen som hon såg i skyltfönstret, som hon en dag vill gifta sig i och som hon slängde längtansfulla blickar mot.
2. När hon kollar längtansfullt på klänningen. Jag vet det är inte en jättebra bild, men det är typ den närmsta jag kunde komma utan att behöva leta ihjäl mig såhär sent när jag borde sova (a)
Låt: Klicka HÄR för att höra låten som spelades på radion.
The Purple Bubble
Hejhej... Förlåt mig så JÄTTEMYCKET! Jättestort förlåt för att det inte kommit något nytt kapitel. Men jag har haft fullt upp hela denna veckan. Har 3 prov denna veckan, ett av dom gjorde jag i dag. Jag går i 9an och det är slutet av terminen, vilket betyder att det är supermycket just nu. Men jag har ett kapitel som kommer upp imorgon förhoppningsvis direkt efter skolan :) Förlåt mig.
Hoppas ni inte blir allt för sura och arga över detta.
Kapitel tjugotre
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Vi köpte klockan och gick därifrån.
- Vad ska du ha på dig Caitlin? frågade jag.
Hon ryckte på axlarna.
- Klänning? Kjol? Byxor? Någon idé?
Jag höjde ett ögonbryn. Hon ryckte på axlarna igen. Jag skakade på huvudet.
- Men... Nehe. Vi får väl söka igenom varenda klädaffären dåra.
- Det låter bra. Men kan vi först gå och köpa något att dricka? Typ vatten?
Vi nickade. Vi började gå och hittade en mataffär där vi gick in och köpte var sin vattenflaska. När vi kom ut från mataffären igen kollade vi oss omkring. Massa affärer. Vi började med den första vi såg och gick in dit. Ingenting därinne. I alla fall ingenting för oss.
Efter typ en halvtimmes letande hittade Caitlin en röd/orange/rosa klänning som hon tyckte om. Hon gick in och testade den. Under tiden som hon var därinne kollade jag mig omkring och hittade en vit klänning som var söt. Jag tog den i min storlek och gick in i omklädningsrummet.
- Payton vad tycker du? Säg ärligt! hörde jag Caitlin säga.
- Wow, du är jättefin Caitlin!
- Får jag se! tjöt jag och glömde att jag hade tagit på mig den vita klänningen.
Jag gick ut till Payton och Caitlin och de båda stirrade på mig.
- Vad? frågade jag och kände att jag rodnade. Varför kollar ni på mig sådär för?
Jag vände mig mot spegeln och såg hur klänningen satt på mig och kom på att jag hade den på mig. Den satt bra, jag var fin i den. Jag log mot mig själv.
- Wow Tracey.
- Men så speciellt är det ju inte? Du är assöt Caitlin, sa jag och pekade med huvudet mot henne.
Hon kollade ner på sin klänning och sen på mig igen. Hon blinkade som om hon precis vaknat.
- Sluta nu! sa jag och skrattade.
Jag svalde och kände mig dum för att jag tagit på mig klänningen och snott uppmärksamheten.
- Du ska köpa den va? frågade Payton.
Jag nickade.
- Jag tror det.
- Du måste! tjöt Caitlin.
- Du med! tjöt jag tillbaka.
- Jag tror jag ska det, men är det inte för mycket?
- Nej verkligen inte! Du är jättefin och han kommer svimma när han ser dig!
- Så som vi svimmade när vi såg dig? sa hon och blinkade mot mig.
Jag skakade på huvudet och det lilla leendet hon haft på läpparna försvann.
- Värre. Han kommer svimma på riktigt typ, sa jag och log stort.
Hon suckade dramatiskt och satte en hand för pannan och ramlade baklänges.
- Precis.
Vi skrattade. Jag gick in i omklädningsbåset igen och bytte om till mina egna kläder.
- Men var vi klara då eller? Eller ska vi göra något mer? sa jag och tog klänningen över ena armen och gick ut.
När jag kom ut var det tomt. Jag kollade mig omkring men såg ingen av dom.
- Caitlin? Payton? Hallå?
Jag gick ut till resten utav affären och kollade mig omkring. Ingen här heller. Vart är dom? Jag gick in i omklädningsrummen igen.
- Caitlin? Någon?
Jag ryckte på axlarna och gick till kassan. Dom hittade mig väl. När jag kom till kassan ser jag dom.
- Hallå? Vart försvann ni?
- Oj, förlåt! sa Caitlin och la en chockad hand över munnen och hade uppspärrade ögon.
Jag skrattade.
- Gör inget. Hittade ni något mer?
Jag tittade ner på en typ leopard mönstrad klänning som hon höll i. Hon nickade och höll upp den.
- Snygg. Passade den dig?
- Vet inte, har inte testat den. Men jag köper den ändå för den är snygg.
- Kör på det.
Nu var det en aning spänt mellan oss. Det kändes konstigt att dom bara gått utan mig. Hade dom glömt att jag var med eller bara skitigt i mig eller va? Jag fick inte ihop det. När vi kom fram till kassan och betalade var allting som vanligt på utsidan, men jag hade en konstigt känsla inom mig. Jag ville hem.
- Vart ska vi nu? frågade Payton och log mot mig.
- Eh, ni kan fortsätta. Jag behöver gå hem. Kom på att jag behöver ringa min syster.
Det var en lögn. Men jag ville vara ensam, så hem var en bra idé tyckte jag.
- Men... Okej, ska vi skjutsa dig? frågade Caitlin.
Hon såg orolig ut. Jag skakade på huvudet och log.
- Nej. Det behövs inte. Men tack ändå. Vi hörs sen.
Jag vände om och gick mot utgångarna. Jag kom ut på gatan och kände inte för att sätta mig i en bil, så jag började gå.
Kapitel tjugotre. Berätta vad ni tycker. Vad tycker ni om att dom bara gick ifrån henne? Vad tror ni det kan ha berott på? Några idéer? Kommentera och berätta :)
Bilder: Klänningarna som dom köpte. Den 1a och 3e bilden är klänningarna som Caitlin köpte och den röda eller vad den är för färg är den som hon testar och kollar om hon ska ha den på dejten. Den mellersta klänningen är den klänningen som Tracey köper. Vad tycker ni om dom? Klänningarna asså? Fina? Fula?
Vilken tycker ni att Caitlin ska ha på dejten, den på bild 1 eller 3? :) <3 Tell me, Tell me :)
Kapitel tjugotvå
[klicka på bilden för att se den större]
Caitlin berättade att vi letade efter en bra kamera och lite annat om kameran.
- Det låter som du redan vet vilken kamera du letar efter, sa han och skrattade lågt.
Jaja, det gör hon. Hon vill bara ha en anledning att snacka med dig, tänkte jag och log.
- Eh, ja. Det vet jag. Men jag undrar om ni har den inne och vad den kostar.
- Okej. Jo det har vi kanske. Vad är det för sorts kamera och märke? Modell?
Hon berättade och han nickade och gick för att hämta den. Caitlin vände sig mot oss.
- Förlåt Tracey.
- För vadå? frågade jag förvånat.
- Du kanske inte ville ha den kameran.
Jag skrattade.
- Det är lugnt. Jag kan ta vilken som helst bara den är bra, funkar och har mycket minne.
Hon nickade.
- Okej, det kan jag fixa. Alltihop.
- Bra det. Caitlin... det går ju asbra för dig så kan vi gå och sätta os därute så länge?
- Ja, jag behöver bara något att betala med.
- Just det. Här..., sa jag och räckte henne mitt nya kort. ...Det finns tillräckligt mycket pengar på det.
Hon log stort och nickade.
- Okej, jag kommer ut sen.
- Bra. Ha så kul. Fråga efter en dejt på samma gång, sa jag och blinkade mot henne.
- Hehe, skrattade hon.
Jag och Payton vände oss om och gick ut och jag skrattade.
- Hon är grym! sa jag.
- Erkänn? sa hon tillbaka och log.
Jag nickade. Jag hade bara känt Caitlin i en dag, men precis som med Justin kändes det som jag känt henne i hela mitt liv. Det var underbart. Detsamma gällde Payton. De var riktigt snälla båda två och även fast jag känt dom så kort, så kändes dom som mina riktiga vänner. Dom var mina riktiga vänner, men dom kändes som mer än bara vanliga vänner som jag precis träffats. Det kändes äkta.
Jag såg ett litet café lite längre bort-
- Kan vi inte gå och sätta oss där? sa jag och nickade mot cafét.
- Jo, visst.
Vi gick dit och satte oss ner.
- Tror du Justin har vaknat? frågade jag henne.
Hon ryckte på axlarna.
- Kanske. Men när han väl sover, så brukar han sova djupt och länge. Speciellt om han inte sovit på natten, sa hon och log.
En servitriss kom och frågade vad vi ville ha. Jag beställde en Coffée cooler och hon beställde en jordgubbsmilshake. När vi nästan druckit upp våra drickor och suttit där och snackat i en... ja länge, kom Caitlin fram till oss och hon sken som en sol.
- Gissa vart jag ska imorgon?
- Ingen aning, sa jag och log.
Payton ryckte på axlarna och log också. Vi båda visste vad hon skulle säga, men man såg på henne att hon ville berätta själv så jag lät henne göra det. Sola i sitt eget solsken liksom.
- JAG SKA PÅ DEJT!! tjöt hon. Fast det är dock ingen romantisk dejt, inte än. Det är festival-helg denna helgen, så vi ska dit, sa hon och log brett.
Hon satte sig ner på bänken brevid mig.
- ÅH VAD KUL! Tracey vi måste också gå! sa Payton.
Caitlin såg ledsen ut. Förmodligen över två saker. 1. För att Payton totalt skitit i det hon sagt, inte med mening såklart och 2. för att vi skulle dit utan henne.
- Gumman, vi väntar på dig! Din dejt kan ju inte ta så lång tid, sa hon och log mot Caitlin.
- Bra, sa hon och log tillbaka.
- Men berätta mer! Vad hände!? Du var ju borta länge! påmanade jag.
Hon berättade för oss i detalj vad som hade hänt. Om hur han kom tillbaka med kameran och berättade om den. Sedan hade han tystnat och kollat på henne, hon hade blivit röd om kinderna. Han hade kommenterat det och hon hade lett jättestort. Sedan hade han kollat ner i golvet och direkt efter det upp i hennes ögon och frågat om hon ville gå med honom till festivalen imorgon. Hon hade sagt ja och hans ögon hade lyst av glädje. Dom hade stått och pratat om något och så hade hans arbetskompis harklat sig och han hade skrattat lågt och sagt att han måste fortsätta jobba, då hade hon betalat kameran, sagt hejdå och kommit till oss.
- Awww, sa jag och log brett. Jag önskar så att det var jag.
- Jag med, stämde Payton in. Det är sååå fuskigt!
Jag nickade och Caitlin fick ett jätteflin på läpparna.
- Men vad ska jag ha på mig? sa hon och leendet försvann.
- Vi får väl hitta på något, men först måste vi hitta en klocka!
Dom nickade. Vi reste oss upp och gick och letade efter en bra affär där det kunde finnas en snygg klocka till mig. Efter mycket vandring och letande hittade vi en inredningsaffär. Vi gick in där och kollade.
- Vad för klocka letar du efter? frågade Caitlin.
- ööööh... Jag har ingen aning. En snygg?
Payton skrattade.
- Hmmm, vad sägs om denna?
Hon höll upp en väldigt vanlig och tråkig klockan. Jag skakade på huvudet.
- Nej tack, sa jag och log.
Jag kollade mig omkring och fick syn på en mellan stor klocka på fot. Den var svart och inte så jätteudda, men den var inte vanlig heller.
- Den... sa jag och pekade... ska jag ha.
Jag gick till den och tog upp den.
- Denna ska jag ha. Den är som gjort för mig.
- Snygg.
Jag nickade. Det var den. I alla fall tyckte vi det.
HAHAHA vilket udda kapitel... xD Aja... det får vara så, hahaha. Nåå, vad tycks? Bra? Dåligt? Kommentera och berätta vad ni tycker :) Ni får gärna berätta vad ni tycker är bra, vad ni tycker är dåligt. Vad ni kanske vill ska hända? Vad ni inte vill ska hända? :) Kom igen, kommentera! :D <3
Förlåt för att det inte kommer upp kapitel så ofta, men ja... jag har ju skola och jag är jättetrött hela tiden så jag vill helst sova hela tiden(tyvärr går ju inte det). Men ja, jag gör mitt bästa :) <3
Bild: Kameran dom köpte. Jag vet att det förmodligen inte är den bästa kameran som dom kunde köpa. Men jag ville ha en lila, eller ja... och en liten som dom kan bära med sig. Inte en sån stor och klumpig.
Jag försökte hitta andra bilder som passade också och jag hittade bilder... men min dator samarbetar inte med mig, så ja... den vill inte lägga upp bilder. Så det blir inga fler bilder till detta kapitlet :/
Nu ska jag sova. Godnatt. Vi hörs imorgon :D <3
The Purple Bubble
Hejhej...
Nu måste jag komma med lite dåliga nyheter. Jag ska iväg i helgen, och jag kanske bara kommer ha internet. Kanske... Jag hoppas det :) Eftersom det är en JB-chatt som Biebercash(Madde) anordnar... Och jag skulle vilja vara med på den :) Om ni gillar Justin Bieber borde ni verkligen också vara med och om ni inte läser hennes berättelse borde ni också göra det :) DEN ÄGER! <3 :D
I alla fall back to the bad news... Eftersom jag kanske bara har internet så kanske det inte kommer upp något kapitel i helgen, men jag hoppas att jag kan lägga upp ett eller två :) Jag får se, men jag kommer ha jättesegt internet OM jag internet... Så då kommer det inga bilder :/ <3 Menmen... jag hoppas det funkar iallafall :)
Kapitel tjugoett
- Med er? sa jag och upprepade hennes fråga eller utrop.
- JA! kom igen Tracey! sa Payton och log jättestort.
- Men... hur?
Jag kollade förvirrat på dom två. Kunde jag det? tänkte jag och kände ett litet hopp inom mig.
- Vi kan snacka med rektorn! Snälla Tracey!! sa Caitlin och såg jätteglad ut.
Både hon och Payton kollade hoppfullt på mig.
- Me... Varför inte! sa jag och log smått mot dom.
- JAAA!!!! Tjöt dom båda och kramade mig.
Jag kramade tillbaka och skrattade. Jag kände hur tårarna började komma i ögonen och jag svalde för att försöka hålla tillbaka dom. När dom lutade sig tillbaka och kollade på mig såg jag att dom log jättestort båda två och var jätteglada. Tårarna började rinna och jag började skratta. Deras leenden försvann.
- Tracey, varför gråter du? frågade Payton medlidande.
- Glädjetårar! Jag är så jäkla glad och... ja det går inte att förklara.
- Aww, sa dom och kramade mig igen.
Jag torkade tårarna när dom släppte mig nästan gång och sedan gick vi in för att shoppa.
- Så? Vart ska vi först? frågade Caitlin.
- Vi ska köpa en kamera först! tjöt jag.
- Okej! Tjöt Payton.
- Den här vägen! sa Caitlin och tog mig i handen och traskade fort iväg. Jag tog tag i Paytons hand och drog med henne också. När vi kom fram till affären kollade jag mig omkring
- Pinsamt värre, mumlade jag.
De vände sina huvud mot mig och kollade chockat på mig.
- Vad sa du? frågade Caitlin.
Jag kollade förvånat på henne.
- Pinsamt värre?
- Varför då?
- För... jag var här igår och köpte min nya dator och... Jag avbröt mig själv.
- Vad? frågade Payton.
- Jag glömde skaffa twitter. Min syster kommer bli jätteledsen.
- Men det kan vi fixa senare. Kom nu, sa Caitlin och gick med bestämda steg in i affären.
Jag och Payton stod kvar och såg henne så därinne själv och kolla mer omkring sig än på kamerorna.
- Vad är det med henne? frågade jag.
Payton skrattade.
- Hon gillar killen som jobbar här. Eller hon tycker han är snygg.
Jag kollade på henne och höjde ögonbrynen.
- Seriöst?
- Vadå?
Jag skrattade.
- Jag snackade nog med honom igår. Det var det som var... eller är så pinsamt. Jag kunde absolut ingenting om datorer. Det kan jag fortfarande inte.
- Va? Är du seriös? Snackade du med honom? Caitlin har väntat i evigheter på att få ett tillfälle och en anledning att snacka med honom...
- och så kommer jag hit och snackar med honom nästan direkt, flinade jag.
Caitlin vände sig om mot oss som om hon precis upptäckt att vi inte var med och bakom henne. Vilket förmodligen var så, det var först nu hon märkte det.
- Kommer ni eller? sa hon och vinkade på oss.
Vi nickade. Jag kollade på Payton och flinade. Hon flinade tillbacks. Jag började gå in i affären och precis när jag satte ner foten innan för affärens gräns öppnades personaldörren och han killen steg också ut i affären. Jag och Payton började skratta och jag hörde hur Payton viskade "vadå ödet?" bakom mig. Caitlin kollade ilsket på oss och hennes ansikte var tomatrött.
- Sluta! Kom nu!
När vi kom fram till Caitlin ställde hon sig framför oss och såg jätteallvarlig ut.
- Caitlin, slappna av! sa jag.
- Sluta skämma ut oss, sa hon men nu log hon.
- Okej, vi lovar. Om du slappnar av och beter dig som dig själv, sa Payton och log stort.
- Okej, jag lovar. Kom nu, nu kollar vi på kameror, sa hon.
- Aye Caitlin. Ska vi inte fråga efter hjälp?... frågade jag, lite för högt.
Tillräckligt högt för att han skulle höra. Sedan sänkte jag rösten.
-...Han vet att jag suger på tekniska prylar.
Hennes ansikte blev uttryckslöst/frågande/chockat.
- Hur då?
- Jag snackade med honom igår när jag köpte min dator.
Jag sneglade på Payton som flinade stort.
- VA!? Hur... Va... Men...
- Sch Caitlin. Han är påväg hit, viskade Payton och log.
Caitlins ansikte blev ännu rödare och sedan blev det ganska blekt.
- Caitlin, Ta't lugnt! sa Payton och jag visade att hon skulle ta ett djupt andetag.
Hon blundade och tog ett djupt andetag.
- Hej tjejer. Kan jag hjälpa er?
Hon öppnade ögonen och spärrade upp ögonen. Hon tog ett till djupt andetag sen vände hon sig om med ett leende på läpparna.
- Ja tack.
Kapitel tjugoett. Bra/Dåligt? Kommentera vad ni tycker :) <3
Blir ingen bild i detta kapitel... Kan inte komma på någon som skulle passa... Hmm.
The Purple Bubble
Okej, förlåt för detta. Men jag har inte skrivit något mer kapitel. Så alltså kan jag inte lägga upp något kapitel idag. Snart ska jag sova, så jag hinner inte skriva ett kapitel nu. Det tar alldeles för lång tid och ja, jag behöver sova. Jag är jättetrött och jag har ont i huvudet. Så... imorgon förhoppningsvis <3
Förlåt, förlåt jättemycket!! <3
Kapitel tjugo
- Justin! ropade jag.
Justin hade somnat och låg nu ner på sidan med slutna ögon och såg ut som en bebis. Jag log. Jag gick och klädde på mig. Jag tog på mig min nya lila tjocktröja, ett vitt långt linne och leggins, till det tog jag ett par ballerina skor. Sedan gick jag tillbaka ut till sovrummet och satte mig på sängen brevid Justin. Jag skakade honom.
- Justin, vakna.
Han vaknade inte utan vände sig bara om. Jag log.
- Justin? Hallå?
Jag satt brevid honom ett bra tag innan jag gav upp. Ska jag väcka honom eller låta honom vara? Jag bestämmde mig för att låta honom vara. Han hade ändå varit vaken hela natten. Jag grävde efter mobilen som jag lagt i fickan och slog Caitlins nummer för andra gången.
- Hej, var är ni? frågade hon när hon svarade.
- Eh, har det redan gått en timme? frågade jag förvånat tillbaka.
Hon skrattade.
- Ja.
- Oj. Eh, men Justin har somnat och jag kan inte väcka honom. Jag har försökt.
Hon skrattade igen.
- Testa att hälla en hink iskallt vatten över honom.
- Nähä du!... Sa jag chockat. Sedan slappnade jag av och log avslappnat mot honom... Jag låter honom sova. Men kan ni komma och hämta mig?
- Självklart. Vi är där typ snart.
- Smsa eller ring när ni är utanför, sa jag.
- Japp.
Jag la på och gick ut i badrummet. Jag rotade i min necessär och hittade min mascara. Jag målade på och när jag var klar kollade jag på mig själv. Jag ryckte på axlarna. Det kunde ha varit värre. Min mobil ringde och jag skyndade mig ut för att svara.
Hej! Vi är utanför nu.
- Okej, jag kommer ut. Ses snart!
Jag tog min mobil och min nyckel och var påväg ut från dörren när jag kom ihåg Justin på min säng. Jag gick in igen och skrev en lapp att jag åkt utan honom för at han behövde sova. Sedan skyndade jag mig ut. När jag kom ut från hotellet kollade jag mig omkring. Vad hade hon för bil? tänkte jag. Inte långt efter hörde jag en tuta från en vit stor bil några meter ifrån mig. Jag såg Caitlin stoppa ut huvudet och vinkade på mig.
- Sorry. Jag behövde skriva till Justin att vi sket i honom.
- Det är lugnt, sa hon och log.
Jag hoppade in i baksätet och presenterade mig för tjejen som satt brevid Caitlin.
- Hej, jag heter Tracey Hathaway.
Jag tänkte på mitt och Justins samtal i natt och log.
- Hej. Trevligt att träffas. Payton Burrows.
Jag kollade sicksack mellan dom och log.
- Så Shopping time? frågade Caitlin och jag nickade.
- Vad ska vi shoppa? frågade Payton och kollade på mig.
- En klocka eller två och en kamera.
Dom båda skrattade.
- Klockor? Varför då? frågade Cailtin mellan sina skratt.
- För att jag ska veta vad klockan är. Förresten vilket datum är det idag?
- Det är den 29 maj och det är Fredag! VILKET BETYDER HELG!! Tjöt Payton.
- Åh Okej. Bra. GO HELG!
- GO HELG! Stämde de båda in.
Vi skrattade.
- Fast mitt liv är typ helg hela tiden, sa jag.
- Vad menar du?
Caitlin sneglade över sin axel på mig efter att hon ställt sin fråga.
- Eh, för jag går inte i skolan. Eller jo, det gjorde jag men jag hade hemundervisning.
De båda såg drömmande ut.
- Tänk om jag hade sån tur, suckade Caitling.
- Det är inte tur. Det är skittråkigt! Det är mycket roligare att gå i vanlig skola.
- Men du kan ju alltid sova länge? sa Payton som i en fråga.
Jag nickade.
- Men jag hade knappt några kompisar.
Allt det jag berättade för dom var sant och det kändes otroligt skönt att inte behöva ljuga. Jag hade ljugit tillräckligt mycket.
- Hm, kanske inte. Men nu har du oss! sa Caitlin och log brett.
- Precis! stämde Payton in.
- Ja, tack gode gud för det! sa jag och log mot dom.
Vi kom fram till köpcentret där vi varit igår och steg ur bilen när Caitlin parkerat.
- Välkommen tillbaka, sa Caitlin och smällde igen dörren.
- Tack! sa jag och neg elegant.
Vi skrattade och gick mot ingångarna. När vi var nästan framme vid dörrarna stannade Caitlin.
- Aye! Du kan ju börja med oss!
- Vad snackar du om?
Jag kollade på Payton och först var hon lika förvirrad som jag, men sen sken hon upp som en sol.
- JA!
- Vadå "JA!"?
- Du kan börja skolan med oss Tracey!!
Kapitel tjugo. Det känns som det var evigheter sen jag la in ett kapitel. Jag är ledsen för det. Men... jag vet inte riktigt varför.
Kommentera vad ni tycker och var ärliga. Jag hoppas jag kommer lägga upp ett till kapitel idag :) Men vi får se :) Ha det bäst sålänge!
Bild: Justin sover. Och i berättelsen ligger han ju självklart inte med en dator, men det är så han ligger. I den ställningen typ.
kapitel nitton
När vi ätit upp allting och var färdiga att gå så reste vi oss upp.
- Eh, hur gör man? Betalar man här eller betalar jag frukosten i min hyragrejs? frågade jag och kollade mig oroligt omkring.
- Hmm, jag tror du betalar med hyran. Men då betalar du ju för mig med, sa han och lät inte alls glad eller nöjd.
Jag kollade på honom och höjde ett ögonbryn.
- Och? Har du redan glömt vem jag är egentligen?
Han skakade på huvudet.
- Nej, självklart inte. Jag kommer aldrig glömma det, men jag kommer heller inte glömma att du är en vanlig tjej som precis som alla andra förtjänar att bli uppvaktad.
Jag skrattade åt det han sa och han tittade underligt på mig.
- Aja, men alltså det gör ingenting att jag betalar.
Jag började nynna på en låt.
- Vad är det för låt? frågade jag och log.
- Rich girl, sa jag och log.
Jag skrattade.
- That's me! sa jag.
Han kollade på mig med uppspärrade ögon.
- Vad?
Jag stannade och kollade på honom med stora skrämda och förvånade ögon.
- Hur?... eh, skitsamma.
Jag kollade frågande på honom och han skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna.
- Hepp.
- Vad ska vi hitta på nu? frågade han medans vi gick tillbaka till mitt rum.
Jag ryckte på axlarna.
- Jag sulle behöva köpa en klocka och vilja köpa en kamera.
- Mhm, let's go shopping.
Jag nickade. Jag tog upp mobilen och slog Caitlins nummer.
- Vad gör du? Vem ringer du? frågade han.
- Caitlin, svarade jag.
- Varför?
Jag hann inte svara honom innan Caitlin svarade i telefonen.
- Hej Tracey.
- Hej! Har du lust att hänga med och shoppa lite?
- JA! Men... Payton hänger med.
- Visst, Ju fler desto bättre. Kör på bara Skulle du... Eller det var ingenting.
Justin kollade frågande på mig. Jag mimade att jag skulle berätta snart.
- Okej, vi möts vid McDonalds om en timme, sa Caitlin och la på.
Jag la på och stoppade ner mobilen i fickan igen.
- Kom, sa jag och tog Justins hand ohc började springa till mitt rum. Jag orkade inte vänta på hissen så jag tog trapporna. När vi var uppe för alla 7 trappor och inne på mitt rum la jag mig ner precis innanför dörren och andades ut.
- Omg, det var det jobbigaste jag någonsin gjort, andades jag.
Justin stönade och slängde sig på min säng.
- Samma här. Pjuf! Jag är dödstrött!
- NEJNEJNEJNEJ! Inte sova nu! Vi ska möta Caitlin utanför McDonalds om en timme!
Han reste sig upp på armbågarna och kollade trött på mig.
- Du driver med mig! Klockan är...
Han tog upp mobilen och kollade på den, han spärrade upp ögonen när han såg vad klockan var.
-...halv 11. REDAN!? Hur då?
- Oj, sa jag och skrattade.
Han la sig ner igen och suckade tungt.
- Jag behöver duscha, så... ja, jag går in i duschen fort.
Jag reste mig upp och gick in i badrummet. Jag tog av mig kläderna jag hade på mig och gick in i duschen. Jag kollade på kranarna och kollade hur dom funkade och skruvade sedan på vattnet.
- AAH! skrek jag när kallt vatten träffade min kropp.
Jag steg ut ur vattnet och skruvade upp värmen. Efter inte alls länge blev det tillräckligt varmt och jag gick in under vattnet. När jag var klar och steg ut ur duschen kollade jag mig omkring efter en handduk. Jag kollade under handfatena och hittade en stor vit fluffig handduk. Jag virade in mig i den och torkade mina ben. Sedan tog jag ut en till handduk som var lite mindre och virade den runt mitt blöta hår. Sedan torkade jag resten utav min kropp innan jag gick ut ur badrummet och började gå mot min garderob.
Jahapp. Kapitel nitton. Bra/Dåligt? Kommentera och berätta vad ni tycker. Glöm inte att vara ärliga :)
ÅÅH HAR NI HÖRT!? JUSTIN HAR RT EN VIDEO FRÅN PARADEN I STOCKHOLM I LÖRDAGS!!! VILKET BETYDER ATT HAN HAR LAGT MÄRKE TILL OSS SVENSKAR OCH SVERIGE!!!!! AAAH DET ÄR HELT AWESOME!!!! NU KANSKE HAN TAR MED SIG SITT CREW OCH KOMMER HIT!!! :D <3 JAG HOPPAS DET!
Låt: Rich girl - Justin Bieber.
Hör i början då han säger: That's me. Och förstå varför han blir så chockad när hon säger det efter att han nynnat på Rich girl.
Kapitel arton
- Vi skulle vilja beställa nu, sa Justin.
- Nå, vad vill ni ha?
Jag började fnittra.
- Eh, vi vill ha... eller iallafall jag vill ha en macka med stekt ägg på med bacon brevid, sa jag och kollade på Justin.
Han nickade.
- Det låter gott, jag tar också det.
Servitören nickade och gick ifrån oss igen. Jag smuttade på min apelsinjuice och kollade mig omkring.
- Hur kan du låta bli att skratta när du ser honom? sa jag och fnittrade.
Han skakade på huvudet.
- För att... eh, jag vet inte.
- Aja, jag tycker iallafall det är skitkul.
Han log. Han kollade sig omkring och log sedan stort mot mig.
- Om du fick göra vad som helst, vad skulle du göra?
- Jag?
Han nickade. Han såg väldigt glad och uppspelt ut.
- Hmm, ingen aning. Jag har sett mycket om Golden Gate-bron på TV och om jag fick göra vad som helst skulle jag nog vilja gå över den.
- GÅ!?
Jag nickade.
- Eller först skulle jag nog vilja ändra på allt. Göra så att ingen i... Jag kollade mig omkring och såg några personer inom hörhåll... hemma ogillar mig och göra så att jag kunde flytta hem igen om jag ville.
- Skulle du det? Vilja bo Ita... hemma igen?
Jag ryckte på axlarna.
- Kanske. Jag vet inte. Det är ganska jobbigt att vara... jag. Så just nu är jag glad att jag är här och fri, men samtidigt är det mitt land och min plikt att ta hand om det och folket och det gnager mig hela tiden och jag är hela tiden medveten om det.
Han nickade. Jag log mot honom.
- Du då? Vad skulle du göra?
- Den är lätt för mig. Jag skulle vilja möta varje fan, varenda en av dom. Träffa dom, prata med dom och så...
Jag log.
- Aww, vad gulligt. Det är verkligen omtänksamt.
Han rodnade och såg ut som om han rodnade. Jag skrattade.
- Du är för go, log jag.
- Go? Har du smakat på mig?
Han blinkade som om han var förvånad. Jag blinkade också av förvåning.
- What? sa jag.
- Du sa att jag var go, jag undrar bara om du smakat.
- Öh...
Han skrattade.
- Jag skojade bara!
Jag kollade med förvånad blick på honom och det fick honom att skratta ännu mera. Vi satt tysta ett tag och sen kom maten. Denna gången var det en annan servitör. Jag var ganska tacksam för det.
- Tack, sa vi båda två samtidigt.
Vi kollade förvånat på varandra och log mot varandra. Servitören nickade och gick iväg. Jag började äta på min mat. Vi satt tysta medans vi åt. Det var jättegott. Det kändes som det var evigheter sen jag åt sån här mat. Hemma åt jag alltid nyttig mat. Detta var allt annat än nyttigt.
- Vad tänker du på?
Jag kollade upp på honom och såg att han log och såg fundersam ut.
- Maten, sa jag och log.
- Maten?
Jag nickade.
- Jag har inte ätit det här på evigheter.
- Inte jag heller faktiskt, berättade han och såg ut som han inte riktigt var närvarande.
- Vad tänker du själv på?
Jag log.
- Jasmine. Hon var den sista jag åt det här med.
- Vem är det? frågade jag och kollade på honom och sökte efter några känslor, men hittade inga.
- Eh, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara... Hon är min vän nu, men hon har varit mer än det. Vi var typ tillsammans ett tag. Fast ändå inte...
Han skrattade.
- ...Jag vet inte. En kompis iallafall, fortsatte han.
Jag nickade, men jag var inne i mina tankar så jag sa inget och tror inte jag log heller. Stackare, han måste tro att jag var sur eller något, tänkte jag.
Vi fortsatte äta utan att säga något. Justin såg ganska ledsen och nere ut när man tänkte efter. Jag tyckte synd om honom av någon konstigt anledning, jag hade en konstigt känsla inom mig. Jag kunde inte sätta ord på vad det var, men en konstigt känsla. Medans vi åt satt jag och tänkte på tjejen han nämnt, Jasmine. Vem var hon? Jag fortsatte sitta tyst tills jag ätit upp, jag sa inte ett ord.
Oj vad sent det blev... Det blev inte igår som jag lovat. Det är ju änna söndag nu, menmen... hoppas ni tycker om det ändå :)
När ni har läst det, Kommentera då och berätta vad ni tycker. Glöm inte att vara ärliga!! <3 :)
TackTack! :D
Och om ni inte redan visste det, så är det Golden Gate-bron som är på bilden. Och det är mitt mål och min dröm att få gå över den en dag. Jag SKA göra det. Och om man inte kan gå, så ska jag iallafall åka över den MÅNGA gånger.
Traceys hem
Nu har jag gjort bilden på hur jag föreställer mig hur det ser ut där Tracey bor. Bilden är målad i paint, så den är inte speciellt fin xD menmen... Bilden är också målad uppifrån, så ni ser den i fågelperspektiv :)
Okej, ska jag förklara vad allt är nu xD
Vi börjar med garderoben... Det är två klädhängare på sidorna och en skohållare i mitten. Brevid den ena utav klädhängaren står det en pall typ, och ovanför den hänger en spegel.
Köket och vardagsrummet... där är det ett runt bord, med 4 stolar, 2 soffor, 1 fotölj, ett ovalt bord och en TV mitt emot den ena soffan och bordet.
I badrummet är det en rund toalett, två handfat med spegel över dom och den fyrkantiga saken är duschen.
I sovrummet är det en säng och mitt emot sängen på väggen hänger det en TV.
Utanför badrummet är det en korridor/hall ut mot resten utav hotellet. Nu såg jag att jag glömde en dörr ut mot hotellet, men ja... nu vet ni ju att den ska finnas där.
Jag tror det var de enda förklaringarna som fanns på denna bilden xD haha. Iallafall är det såhär JAG ser Traceys hem, om ni vill se det på ett annat sätt så får ni självklart göra det :) Vad tycker ni? Funkar det? :) Kommentera och berätta vad ni tycker.
Förlåt för att jag inte lagt upp något kapitel, men det kommer idag! Jag lovar!
Okej, ska jag förklara vad allt är nu xD
Vi börjar med garderoben... Det är två klädhängare på sidorna och en skohållare i mitten. Brevid den ena utav klädhängaren står det en pall typ, och ovanför den hänger en spegel.
Köket och vardagsrummet... där är det ett runt bord, med 4 stolar, 2 soffor, 1 fotölj, ett ovalt bord och en TV mitt emot den ena soffan och bordet.
I badrummet är det en rund toalett, två handfat med spegel över dom och den fyrkantiga saken är duschen.
I sovrummet är det en säng och mitt emot sängen på väggen hänger det en TV.
Utanför badrummet är det en korridor/hall ut mot resten utav hotellet. Nu såg jag att jag glömde en dörr ut mot hotellet, men ja... nu vet ni ju att den ska finnas där.
Jag tror det var de enda förklaringarna som fanns på denna bilden xD haha. Iallafall är det såhär JAG ser Traceys hem, om ni vill se det på ett annat sätt så får ni självklart göra det :) Vad tycker ni? Funkar det? :) Kommentera och berätta vad ni tycker.
Förlåt för att jag inte lagt upp något kapitel, men det kommer idag! Jag lovar!
Kapitel sjutton
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Vi åkte ner till entrén och såg oss omkring. Jag kollade automatiskt mot receptionen och blev glad när jag såg Bridget.
- Hej Bridget! ropade jag och gick till henne.
- Hej Tracey, sa hon och log mot mig.
- Kan du berätta för mig vart matsalen ligger?
- Självklart, men ni är liiite fel. Restaurangen ligger på första våningen. Alltså en våning upp. Här nere finns bara balsalen där borta och typ städrum.
Jag skrattade.
- Ojdå. Tack för informationen.
Bridget kollade mig över axeln.
- Vem är det du har med dig? frågade hon och log brett mot mig.
- Justin Bieber.
- VA!? tjöt hon.
Hon kollade förvånat mellan mig och Justin. Jag nickade.
- Justin, kom hit, ropade jag över axeln till honom.
Han vände sig om och kom gåendes mot oss.
- Hej, vad är det? Fick du reda på vart matsalen låg?
Han kollade på mig och sen på Bridget. Bridget satt och stirrade på honom och log fånigt.
- Jag tror jag hittat någon som inte är som jag, berättade jag och skrattade.
Justin fattade direkt vad jag menade och började prata med henne. Jag stod hela tiden och kollade på Bridget. På hennes reaktioner. Dom gjorde mig både förvånad och glad. Hon hade lugnat ner sig nu och satt inte längre och stirrade.
- Inget elakt menat mot någon, men kan vi gå och äta nu?
- Visst, jag är med hungrig. Men jag fattar inte hur, vi käkade ju typ nyss.
Justin skrattade och ryckte på axlarna.
- Okej Bridget. Tack för informationen och ja, vi ses snart, sa jag och log mot henne.
- Hejdå Bridget. Trevligt att träffa dig, sa Justin och vinkade.
- Hejdå, detsamma. Aye, Tracey skulle vi kunna träffas senare?
Jag kollade på henne.
- Eh, ah... visst, men senare ikväll då. Jag ska nämligen träffa honom och några andra på dagen/eftermiddagen, sa jag och pekade på Justin.
Hon nickade och jag log. Justin och jag började gå tillbaka mot hissarna.
- Hur träffades ni? frågade Justin och sneglade på mig.
- Eh, hon var här och tog emot mig igår och visade mig till mitt rum och vi snackade och hon visade sitt stöd typ, jag ryckte på axlarna. Inget märkvärdigt.
- Hm, hon verkar snäll.
Jag nickade.
- Hur gammal är hon? frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
- Ingen aning, har aldrig tänkt på det.
- Hmm...
Jag kollade på honom.
- Varför? undrade jag.
- Ingen anledning, undrade bara, sa han och log.
Vi kom fram till hissarna och dom öppnades. När vi var uppe på första våningen kom vi direkt in i restaurangen.
- Wow, sa jag.
Det var jättefint. Stort och mjukt. Färgerna härinne var inte ljusa, inte bara iallafall. Det var varma färger. Röd och guld var det mycket utav. När man tänkte på det lät det inte alls fint, men det var det. Borden stod lite huller om buller, men det var också fint. Jag sneglade på Justin och han såg ungefär ut som jag kände mig.
- Det är fint här, sa han.
Jag nickade.
- Kom, sa jag och började gå mot ett bord.
Vi satte oss vid ett bord och fortsatte kolla oss omkring.
- Kan jag hjälpa er? frågade en man som stod bakom Justin.
Jag kollade upp och såg någon jag inte förväntat mig att se. Jag började skratta.
- Vad är det? frågade Justin och kollade frågande på mig.
Jag pekade på vad jag skrattade åt bakom honom. Justin vände sig om och såg vem jag skrattade åt. Han flinade och försökte dölja sitt skratt med fejkade hostningar. Själv kunde jag inte sluta.
- Förlåt oss, vi är inte färdiga än. Eller... skulle vi kunna få apelsin juice?
Han nickade och gick iväg.
- Sluta, skrattade Justin.
- Okej, förlåt, sa jag och försökte sluta skratta.
Det gick inge vidare. Jag garvade snart så mycket att tårarna rann.
Oj vad tråkigt detta var. Det händer ju ingenting :S Aja, det får vara som det blev :) Vad tycker ni? Bra, dåligt? Kommentera och berätta vad ni tycker, glöm inte att vara ärliga :)
Bild: Tracey när hon skrattar på restaurangen. Tänk er bara att hon sitter i en matsal och vid ett bord och ja, skrattar.
Kapitel sexton
[Klicka på bilderna för att se dom större]
Justin kollade på mig med en orolig blick.
- Vad menar du med att du blev tvingad hit?
Jag ryckte på axlarna. Jag kollade ner i golvet för att inte visa hur ledsen jag var. Tårarna hade slutat rinna, men jag snörvlade fortfarande. Jag kände armar omkring mig och kände att Justin kramade mig. Jag kramade tillbaka och tårarna började rinna igen. Jag hörde hur han viskade att allt skulle bli bra och såna tröstande saker. Efter en stund lutade jag mig tillbaka och torkade tårarna och skrattade lite.
- Förlåt.
- Förlåt för vadå? frågade han oförstående.
- För... det tillexempel, sa jag och pekade på den blöta delen av hans tröja.
- Eh, det är lugnt. Men vill du prata om det?
- Det finns egentligen ingenting att berätta eller prata om. Allt är mitt eget fel. Det var jag som ställde till med problem och var olydig, Tillslut sa folket... jag tystnade av ilska när jag tänkte på personen jag precis skulle nämna... och min idiot till mamma ifrån, så då bad dom mig att packa mina saker och ta första flyget hit.
Justin kollade chockat på mig.
- Oj, men... på nyheterna säger dom ju att du åkt till London.
Jag skrattade.
- Ja, jag fick välja mellan att åka till London och hit, så då valde jag hit.
- Hmm...
Jag log och kollade ut över vattnet. Jag tyckte på axlarna.
- Det spelar ingen roll. Jag kan inte göra någonting.
Justin la en arm runt mig och jag lutade mitt huvud mot hans bröst/axel. Vi stod så och kollade på resten utav soluppgången.
- Har du sovit överhuvudtaget i natt? frågade jag när vi lite senare gick in igen.
- Nej, det har jag inte. Jag kunde inte sova.
Han log mot mig. Jag kollade på honom med en frågande blick.
- Är du trött nu då?
Han skakade på huvudet.
- Nej, men hungrig är jag.
Jag mindes vad som hänt lite tidigare -eller mycket tidigare när jag tänkte efter- med maten och killen och började fnittra.
- Vad?
- Inget. Jag tänkte bara på den stackars killen med maten.
Justin började skratta.
- Det var kul, men kom nu. Jag vill ha frukost.
- Men vad är klockan?
Jag kollade mig omkring. Han ryckte på axlarna.
- Jag måste verkligen skaffa en klocka.
Han nickade.
- Aja, skit samma. Nu går vi, sa jag och gick mot dörren.
- Hallå? hörde jag Justin säga bakom mig.
Jag vände mig om och såg att Justin hade sin telefon mot örat. Jag ville inte tjuvlyssna på honom så jag gick in på toaletten istället och tvättade ansiktet. Jag hörde fortfarade mummel utifrån när jag tvättat färdigt mig och ville inte störa honom så istället för att gå ut satte jag mig på toalettstolen och började fundera på hur man skulle kunna inreda stället. Det var ljusblåa kakelplattor som vägg och sen vita kakelplattor som golv. Ljusa färger även här. Duschen hade suddiga glasdörrar så man kunde inte ha något gulligt draperi, men det behövdes en toaborste och lite andra småsaker och det var ju lätt att hitta i fina färger och mönster.
*knack, knack*
Jag hoppade till av förvåning och kollade mot dörren. Justin öppnade dörren och stack in huvudet. När han såg att jag satt där på toaletten började han skratta.
- Vad gör du?
- Funderar på hur jag kan göra detta stället mer som mitt, sa jag och berättade bara halva sanningen.
Jag kollade på honom, han höjde ett ögonbryn samtidigt som han hade världens flin på läpparna. Det syntes att han inte trodde på mig. Jag gjorde en grimas.
- Jag ville inte störa dig medans du snackade och jag ville inte tjuvlyssna, medgav jag.
Han började skratta ännu mera.
- Det är lungt. Du hade inte behövt springa och gömma dig. Det var bara Caitlin.
- Aha okej. Behöver du åka?
Han skakade på huvudet.
- Hon ville bara att vi skulle träffas senare, typ.
- Okej, sa jag och nickade. Så när behöver du gå då?
Han kollade på mig med ett förvånat uttryck.
- Jag? Vadå jag? Du menar väl vi?
- Vi? frågade jag förvånat.
Vi var nog lika förvånade ut båda två. Men han nickade.
- Vi båda, eller alla... hur många vi nu än är, ska träffas. Du är en utav oss nu, sa han och blinkade med ena ögat.
Jag log.
- Tack.
- Men kom nu!! Jag är fortfarande hungrig!
Kapitel sexton :)
Bra/Dåligt? Kommentera och berätta vad ni tycker och var ärliga! :D <3
Jag ska försöka måla en bild på hur jag föreställer mig hur hotellrummet ser ut, ni kanske har en egen bild i huvudet som ni vill använda er av och självklart kan ni fortsätta med det då. Men jag ska ändå försöka rita hur jag föreställer mig den för er som inte riktigt fattar eller inte får ihop det ;D <3 Hur låter det? :)
Okej, nu till bilderna. Föreställ er att den första bilden är när Tracey gråter, Justin kramar henne och tröstar henne. Föreställ er att hon gråter i stället för att skrattar och att hon kramar Justin istället för James. Och tänk er också att det är vatten och balkongen bakom dom.
Och andra bilden, föreställ er att dom står upp på balkongen och Justin lägger armen runt henne och hon lutar sig emot honom.
Som ni vet är det jättesvårt att hitta bilder, så jag får ta det jag hittar och nöja mig med det :)
The purple bubble
HejsanHejsan.
Jag vet att jag sa att jag skulle lägga upp ett kapitel. Men jag har gjort massa skolarbete och till och med min grannes skolarbete D: xD Men alltså, förlåt. Jag känner mig typ sämst.
Men jag har gjort massa skolarbete idag och sen nyss var ju CSI på 5an och Justin var med i det som Jason McCann, såg det för första gången faktist. Asbra!! HAN VAR SÅ JÄKLA SNYGG!! Synd bara att han dog. Idiot -.-' Men jag älskar honom ändå. Justin asså, inte McCann. Och nu är Big Brother och sen behöver jag sova, så jag hinner inte med ett till kapitel. :S Tyvärr. Jag är jätteledsen.
HAHAHAA, Det var så himla kul va. När CSI var slut så sa han kommentatorn "Vi vill påminna alla Justin Bieber-fans, det var bara på låtsas". HAHAHAHAHAHAHAHA sheet vad jag garva xD
Aja, förlåt mig så jättemycket. Hoppas ni stannar kvar tills imorgon då nästa förhoppningsvis kommer <3
Kapitel femton
Vi satt och kollade på någon dålig tv-serie som gick i precis medans vi åt. Genom halva programmet somnade jag.
- Tracey. Vakna!
Någon skakade mig. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp.
- Justin? Vad är klockan?
- Eh... halv sex snart. Jag väckte dig för att du kanske också ville se soluppgången som är nu, sa han lågt och kollade med ett litet leende på mig.
- Åh! Ja det vill jag. Tack.
Vi både reste oss upp och gick ut på balkongen. Himlen var typ rosa och jättefin. Vattnet låg nästan helt stilla och det var varmt i luften.
- Mhm, vad mysigt.
- Mhm.
Vi stod och kollade på soluppgången länge, eller Justin kollade på soluppgången. Jag kollade på honom. Så som han stod mot räcket med soluppgången och vattnet i bakgrunden var jättefint. Det såg jätte filmaktigt ut.
- Stå kvar så, sa jag och sprang in efter min mobil.
Jag hittade den och gick tillbaka ut. Han hade inte rört sig. Jag tog ett kort sen gick jag och ställde mig brevid honom.
- Det är fint här, jättefint.
- Mhm, är du glad att du flyttade hit? frågade han.
- Hmm... sa jag och tänkte efter lite. Ah, det är jag. Jag saknar hemma och min familj men jag har mer frihet här, så jag är glad att jag är här.
- Jag är med glad att du är här, sa han och log, och knuffade till mig med sidan av sin kropp.
Vi skrattade. Jag kollade på honom.
- Eh du, detta kanske eller inte kanske. Det kommer låta knäppt, men vad är det du är så känd för?
Han skrattade.
- Ja, jag håller med det lät knäppt. Eh, men... eh... finns det något rätt kvar på denna frågan?
Han kollade osäkert på mig. Jag skakade på huvudet.
- Okej, jag gissar att det är för att de tycker om min musik och eh, ah. Typ. Eller det är vad jag gör i alla fall. Sjunger och gör musik.
Han började berätta om hur han blev känd och om hans liv och jag stod hela tiden helt fascinerad och kollade på honom. När han var klart ryckte han på axlarna.
- Det är väl det...
Han log.
- Wow. Så du var typ som vilket barn som helst och han Scooter hittade dig och gjorde dig känd och nu vet alla vem du é?
Jag kollade på honom chockat.
- Nä, inte alla. Det finns ju flera som du, många som du faktiskt, sa han och log.
- Som jag? sa jag som ett korkat eko.
- Folk som inte vet vem jag är. Nu vet du ju det, men i morse visste du ju inte vem jag var.
- Aha, jo det så klart. Det finns det ju alltid.
Jag log. Han log med.
- Jag älskar mina fans och jag älskar mitt liv, men ibland kan det bli väldigt mycket. Jag är fortfarande en vanlig tonårs kille. Jag klarar inte av vad som helst eller hur mycket som helst, sa han och stirrade ut över vattnet.
Det lät som det var jobbigt att erkänna det. Jag log.
- Nej, jag vet hur det känns.
Han kollade konstigt på mig.
- Hur menar du?
Fan! Jag hade inte tänkt mig för. Jag kollade på honom. Kunde jag lita på honom? Jag bestämde mig för att jag kunde det.
- Om jag berättar detta för dig, måste du lova att du inte berättar det för någon. För då är jag död.
- Död? Va... Skitsamma. Jag lovar, sa han och sträckte fram sin hand.
Jag tog den. Jag tog också ett djupt andetag.
- Jag är egentligen... Tracey Monroe.
- Prinsessan av Italien!? Henne det står om i tidningar och sånt överallt? frågade han chockat.
- Vet du vem jag är!? frågade jag tillbaka chockat.
- Ja, men det är ju klart! Du är ju snacket över allt just nu. Men...
Han tystnade.
- Men vadå? frågade jag.
- Du ser inte ut som du.
- Är det en positiv eller negativ sak?
- Positiv. Eller ah, inte av det egentligen.
- Vad menar du?
Han log och drog sin hand genom håret.
- På alla bilder har du en fin klänning, krona, fixat hår, smink och massor. Så du ser liksom annorlunda ut. Men du är söt oavsett, sa han och log.
Det såg ut som han rodnade. Jag skrattade.
- Tack.
- Men varför flyttade du hit?
- Jag flyttade inte hit. Jag blev typ tvingad hit, sa jag och kände hur tårarna började rinna på kinderna.
Oj det var längesen jag la upp ett kapitel nu xD Förlåt! Men här är iallafall kapitel femton. Hoppas ni är kvar och läser det, om ni är kvar och läser det. Glöm då inte att berätta vad ni tycker och glöm inte heller att vara ärliga! <3 :) Kommentera, Kommentera, Kommentera! ;D <3
Bilden är den bilden som Tracey tog. Men visst finns det ju byggnader runt omkring i berättelsen och sånt dära, men tänk er att det finns med på bilden :) <3 Visst är den fin? Det är btw den andra favoritbilden på Justin som jag berättade om <3 Så jäkla fin. Jag dör.
Aja, kommentera nu och så ska jag försöka skriva ett till som ni får idag!! :D Det ska nog gå. Tror jag hinner det :) Har MASSA skoljobb att göra och så ska jag träna med, men jag tror jag hinner göra ett kapitel ;) hehe.
Ha det bäst så länge ;D <3
